Rapport Integration 2002

istande svenskkunskaper i Hyllie och i Umeå. Projekt
som riktats till kvinnor och som helt eller delvis
drivs av kvinnorna själva. Bakgrunden till projekten
visar också behovet av uppsökande verksamhet.
Många – särskilt kvinnor – hamnar utanför introduktion
och arbetsliv och i isolering. Projekten visar
hur nödvändigt det är för varje introduktionsinsats
att utgå från deltagarnas erfarenheter och behov. Och
hur viktigt det också är att använda sig av deltagarnas
modersmål i undervisningen. På samma sätt som vi
organiserar undervisning för infödda, som lär sig ett
andra språk. Något som dessutom blir särskilt nödvändigt,
när det gäller människor som inte har färdighet
i att läsa och skriva. Att använda modersmålet är
också en väg att utnyttja kompetens som finns inom
de olika språkgrupperna. Här tycks ibland finnas ett
speciellt motstånd bland infödda svensklärare.
Det tycks över huvud taget finnas en del märkliga
föreställningar om hur nyanlända flyktingar och
invandrare bäst lär sig svenska inom komvux. Här
finns en del att granska för utredningen, som nu ser
över formerna för sfi.
I Botkyrka har flyktingmottagningen kommit ett
steg längre, förbi projektstadiet. I ABC-huset, som
finansieras gemensamt av kommunens socialtjänst,
arbetsförmedlingen och försäkringskassan, kombineras
svenskundervisning med praktik. En verksamhet
som dessutom åtminstone delvis integrerar utbildning
för utlandsfödda och infödda. Botkyrka erbjuder
också särskild svenskutbildning för akademiker
inom Södertörns högskola.
*
Människor som kommit hit har många gånger lång
erfarenhet från yrkeslivet, t.ex. från vårdområdet.
Här är det samtidigt brist på arbetskraft inom samma
område. Trots det blir det stopp, därför att svenska
arbetsgivare inte litar till utländsk kompetens. De
myndigheter som är satta att pröva formell utbildning
och examina ställer upp krav, som synes fyrkantiga
och orimliga, där de svenska motsvarigheterna
framstår som absoluta normer. Det finns stora behov
av en granskning av dessa prövningar och deras krav.
Det finns också en mängd kunskaper och kompetens,
som negligeras och som behöver synliggöras och
uppskattas till sitt rätta värde.
I några kommuner, t.ex. Malmö, har man tagit
initiativ till egen validering av olika yrkesgrupper
tillsammans med branschorganisationer, arbetsgivare
och fack. Valideringen har hittills berört yrkesutbildningar
och gymnasieutbildningar med yrkesinriktning.
Värderingen kombineras med komplettering av
det som behövs, men man behöver inte gå om hela
utbildningen. I Botkyrka drivs Centrum för erkännande
av kompetens, CERK, som projekt finansierat
av Europeiska socialfonden. ESF har för övrigt gett
stöd till en rad valideringsprojekt i olika svenska
kommuner. Projekt är tidsbegränsade, invandringen
lär fortsätta och validering är en verksamhet som
behöver permanentas.
När det gäller högre yrkesutbildningar har det varit
svårare att komma förbi hindren i det svenska systemet.
Där finns ett motstånd från både arbetsgivare
och fackliga organisationer. Vi har tidigare visat hur
komplicerat det är för t.ex. invandrade läkare att få
sin yrkeskompetens värderad och sin utbildning legitimerad,
hur omfattande och otidsenlig bland annat
kraven på svenskkunskaper, något som nu ses över av
Socialstyrelsen.
*
Det verkar finnas en inbyggd miniminorm för myndigheternas
verksamhet. Man gör det man absolut
måste men absolut inte mer. Helst försöker man
få andra att göra det som eventuellt faller mellan
stolarna. Särskilt tydligt blir det när det gäller övergången
från Migrationsverket till flyktingmottagande
kommuner. Tydligt är det också mellan kommuner
och inte minst mellan kommuner och arbetsförmedlingar
och kommuner och landsting.
Delvis kan det förstås utifrån knappa resurser. Det
är svårt att få pengarna att räcka till allt, viss verksamhet
är mer påträngande än annan. Men bakom
dagens beteenden kan man ibland känna igen ett förhållningssätt
som påminner om industriproduktion,
som om det vore varor som ska vidare på ett löpande
band, snabbt vidare, bort från det egna ansvarsområdet.
Att det är människor som behöver hjälp för att få
fäste i det nya landet tycks fullkomligt irrelevant.
Pengarna styr och genom att samla dessa kan man
eventuellt få till samverkan, men det behövs mer.
En lösning som man prövar bland annat i Malmös
Arbets- och utvecklingscenter, är samlokalisering,
att samla inblandade myndigheter på samma plats,
är antagligen det mest effektiva. Ansikte mot ansikte
är det svårare att svära sig fri från ansvar. Särskilt om
den berörda flyktingen också finns på plats, med i
arbetet.
*
Gruppen som får uppehållstillstånd som anhöriga är
minst lika heterogen som gruppen flyktingar. Vissa
kommer till familjer som är väl etablerade, har jobb,
klarar språket och deltar i det svenska samhället. För
dem kan introduktionen begränsas till en svenskkurs.
206 RAPPORT INTEGRATION 2002