Rapport Integration 2002

Hur gick det för 1997 års flyktingar?
Sammanfattande diskussion
Introduktionen av flyktingar i det svenska samhället
finansieras via statliga bidrag till kommunerna och är
tänkt att täcka kommunernas merkostnader under i
genomsnitt tre och ett halvt år efter mottagningen.
Den viktigaste delen i introduktionen, undervisningen
i svenska, har som riktvärde en omfattning på
525 timmar, ungefärligen motsvarande ett års studier
på halvtid. Avsikten är att svenskstudierna ska varvas
med arbetslivspraktik och samhällsinformation.
Antalet timmar får överskridas, om det behövs för att
man ska nå de uppsatta målen.
Hur har det då gått för de flyktingar som folkbokfördes
i svenska kommuner 1997, nära 13 400 flyktingar?
Först litet om det vi inte vet. Det är osäkert
hur länge de vistats i Sverige, innan de fått uppehållstillstånd.
Vi vet inte om de deltagit i någon integrationsbefrämjande
verksamhet under väntetiden (t.ex.
Migrationsverkets organiserade verksamhet). Vi vet
heller inte hur deras hälsosituation ser ut, om de lider
av posttraumatisk stress, har drabbats av depression
eller har andra svårigheter som försvårar deltagande
i introduktionen. Kunskap om integrationskedjans
allra första länk saknas och det kan finnas hinder som
därför är svåra att identifiera. Vi återkommer till problemen
med dålig hälsa längre fram.
När vi ser på skälen för invandringen kan vi
notera att de flesta i gruppen, drygt 6 000, har fått
uppehållstillstånd på humanitär grund. Det kan
betyda att man först fått avslag på sin asylansökan,
överklagat ett flertal gånger och därmed blivit kvar
i landet lång tid. Eventuella barn har kanske under
väntetiden fått anknytning till Sverige eller så har
hälsotillståndet försämrats. Å andra sidan kan den
som fått uppehållstillstånd som konventionsflykting
eller som skyddsbehövande i övrigt ha tillbragt lång
tid i flyktingläger i annat land, en tid som också kan
ha påverkat hälsosituationen, om nu inte de primära
orsakerna till flykten gjort det. Dålig hälsa kan alltså
spela stor roll för fortsättningen.
När vi undersöker resultaten från sfi, ser vi att
knappt en femtedel klarat sfi med godkänt betyg efter
ett år. En grupp är fortfarande kvar i sfi efter mer än
tre år, en relativt stor grupp har avbrutit eller avslutat
studierna utan godkänt betyg eller gjort uppehåll.
Som vi ska se längre fram skiljer sig den här flyktinggruppen
inte från andra. Resultaten från sfi är
som vi och andra konstaterat tidigare mycket dåliga.
Anmärkningsvärt är kanske att närmare en fjärdedel
av gruppen aldrig börjat sfi över huvud taget. Här
visar intervjuer med senare anlända flyktingar att
anledningen kan vara att man väntar på återförening
med familjen, att man saknar barnomsorg, har hälsoproblem
eller saknar fast bostad.
Svenskundervisningen för invandrare håller på att
förändras, en ny kursplan med tre olika studievägar
och sex olika kurser har trätt i kraft från och med
hösten 2002. Formerna för undervisningen håller på
att utredas. Krav på att undervisningen ska varvas
med praktik har funnits länge, men visat sig svåra att
leva upp till då det i många fall varit svårt att skaffa
praktikplatser.
Målen för introduktionen är att flyktingarna kan
försörja sig själva, dvs. att de har arbete och kan delta
i samhället – vilket kräver att de klarar vardagssvenska.
Möjligheten att prata svenska och tillgång till
arbete hänger ofta intimt samman, eftersom arbetsgivarna
– och arbetsförmedlingarna – ställer krav på
invandrade arbetssökandes svenskkunskaper.
När vi undersöker statistiken gällande arbete och
sysselsättning för 1997 års flyktingar ser vi att efter
drygt tre år har ungefär 30 procent jobb, mer än två
tredjedelar har alltså fortfarande inte möjlighet att
klara sin försörjning genom arbete. Jämfört med
1995 års flyktingar, som vi följde i Rapport Integration
2001, har situationen på arbetsmarknaden emellertid
förbättrats. Högkonjunkturen hösten 1998 gjorde
att betydligt fler utlandsfödda fick jobb, något som
antagligen även gynnat den här flyktinggruppen.
De här flyktingarna är jämfört med totalbefolkningen
yngre och relativt välutbildade – även om det
också finns en större andel med kort eller obefintlig
utbildning. Förutsättningarna borde vara ganska
goda för de flesta bland 1997 års flyktingar för att
målet egenförsörjning inom introduktionen ska uppnås.
Frågan är hur förutsättningarna sett ut i de mottagande
samhällena. En stor del av 1997 års flyktingar
har som många tidigare flyktingar bosatt sig i storstadsområdena.
Sysselsättningsgraden för flyktingarna
i just invandrartäta förortskommuner var som
vi såg också högre än i andra kommuner, undantaget
industrikommuner. Tillgången till jobb har dessutom
varit relativt god i Stockholmsområdet under perioden.
Vi ser hur enstaka kommuner med allmänt god
sysselsättning också visar hög sysselsättningsgrad för
1997 års flyktingar, medan storstäder som Malmö har
mycket låg – trots en hel del särskilda insatser.
Vistelsetiden i Sverige spelar stor roll, sysselsättningsgraden
stiger med åren. När vi jämför med
1996 års flyktingar, ser vi att fortfarande efter fyra år
har dessa inte nått en högre sysselsättningsgrad än
40 procent – för män. Kvinnorna ligger hela tiden
lägre, efter fyra år endast litet över 20 procent. Sysselsättningsgraden
för hela befolkningen är för män 78
166 RAPPORT INTEGRATION 2002