Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

DN 091214:
”Jordens smältande isar måste räddas
redan nu.”
“Norges utrikesminister: Läget för jordens täcken av snö och is är
sämre än vi trodde. I dag överlämnar jag och Al Gore en rapport
om detta till klimatkonferensen i Köpenhamn.
Kryosfären kallas de delar av vårt klot som är täckta av snö och is. I
decennier har vi sett att de värmts upp snabbare än resten av jorden.
När förre vicepresidenten Al Gore och jag 2008 gav en grupp vetenskapliga
experter uppdraget att sammanfatta tillståndet för kryosfären
var vi beredda på allvarliga fakta.
Vi har nu fått en rapport som är en häftigt ringande larmklocka.
Ingenting annat än ofrånkomliga minskningar av koldioxidutsläppen
kan hejda avsmältningen och det måste ske nu, inte 2020, 2030 eller
2050. Till detta arbete krävs visionära ledare som kan se bortom snäva
nationella intressen, skriver utrikesminister Jonas Gahr Støre.
Bilden av vår planet – ett skimrande blåvitt klot som avtecknar sig
mot stjärnorna, virveln av moln med polernas bländvita ishättor mot
blått hav – är en symbol för vårt gemensamma hem som nästan alla på
jorden bär inom sig.
Hur länge kommer framtida generationer att få se detta bländande
polarvita markera den enda platsen för människans tillvaro? Klimatförhandlarna
har samlats i Köpenhamn för att diskutera den globala
uppvärmningen och rör sig med årtalen 2020, 2030 eller 2050, men det
är mycket möjligt att det globala klimatsystemets framtid utefter dessa
decenniedaterade tidslinjer inte bestäms av vad vi gör – eller inte gör –
de närmaste åren utan i stället av hur snabbt isen smälter.
Kryosfären – de delar av jorden som är täckta av snö och is – har
länge ansetts vara den globala uppvärmningens ”kanariefågel i kolgruvan”.
Ända sedan den allra första rapporten från FN:s klimatpanel,
Intergovernmental panel on climate change (IPCC), kom 1990 har vi
vetat att Arktis värmdes upp snabbare, dubbelt så fort som resten av
jorden. Vi har sett glaciärerna på Kilimanjaro långsamt försvinna, och
85 procent smälte bort på 1900-talet.
Under några veckor 2002 såg vi den 12 000 år gamla ”Larsen B”,
en så kallad shelf-is i Antarktis, störta i havet.
Vi visste redan att läget var kritiskt. Nu vet vi att snöns och isens
framtid på vår blåvita planet är ännu mycket mer prekär.
I april 2008 gav förre vicepresidenten Al Gore och jag en panel bestående
av vetenskapliga experter i uppdrag att sammanfatta tillståndet
i jordens täcken av is och snö. Nu är uppdraget fullgjort, och i dag den
14 december överlämnar vi rapporten till UNFCCC i Köpenhamn. Vi
var beredda på allvarliga fakta. Det vi fick var en häftigt ringande
larmklocka från kryosfärens alla hörn, en klocka som slår larm om
smältande is:
• Förlusten av Grönlands istäcke har tredubblats bara under de senaste
tio åren.
• Snötäcket minskar och landglaciärer från Himalaya till Alperna
försvinner i snabb takt. De största förlusterna sker i Anderna och i
Nordamerikas nordvästra delar.
• Till och med det mäktiga Antarktis, som en gång tycktes vara immunt
mot förlusten av is i andra regioner, visar tecken på att isen smälter
över hela regionen i takt med att temperaturen stiger.
Vad innebär detta för världens folk, av vilka de flesta inte alls bor i
närheten av is och snö? I framtiden kan det betyda praktiskt taget vad
som helst.