Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

utsläppstoppen ska nås redan 2020.
Inför mötet i Köpenhamn har Kina för första gången satt ett nationellt
utsläppsmål.
År 2020 ska landet ha minskat sin ”koldioxidintensitet” med 40-45
procent jämfört med 2005 års nivå.
Koldioxidintensitet är ett begrepp som Kina och andra utvecklingsländer
använder, vilket innebär att de räknar utsläpp i förhållande till
BNP-enhet. Måttet anger hur koldioxideffektiv ekonomin är och
behöver i realiteten inte innebära någon minskning av utsläppen alls.
Kommentar: – Den viktigaste frågan är så klart den om utsläppsminskningar,
men den går ju inte att lösa utan att man kommer överens
om finansiering med utvecklingsländerna, säger Lars Westermark.
2. FINANSIERING
Det råder enighet om att i-länderna måste stå för merparten av
kostnaderna, även i u-länderna. Men hur stort ska stödet vara? En
annan fråga är hur det ska finansieras – och om det måste definieras i
avtalet.
FN-chefen Ban Ki-Moon öppnar upp för möjligheten med ett avtal
utan tydliga förpliktelser från utvecklade länder om pengar till uländerna.
Han uppmanar de fattiga länderna att skriva under oavsett
pengalöften. Något G77-gruppen starkt tar avstånd ifrån. G77 anser att
det är viktigt att det faktiska beloppet står i avtalet.
Ban Ki Moon sade på onsdagen att potten bör innehålla 220 miljarder
amerikanska dollar från år 2020. På kort sikt har FN satt upp ett
mål om finansiering på 10 miljarder dollar per år 2010-2012. EU har
enats om att bidra med en tredjedel, över 73 miljarder kronor, för
klimatåtgärder fram till 2012.
Fredrik Reinfeldt lyckades tidigare i höst förmå EU:s ledare att
ställa sig bakom en prognos som sade att finansieringen av
klimatåtgärder i tredje världen uppskattas till 100 miljarder euro per år
2012-2020. Av detta ska länderna i den rika världen bidra med 22-50
miljarder euro.
Fattiga länder kräver dock mer än så. Afrika anser att hela summan
ska bekostas av de rika industriländerna eftersom kontinenten hör till
dem som drabbas värst samtidigt som den endast står för 3,7 procent
av världens samlade koldioxidutsläpp.
På onsdagen framkom att Afrika vill se ett stöd på långs sikt med
start 2013 som ska ha nått 50 miljarder dollar per år från 2015 och 100
miljarder dollar årligen från 2020. Hälften av de pengarna bör gå till
de mest sårbara länderna, framförallt i Afrika och små önationer,
uppgav Etiopiens premiärminister Meles Zenawi.
G77-gruppens ståndpunkt är att de behöver 400 miljarder dollar den
kommande tioårsperioden och i det långa loppet 5 procent av industriländernas
bnp.
Vidare diskuteras frågan om klimatpengarna kan tas från befintlig
biståndsbudget. De fattiga länderna menar att ett nytt avtal utan
ytterligare resurser är oacceptabelt. Samtidigt hävdar Tyskland,
Frankrike och de flesta mindre EU-länderna att klimatpengarna kan
tas från befintliga budgetar.
3. ETT ELLER TVÅ AVTAL?
Mycket tid har gått åt till att fastställa vad mötet i Köpenhamn handlar
om – vilket avtal som förhandlingarna gäller. Utvecklingsländerna
vill i första hand se en fortsättning på industriländernas åtaganden
enligt Kyotoprotokollet. De rikare länderna vill gå vidare mot ett nytt
avtal och de enskilda sakfrågorna.
G77-gruppen har krävt att Kyotoprotokollet förlängs och att USA
ansluter sig. I Kyotoprotokollet förbinder sig endast i-länderna till att
sänka utsläppen. En modell som G77-gruppen vill se även i fortsättningen
– dock kompletterad med politiska, men frivilliga, målsättningar
från utvecklingsländerna.