Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

Det blev nu väldigt tydligt att försurningsproblemet var asymmetriskt:
en del länder med stora utsläpp var inte så känsliga för
försurning, medan andra med betydligt mindre utsläpp var desto
känsligare. Hur skulle då de länder som drabbades kunna förmå de
länder som orsakade försurningen att vidta åtgärder?
Sverige och Norge blev banerförare för de drabbade länderna. De
lyckades inom ramen för OECD få till stånd ett internationellt
forskningsprojekt för att kartlägga utsläpp, spridning och nedfall av
försurande föroreningar i Västeuropa. Forskare från många länder
deltog i projektet, och 1977 redovisades en slutrapport som bekräftade
försurningens omfattning. Att det uppstod en samsyn
bland forskare i många länder var ett viktigt steg.
Vid samma tid uppstod ett annat möjlighetsfönster för miljödiplomati
till följd av supermakternas strävan mot avspänning.
1975 undertecknades det s k säkerhets- och samarbetsavtalet i
Helsingfors om samarbete mellan öst och väst inom nedrustning,
mänskliga rättigheter samt ekonomi, vetenskap och miljö. Det
visade sig dock svårt att gå från ord till handling.
Inte minst Sovjet var angeläget om att åstadkomma samarbete på
åtminstone något område, och miljö framstod snart som det minst
kontroversiella. Så när den norska miljöministern Gro Harlem
Brundtland besökte Moskva år 1978 mötte hon till sin förvåning ett
betydande sovjetiskt intresse för försurningsfrågan. Sovjet och
Norge beslöt att samarbeta för att försöka åstadkomma en internationell
konvention inom ramen för FN:s ekonomiska kommission
för Europa, Unece.
Medan Sovjet tryckte på de östeuropeiska länderna bearbetade
Norge och Sverige de västeuropeiska länderna inte minst genom att
hänvisa till OECD-rapporten. Efter intensiva förhandlingar hamrades
en kompromiss fram i form av den ovan nämnda konventionen
om långväga luftföroreningar. De undertecknande länderna gjorde
dock inga konkreta åtaganden om utsläppsbegränsningar. Däremot
kom de överens om gemensam kartläggning av luftföroreningar och
om ett regelverk för fortsatta förhandlingar.
Även om konventionen till en början var utan konkretion har den
efter hand försetts med en rad så kallade tilläggsprotokoll med
handfast innehåll. Ett första genombrott kom 1985 då 21 länder
undertecknade ett protokoll om en reduktion av svaveldioxidutsläpp
med 30 procent fram till 1993. Det föregicks av att den
västtyska regeringen sällade sig till det nordiska antiförsurningslägret
i början av 80-talet efter upptäckten av omfattande
försurningsskador på tyska skogar.
Några av de verkligt stora utsläppsländerna som Storbritannien,
Polen och Tjeckoslovakien vägrade dock att underteckna svaveldioxidprotokollet.
Förhandlingarna om begränsningar även av
andra föroreningar som kväveoxider och tungmetaller fortsatte
dock oförtrutet i Genève, och efter hand har även de motspänstiga
länderna fallit till föga och valt att underteckna senare protokoll.
Det var protokoll som fick en annan konstruktion än det första.
Utifrån omfattande mätningar och modeller försökte forskare fastställa
hur mycket utsläppen behövde reduceras i olika länder för att
inga europeiska ekosystem skulle få för höga belastningar. Det
skapade samtidigt en större politisk flexibilitet, så att länder som
inte ansåg sig ha råd att minska sina utsläpp så mycket kunde få
lägre reduktionskrav, åtminstone till en början.
Det är också värt att notera att protokollen inte innehåller några
sanktioner. Det enda straff de länder fått som inte uppfyllt sina
åtaganden, är att saken uppmärksammats i de årliga rapporterna
från konventionens sekretariat i Genève. Trots att protokollen
således har varit ganska ”mjuka” har det internationella samarbetet