Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

Den uttorkade. Brist på vatten påverkar redan folks psyken, men
kommer snart att slå hårt mot den fysiska hälsan.
Ovanpå det finns den tärande oron över alla nära och kära som kan
finnas bland de tiotusentals som tros ha omkommit under de
sammanrasande husen.
– Ovissheten är värst, säger André Gusmy, en ung byggnadssnickare
som befann sig i en liten by några mil från Port-au-Prince där bara ett
hus krossades. Men han har mängder med släktingar i huvudstaden.
Eller hade. Han har inte hört ifrån någon av dem. Nu är han här för att
söka rätt på dem. Letandet försvåras av att mobilnätet i stort sett ligger
nere.
– Vi får ingen information. Det är en usel regering, eller snarare ingen
fungerande regering alls. Så jag vet inte om jag förlorat några eller i
värsta fall alla mina släktingar.
Hela Port-au-Prince befinner sig ute på gatan. Delvis på grund av
rädsla för nya efterskalv, men lika mycket därför att en stor del av
befolkningen inte längre har tak över huvudet. Tillsammans med de
husrasrester och grus som blockerar gatorna gör mängden gående och
stående människor att biltrafiken ofta korkas igen.
Ju närmare kärnan i Port-au-Prince jag kommer, desto värre är
förstörelsen, och desto mer dyker associationerna till Groznyj och
Beirut upp i mitt huvud. En livlös fot som sticker fram under en
presenning. Flugbemängda kroppar under upplösning, som ingen tar
hand om. Den dävna liklukten. Människors tomma blickar.
Vi passerar en 100 meter lång tillplattad kaka av sprucken betong. Det
här var för bara några dagar sedan en sprudlande marknad i tre plan,
där man kunde köpa allt i matväg.
Omkring 500 försäljare, och ett okänt antal kunder, lär ha befunnit
sig här vid femtiden i tisdags då jordbävningen på ett ögonblick fick
hela konstruktionen att falla ihop. De som befann sig därinne kan inte
ha haft stor chans att överleva.
Men en kvinnlig försäljare är ännu i livet. Jag hör hennes avlägsna rop,
som från underjorden fast bara några betongblock skiljer oss åt. En
man med munskydd försöker förtvivlat gräva sig igenom med sina
bara händer. Det som skulle krävas för att rädda henne, lyftkranar eller
grävmaskiner, syns inte till.
Hon lever, har inte gett upp, trots tre dygn i mörker utan mat och
vatten. Men under betongen är hennes rop allt svagare. Ingen utlovad
utländsk räddningspatrull syns till här.
När jag återkommer till flygplatsen landar flera grupper med
räddningspersonal. En man på FN:s samordningsbyrå säger till mig att
det nu finns 17 tunga räddningsteam på plats.
De kommer från hela världen och är sammanlagt flera hundra
räddningsexperter. Den största gruppen kommer från USA, och jag ser
en stor brigad från södra Florida packa upp sin utrustning och rasta
sina räddningshundar.
Kommer försäljerskan under den kollapsade marknadshallen att hinna
bli räddad? Det är en kapplöpning mot klockan. Flera överlevande har
redan dragits fram ur ruinerna.
Michael Winiarski michael.winiarski@dn.se “