Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

akgrund, gör deras erfarenheter och lidanden så påtagliga att man
som läsare aldrig mer kan glömma bort att det är människor, med
individuella öden och personligheter, som drabbas när våra regeringar
skärper invandringspolitiken och upphäver möjligheten att över huvud
taget ansöka om asyl.
Rovellis bok är, kan man säga, ett enda långt reportage, från grönsaks-
och fruktodlingarna i Syditalien till den sjudande byggverksamheten
i Milanotrakten, ett reportage som skildrar hur svårt, eller rentav
omöjligt, det är att komma åt de ansvariga för slavdriften och svartarbetet
när verksamheten, som i Italien, ofta bedrivs i form av en lång
kedja av upphandlingar och entreprenader där den organiserade
brottsligheten (maffian, camorran, ’ndranghetan) utgör en självklar och
integrerad del av systemet.
Jag har här använt mig av begreppen ”illegala” eller ”papperslösa”
invandrare. Men jag skulle egentligen vilja använda det italienska
ordet ”clandestini” (som betyder ”hemliga” och ”dolda”), kanske
rentav försvenskat till ”klandestiner”. Rovelli hävdar i sin bok att detta
är ett mycket bättre ord, av det skälet att det tar fasta på dessa
människors livssituation och inte på hur de länder dit de söker sig
betraktar dem. Genom att betona klandestinernas ”människoskap”
visar man därmed hur omänskligt det är att förneka dem mänskliga
rättigheter.
Alltså: klandestinerna, de osynliga, skuggmänniskorna, de som alltid
måste vara försiktiga och uppträda så att de inte blir avslöjade eller
angivna, de som inte kan vända sig till myndigheterna när de har
problem eller är i nöd. Men som samtidigt är så viktiga för det
italienska samhället och den italienska ekonomin att det skulle få rent
katastrofala följder om samtliga kastades ut, på en och samma gång.
Om inte klandestinerna fanns skulle, skriver Rovelli, apelsinerna
sitta kvar på träden och inga italienare ha italienska tomater på
tallriken. För att nu inte tala om åldringsvården, där svartarbetande s k
”badanti” (ofta klandestiner från östeuropeiska länder, i många fall
med akademisk examen) utför det arbete som i Sverige utförs av
reguljär hemtjänstpersonal i offentlig eller privat regi.
När den italienska regeringen i somras skärpte politiken gentemot
klandestinerna blev reaktionerna, även från Lega Nord-anhängare, så
starka vad gäller dessa ”badanti” att man blev tvungen att göra
undantag för dem. Utan ”badanti” skulle nämligen även rasisternas
och invandrarhatarnas gamla föräldrar få tillbringa sina sista år och
dagar ensamma, utan omvårdnad och sällskap. Därför erbjöds dessa
svartarbetare, till största delen kvinnor, möjlighet att mot en avgift
registrera sig som vit arbetskraft.
Rovelli drar sig inte för att även ta upp den känsliga frågan om
invandrares brottslighet. Invandrarnas vara eller icke vara i Italien
diskuteras ju så gott som alltid som ett säkerhetsproblem. Och han
visar då, med stöd i statistik, att invandrare med uppehållstillstånd inte
begår fler brott än infödda italienare. Däremot är utlänningar generellt
sett kraftigt överrepresenterade i de italienska fängelserna, men det
handlar då om just klandestiner, invandrare utan tillstånd att vistas i
landet.
Och Rovellis slutsats blir att det enklaste sättet att komma till rätta
med denna brottslighet är att göra irreguljära invandrare reguljära. De
som integrerats i samhället och nu lever och arbetar där legalt har
nämligen dessförinnan ofta själva varit klandestiner. Och många av
dem som nu lever som sådana har tidigare haft uppehållstillstånd men
inte fått det förnyat. Den eventuella brottsbenägenheten finns alltså
inte att söka i invandrarnas ”natur” eller ”kultur” utan har med deras
omöjliga situation i Festung Europa att göra. Och varför då inte lika