Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

DN 100103 ledare:
“ Otydligt maktskifte. “
“EU har fått en ny ledning, men risken för fortsatta inre maktstrider
är stor. Unionen borde nu ägna kraft åt att bli en tydligare
röst i världen.”
“ EFTER SEX välskötta månader som Europeiska unionens ordförande
kan statsminister Fredrik Reinfeldt pusta ut och ägna sig åt inrikesfrågor.
Sverige var en kompetent och välorganiserad ordförande och
inga oförutsedda världspolitiska kriser stökade till dagordningen.
Sveriges halvår blev dessutom historiskt. Det var sista gången som
ett medlemsland hade fullt ansvar för rådets arbete. Nu har Lissabonfördraget
trätt i kraft och med det har unionen fått en president och en
utrikesminister.
Vad nyordningen innebär är däremot oklart. Risken är att EU får en
ännu mer otydlig och svårbegriplig ledning, vilket vore olyckligt. Efter
tio års fördragsdiskussioner behöver unionen ägna sig åt gemensam
politik inom viktiga områden.
MEN DET FINNS GOTT OM obesvarade frågor som kan leda till
intern maktkamp. Herman Van Rompuy har valts till president och ska
ansvara för unionens toppmöten, en del utrikesrepresentation och för
samordningen och ledningen av rådets arbete.
Det rullande ordförandeskapet finns emellertid delvis kvar. Spanien
tar under sex månader över ansvaret för rådets lagstiftande arbete. När
jorbruksministrarna, justitieministrarna eller konkurrensministrarna
samlas kommer diskussionerna under det kommande halvåretatt ledas
av en spansk minister.
Däremot ska utrikesministrarna ledas av EU:s nya utrikesminister,
Cathrine Ashton. Spaniens utrikesminister Moratinos ska i stället vara
ordförande för det så kallade allmänna rådet. Premiärminister Zapatero
har ingen formell uppgift under det kommande halvåret, vilket är en
besynnerlig följd av nyordningen. Möjligen kommer Herman Van
Rompuy låta Zapatero vara värd under toppmötet mellan EU och
Latinamerika, som ska hållas i maj.
DET HAR MED ÄNDRA ORD inte blivit lättare att förstå hur EU
styrs, trots att tanken var den motsatta. Förslaget att unionen skulle få
en permanent ordförande, en president, presenterades avEU:s fram-
tidskonvent. Många ansåg att de halvårsvisa ordförandeskapen ledde
till ett ryckigt ledarskap i EU.
Men i Sverige fick idén stark kritik. Det var enbart Socialdemokraterna
med statsminister Göran Persson i spetsen som ville ha en
permanent EU-ordförande. Samtliga borgerliga partier var emot, liksom
både Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De var oroliga för centralisering
och maktkoncentration. Statsminister Fredrik Reinfeldt har
alltså som EU:s ordförande varit med om att genomföra en idé som
han och hans parti inte stod bakom.
Och det finns fortfarande en hel del berättigad kritik mot EU:s nya,
otydliga och delvis märkliga presidentämbete. Frågan är också om den
nya utrikesministern kommer att kunna ägna sig åt något annat än den
jättelika omorganisation som väntar. EU:s nya utrikestjänst ska skapas
genom en sammanslagning av kommissionens och rådets utrikesdelar.
Hur Catherine Ashton samtidigt ska hinna utveckla och förstärka EU:s
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik är svårt att begripa.
MEN DET VORE FÖRÖDANDE med fortsatta interna maktstriden
Under den långa process som till slut ledde fram till att Lissabonfördraget
trädde i kraft har unionen ägnat allt för mycket kraft åt
interna organisationsdiskussioner. Under tiden har världen förändrats.
Om Europa ska kunna hävda sig krävs en bättre politik för tillväxt,
arbete, utbildning, forskning och innovationer.
EU:s röst för öppenhet, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter
i hela världen borde också bli tydligare. Trots alla obesvarade frågor
om organisation och maktdelning måste EU vända blicken utåt.
DN 31/12 2009 “