Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

DN 100118:
“ Journalisterna som gav oss
sanningen åter. “
“I veckan fick författaren Carsten Jensen Olof ­Palme-priset. I
dagens essä skriver han att all ”­objektiv” journalistik i världen
väger lätt mot de ofta personliga reportage av oberoende journalister
som söker sig utanför institutionerna.”
“Är journalister också människor? Man behöver knappt öppna
munnen för att ge det självklara svaret, men om man ändå gör det inser
man snart att ens ”ja” har rätt omfattande konsekvenser. Om journalister
är människor, hur kan man då vara säker på att de berättar
sanningen? Människor är inte som fåglar, vilkas ögon tillåter dem att
se runt hela horisonten. Människor har ett begränsat synfält, och därför
berättar de alltid sina historier utifrån en bestämd vinkel.
Det är mänskligt inte bara att fela. Det är också mänskligt att vara
svag, opportunistisk, behagsjuk och att söka bekräftelse, och därför att
öppna munnen helst för att tala i egen sak eller till fördel för dem som
kan vara till nytta för en själv. Likafullt ställer vi utan vidare krav på
journalisten att han ska vara objektiv och menar att han svikit om hans
mänsklighet med alla dess begränsningar lyser igenom, som om det
vore möjligt för honom att låsa in sin subjektivitet i ett reservat och
kasta bort nyckeln.
Journalisten ska vara identisk med den information han vidarebefordrar.
Det finns institutioner som garanterar sådant. Tidningen,
radio- eller tv-stationen står för att de journalister de anställt berättar
sanningen. De skriver i institutionens namn. Deras eget är bara ett tillfälligt
bihang, för i princip är informationen så obefläc­kad av deras
personlighet att de när som helst kan bytas ut och ersättas av andra
journalister som avlagt samma ed. Institutionen har nyckeln till
journalisternas inre reservat, och det är bara i personalmatsalen eller på
fritiden han tillåts yla mot månen.
Vad händer då om det är institutionen som förlorar sin trovärdighet
och ylar mot månen? Två gånger under de senaste tjugo åren har det
hänt den amerikanska pressen, och båda gångerna har det varit ett krig
i Persiska viken som fått den att ge upp varje sanningskrav för att i
stället delta i patriotismens ylande.
Men på det har det också kommit svar, och det är intressanta svar.
De har givits av journalister som går sina egna, oberoende vägar, och
som där återfunnit nyckeln till sina inre reservat. Och inte enbart i
USA, utan också i Ryssland och Italien. Resultatet av deras undersökningar
har oftast offentliggjorts i bokform, och journalisternas personlighet
har där varit en oundgänglig del av framställningen.
Lägger man de miljoner ton tidningspapper som dagligen publiceras
över hela världen i den ena vågskålen och de här böckerna i den andra,
kommer man att göra den förbluffande upptäckten att det är tidningarna
som befinns vara för lätta. Det är dessa individuella journalister
med sina helt olika röster som både samtid och framtid måste gå
till för att lära känna verkligheten. Några av journalisterna arbetade
samtidigt för stora, väletablerade tidningar. Men det var i böckerna de
fann en fristad för sanningen.
George Packers bok om invasionen i Irak, ”The Assassins’ Gate”, är
en av de första som gavs ut om kriget. Den berättar två historier
samtidigt. Den ena handlar om det katastrofala resultatet av ett illa
genomtänkt försök att förvandla en orientalisk diktatur till en västlig
demokrati från en dag till en annan. Den andra påminner om den
franske författaren Gustave Flauberts roman ”Hjärtats fostran”, där en