Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

klart och medryckande om politikens lika eviga som dagsaktuella
frågor.
Hans grundtanke är att vi för att förstå dagens politiska problem
måste rekonstruera deras historiska ursprung. Han använder
historien som ett laboratorium för att förstå de politiska vägval som
är möjliga i nuet. I detta laboratorium står särskilt ett begrepp i
fokus: ”det politiska”. I enlighet med fransk, tysk och brittisk tradition
skiljer han mellan ”politiken” (la politique) och ”det politiska”
(le politique). Det vore säkert välgörande för svensk samhällsdebatt
om den tog lärdom av distinktionen.
Om politiken handlar om vad som sägs i riksdagen, så handlar det
politiska om vilka som får tala där och om varför det finns en
riksdag över huvud taget. Om politikens historia handlar om
kungar, ministrar och valresultat, så handlar det politiskas historia
om hur samhället organiserar sin makt.
I Rosanvallons ögon är det politiska själva mötesplatsen mellan
makten och samhället. Samhället söker den politiska form som
svarar bäst mot medborgarnas motstridiga viljor, intressen och
lidelser, samtidigt som makten ger samhället en form som leder till
att vissa människor får tillåtelse att tala i dess namn, medan andra
lämnas utanför. Så sett är historien om det politiska alltid historien
om den demokratiska gemenskapens gräns. Vilka räknas in, vilka
utesluts? Vilka påstås tala med folkets stämma, vilka påstås ge röst
åt särintressen?
Frågorna har inga givna svar, skriver Rosanvallon. Men genom
att studera hur de lösts i olika tider förstår vi bättre hur de kan lösas
i dag. I en rad böcker har han gett en ny tolkning av den franska
demokratins historia, främst i en mäktig trilogi om medborgarskapets,
rösträttens och folksuveränitetens historia. (”Le sacre du
citoyen. Histoire du suffrage universel en France”, 1992; ”Le
peuple introuvable. Histoire de la représentation démocratique en
France”, 1998; ”La démocratie inachevée. Histoire de la souverainité
du peuple en France”, 2000). Här visar han hur politikens drivkraft,
folkmakten, passerat genom olika gestalter och inkarnationer
som allesammans kännetecknas av att de av sin samtid sågs som
fulländade organ för folkmakten, medan de i själva verket visade
sig tidsbundna, något som stått klart så snart de uteslutna –
arbetare, kvinnor, slavar, minoriteter – krävt röst och inflytande,
eller så snart nya problem dykt upp på horisonten. Det vi kallar
historien är berättelsen om folkets och samhällets eviga sökande
efter sin rätta politiska form.
Och den politiska form som råder i dag har alltså gjort bankrutt,
därför att den inte förmår lösa samhällets mest överhängande
problem. En lärdom av Rosanvallons demokratihistoria är dock att
det i politikens kulisser ofta väntar aktörer som kan bära upp
demokratiska former med bättre förmåga.
Så var det nog också i Köpenhamn. Inne i Bella Center förhandlade
världssamfundets officiella representanter om koldioxidutsläppen
och lyckades inte komma överens. Men även utanför
konferensanläggningen fanns personer med samma problem för
ögonen, fast organiserade på andra sätt. Där fanns hela det civila
samhället av gränsöverskridande klimatorganisationer, miljöföreningar
och folkrörelser. Även de representerade alla världens
länder. Även de diskuterade och förhandlade. Men till skillnad från
de officiella delegaterna nådde de enighet om vilka åtgärder som
behövs för att rädda planeten. Allt som saknades dem var det
viktigaste: makten att sätta åtgärderna i verket.
Så tycks i dag två idéer om den politiska demokratin och två
versioner av allmänviljan stå emot varandra. Den ena officiell och
med makt att förändra, men utan gemensam vilja. Den andra inofficiell
och med stark gemensam vilja, men utan makt att förändra.
Stefan Jonsson stefan.jonsson@dn.se “