Rapport Integration 2002

krav på kvalifikationer och gott om okvalificerade
jobb, ger också fler ingångsjobb.
Även den »amerikanska drömmen« om lika
möjligheter, att alla kan jobba sig upp, kan spela en
viktig roll för den som är nykomling i landet. Där är
budskapet att allt går men det hänger på dej själv. I
Sverige är drömmen ett demokratiskt samhälle, där
alla är jämställda. Men här är kanhända budskapet att
det är välfärdssystemets, i det här fallet flyktingmottagarnas,
uppgift att garantera de lika möjligheterna,
inte den enskildes. Tidsaspekten spelar antagligen
stor roll. I USA finns en mycket tydlig tidsgräns för
det stöd du kan få under introduktionen. I Sverige
kan stödet, t.ex. sfi, utsträckas nästan utan tidsgräns.
Det kan både upplevas som en trygghet och kanske
också som bristande tilltro till den enskildes förmåga.
Nederländerna har liksom Sverige en förhållandevis
ambitiös välfärdspolitik. I Nederländerna har man
en historia som kolonialmakt, vilket påverkar både
invandringspolitiken och integrationspolitikens möjligheter.
USA liknar Kanada, länder som har lång och
stor erfarenhet av att ta emot och integrera invandrare.
Å andra sidan har man i USA en helt annan välfärdspolitisk
tradition med större inslag av villkorade
bistånd och medverkan av frivilliga organisationer.
Data från USA tyder på att man där lyckats bättre
än många andra länder att göra flyktingar ekonomiskt
självförsörjande. Utifrån målsättningen att få ut flyktingarna
snabbt i arbete är de amerikanska projekt,
som granskats här, betydligt effektivare än de svenska
introduktionsprogrammen. Centralt i de amerikanska
programmen är att de ställer tydligare krav på
motprestationer från allra första början genom att
informera om att det ekonomiska biståndet är tidsbegränsat
och kräver deltagande i programmen. Om
man inte följer planen finns hotet om att stå helt utan
ekonomiskt bistånd, något som torde skapa starka
incitament att skaffa jobb – oavsett vilket.
I Sverige finns inte samma hot, där träder socialtjänstlagen
in med garanti om ekonomiskt stöd, som
dessutom inte är tidsbegränsat. Inte heller i Nederländerna
har kommunerna samma möjligheter att
vägra ekonomiskt bistånd som i USA (däremot finns
möjligheter till bötfällning). Där förlorar flyktingarna
inte socialhjälpen endast rätten till gratis språkundervisning.
Jämförelser mellan det NGO-styrda och det
offentligt styrda projektet i USA antyder emellertid
att möjligheten till ekonomiska hot inte nödvändigtvis
är avgörande för goda resultat.
*
Finns det då några gemensamma nämnare för de
framgångsrika programmen – bortsett från hotet
om att stå utan försörjning? En gemensam nämnare
är att de framför allt är inriktade på de nyanlända,
det är deras kompetens som ska anpassas eller höjas.
I Kanadas sponsorstödda program finns också medvetenheten
om att mottagningssamhället kan behöva
förberedas, något man också arbetat med i Sverige
periodvis och i begränsad omfattning: i form av Kontaktnät,
faddersystem, handledare på arbetsplatser
och information om de nyanlända flyktingarna till de
mottagande samhällena.
En annan gemensam nämnare är att man samlar
insatser för flyktingar på ett ställe. På det sättet ökar
man kompetensen bland flyktingarbetare och skapar
bättre möjligheter att följa upp den enskilde, något
som också går igen i PIN-projektet i Nederländerna.
Här ser man också fördelarna av att utnyttja etnisk
kompetens, att arbeta via modersmålet och samtidigt
betona vikten av att lära sig det nya språket
snabbt. Man har också gjort en mycket aktiv insats
för att hitta jobb åt flyktingarna och följt upp utplaceringen.
Man fanns till hands både för arbetsgivarna
och flyktingarna, något som saknades i PIN, som
inte hade arbete som målsättning. Det speciella med
de amerikanska programmen är den starka tron på
social mobilitet, flyktingarna ska göra karriär, inte
bara få jobb och de får stöd även efter att de skaffat
ett »första bästa« jobb. Hur deras situation sedan ser
ut på längre sikt vet vi inte. Det amerikanska samhället
utmärks ju också av djupa sociala och ekonomiska
klyftor.
En tredje framgångsfaktor är deltagandet av frivilliga
krafter – men den är starkt beroende på dessa
organisationers roll i respektive samhälle. I USA har
de federala myndigheterna delegerat stora delar av
kvotflyktingarnas introduktion till privata organisationer.
I Kanada sköts stora delar av anhöriginvandringen
genom privat sponsring, där frivilligorganisationerna
är viktiga aktörer. Dessa har en stor
fördel framför statliga eller kommunala program,
de har förutsättningar att knyta till sig personer i
lokalsamhället som arbetar gratis. Amerikanerna har
en lång tradition av sådana sociala insatser. I Sverige
har man gjort försök att dra in frivilligorganisationer,
bl.a. inom introduktionen i Stockholm. Deras resultat
var något bättre än kommunens men långt ifrån de
framgångar vi sett i de här amerikanska programmen.
Orsakerna till skillnaderna kan vara många men
de frivilliga organisationerna i Stockholm har inte
samma självständiga ställning och ekonomiska styrka
som i USA. De har också betydligt mindre erfarenhet
av introduktionsarbete.
Resultaten från USA kan alltså synas imponerande
men medaljen har en baksida. Vi vet inget om hur det
232 RAPPORT INTEGRATION 2002