Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och ...

Det är som ett stort plockepinn, vad som finns kvar av Léogane.
Staden låg närmast den haitiska jordbävningskatastrofens epicentrum.
Experter har uppskattat att 90 procent av husen är förstörda eller
skadade. Det stämmer bra med vad ögat kan se. Vartannat hus ligger
slaget till marken, de övriga är mer eller mindre skadade. Minst 2 000
har dödats, någon har sagt 10 000, men exakt hur många det är vet
ingen, inte ens hur många invånare staden hade. Kanske 130 000,
kanske fler.
Nästan alla man möter säger: ”Vi har ingenting, inte vatten, inte
mat, inga bostäder.” Och ändå kan jag förnimma något slags hopp. När
vi besöker Léogane är folk inte apatiska, tvärt emot vad man kunde
vänta sig. Staden kan närmast liknas vid en ofantlig myrstack, där
invånarna är intensivt sysselsatta med att röja upp, släpa byggmaterial
och reparera hus. Egentligen har de inte mycket till val. När jag går till
fots längs huvudgatan stoppas jag av en vänlig man i övre medelåldern:
– Se till att gå i mitten av vägbanan. Annars kan ett fallfärdigt hus rasa
över dig, varnar mannen. Han heter Lissade Rodrigue och är
pensionerad ingenjör.
Han sitter fastlåst i Haiti, berättar han, med en familj i New York och
flera adopterade barn här på ön. Jämfört med vad de flesta i Léogane
har ställts inför är det kanske ett lyxproblem. Men även han har
drabbats svårt: hans hus längre ner på gatan är borta. Och även han
saknar mat och vatten.
– Vem kan leva i åtta dagar utan vatten? Vi kommer att dö snart, säger
Lissade Rodrigue.
Kyrkan Saint Rose de Lima stod mitt i byn. Den är nu lagd i ruiner.
En man plockar bland bråten och tar till vara användbara tegelstenar ur
rasmassorna.
Eller finns hoppet från en högre makt. Marat Guirand, kyrkans präst,
ser uppgiven ut där han står framför den en gång ståtliga kyrkan.
Några pipor från kyrkans orgel sticker fram ur ruinen. Två stora
bronsklockor ligger tysta i gruset. Hur många församlingsmedlemmar
som upplevde sina sista jordiska ögonblick i Guds hus är en fråga som
kanske aldrig får ett svar.
– Jag har egentligen ingenting att säga, vem som helst kan ju se med
egna ögon, säger han och ser ut över den stora platsen framför kyrkan,
som nu är ett flyktingläger fyllt med plåtskjul, halvuppförda brädkåkar
och små tält.
– Bara Gud kan bestämma om han ska göra någonting för de här
människorna, säger fader Marat.
Hoppet kan också stå till främmande makt. Gabriel Saint Juste, 23 år,
bor i USA sedan några år. Han var på besök i Léogane då
jordbävningen kom.
– Alla mina dokument, med pass och USA-visum, brann upp i
samband med skalvet. Jag hoppas att de amerikanska myndigheterna
har kvar några spår av mig så att dokumenten kan återskapas, säger
Gabriel.
Hoppet står förstås till utländskt bistånd, men det är hittills bara ett
hopp.