Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

Vårt land utmärker sig internationellt genom att en liten andel av
grundskolans totalkostnad går till undervisningen, endast 50,1 procent.
Motsvarande siffra för OECD-länderna är 63,6 procent.
Nästan samtliga länder som har tydligt bättre resultat i senaste PISAundersökningen
satsar en högre andel på undervisningen än Sverige.
Ska resultaten förbättras måste staten se till att betydligt mer än hälften
av grundskolans totalkostnad går till undervisning.
I dag är utgifterna för den kommunala byråkratin orimligt höga.
Nyligen redovisades att antalet ”administratörer i offentlig
förvaltning” under 2001–2007 ökat med nästan 30 procent i
kommuner och landsting (DN Debatt 28/12 2009).
Den tredje största kostnadsposten för grundskolan går under benämningen
”övrigt”. Denna post är 12 900 kronor per elev och år i grundskolan
och enligt våra beräkningar används hela 9 400 kronor per elev
och år till skoladministration och liknande. Det motsvarar totalt nästan
9 miljarder kronor.
Sedan kommunaliseringen har den kommunala skoladministrationen
vuxit. Det finns i dag ett flertal tjänster som kan skäras bort. Det gäller
till exempel en stor andel av de personer som sitter och fördelar
resurser till skolorna (detta sköts effektivare med den modell vi
presenterar), därtill olika former av diffusa skolutvecklingstjänster,
utvecklingspedagoger, skolstrateger med mera.
Lärarnas riksförbund har här genom en noggrann genomgång av
kommunernas kostnader funnit ett stort utrymme att minska
byråkratin. Därmed kan skolan totalt få 4,5 miljarder kronor,
vilket innebär att 5 000 kronor mer per elev och år i stället kan
läggas på undervisningen. Det kan betyda att elever får mer
specialundervisning och framför allt mer tid med väl förberedda
lärare.
De statliga resurserna ska användas till undervisning i klassrummet.
Övriga delar som exempelvis lokaler, skolskjutsar och
matbespisning, ska fortfarande finansieras och skötas av kommunerna.
I dag fördelas inte resurserna efter skolans och elevernas egentliga
behov. Den nya finansieringen består därför dels av en ”nationell
elevresurs”, lika för alla elever, dels en ”likvärdighetsresurs” styrd av
ele­vernas olikheter i bakgrund och bostadsort.
Skillnaderna i likvärdighetsresursen blir tydlig mellan olika kommuner.
Medan Lund, som har gynnsamma förutsättningar, får 3 761
kronor per elev och år i likvärdighetsresurs, får Södertälje, med mindre
fördelaktiga förutsättningar, 9 085 kronor per elev och år i grundskolan.
Den nationella finansieringsmodellen kompenserar alltså för
elevers olika bakgrunder, samtidigt som likvärdigheten i systemet
ökar.
På riksnivå innebär vårt förslag en förstärkning av undervisningen
med cirka 14 miljarder kronor. I våra beräkningar har vi utgått från de
faktiska skolkostnaderna i 90 procent av landets kommuner. Tio
procent av kommunerna satsar så lite på skolan att det inte är rimligt
att ha med dem i en kostnadsberäkning. För att kompensera för de
sämsta kommunerna krävs ett resurstillskott på cirka 9 miljarder
kronor, utöver tillskottet från den kommunala administrationen.
Detta innebär en radikal satsning på undervisningsresursen. Men
trots detta når Sverige inte upp till OECD-genomsnittet på 63,6
procent. I genomsnitt når vi 60,8 procent av totalkostnaden (jämfört
med 50,1 procent i dag). Detta visar hur eftersatt resursstyrningen är i
svensk skola.
Vår beräkningsmodell ger dock ett negativt utslag för 5 av landets
290 kommuner. Därför för vi också in en garanti där inga kommuner
ska få mindre resurser till undervisningen.