Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

Egentligen har vi ganska bra svar på de flesta av dessa frågor.
Filosofen Folke Tersman redovisar i en liten, välskriven och mycket
innehållsrik bok, ”Tillsammans”, massor av forskning som förklarar
varför människor gör som de gör, det vill säga i regel saker som inte är
så bra för klimat och miljö. Varför tar människor bilen? Varför äter de
kött? Det genomgående draget i hans redovisning av framförallt
psykologisk men också historisk forskning är att människor är
obenägna att göra uppoffringar om de inte är övertygade om att det är
till nytta. Det är ofta samma sak som att man vill vara säker på att
andra gör samma uppoffring. Varför ska jag cykla i regnet när andra
ändå kör bil?
Tersman fäster uppmärksamheten på vad man kan kalla behovet av
institutioner. Han diskuterar allmänningar. En sådan är världshavens
fiskebestånd. Enskilda fiskare motiverar sina beslut att fiska vidare
med att de måste försörja sig och sina familjer. Det är ett bra skäl att
fiska, men är det ett legitimt skäl att föröda en resurs? Ja, varför skall
fiskaren frivilligt minska sina fångster om inte andra gör det? Tersman
tar kanske inte tillräcklig hänsyn till den forskning av bland andra årets
ekonompristagare Elinor Ostrom som visat att människor i traditionella
samhällen ofta lärt sig hantera resursförvaltning ganska bra.
Men i grunden tror jag Tersman har alldeles rätt: det skadliga
beteendet uppkommer under dåliga ”regimer” och, vill man tillägga,
det uppkommer lättare i en kapitalistisk ekonomi där brukare drivs av
krediter, stora investeringar och krav på ständig lönsamhet.
Så måste det inte vara, säger Tersman. Människor är i regel goda
medborgare om de bara vet spelreglerna. Det måste med andra ord
vara någon auktoritativ instans som talar om för fiskarna att ni får bara
fiska så här mycket. Tersmans slutsats för klimatet är rätt given: det är
de internationella organisationerna och regeringarna som måste
upprätta sådana spelregler. Om de gör det, är hans slutsats, kommer de
flesta att uppfatta dem som legitima och leva efter dem, precis som vi
redan underkastar oss både lagar och moraliska regler utan större knot.
En svaghet i hans resonemang är att han sällan knyter de rådande
beteendemönstren till det ekonomiska systemet. När han någon gång
gör det blir det mer uppenbart varför det är så svårt att få till
klimatbeslut. Minns ni Svenskt Näringslivs reklamkampanj julen 2007
om den lilla gumman som ville spara men som läxades upp av
näringslivets organisation för att hon därigenom vållade arbetslöshet
och stagnation? Här finns dilemmats verkliga kärna. Enligt ett
normsystem är det rätt, rentav gott, att arbeta flitigt, tjäna mycket
pengar, få status och konsumera, trots att alla vet att en ökad
produktion, som detta leder till, obönhörligen medför större belastning
på klimat och miljö. Enligt ett annat normsystem är det rätt att vara
klimatneutral.
Hur kan man samtidigt leva efter båda normsystemen? Svaret är att
det är nästan omöjligt.
Ett verkligt bra och hållbart klimatavtal skulle egentligen innebära
att världens regeringar gjorde en historisk överenskommelse om att det
miljö- och klimatriktiga normsystemet måste vara överordnat det
”vanliga” – som är det som vuxit fram under kapitalism och socialism
och som präglar de moderna och industriella ekonomierna. Under de
senaste tjugo åren, sedan Brundtlandkommissionen 1987, har
doktrinen varit att de två normsystemen kan leva tillsammans. Hållbar
utveckling innebär att ekonomin kan och bör växa om det sker
”hållbart”. En bra idé, på papperet. Vi inser nu mer och mer att det är
extremt svårt att få ekonomin att växa hållbart. Hur gör man då?
Tillämpar man Tersmans idéer på allvar skulle det innebära en
mycket radikal målstyrning av samhället så att olika gränser underskreds,
om nödvändigt till priset av minskad ekonomisk omsättning i