Rapport Integration 2002

Apropå kön
»Women-at-risk« är flyktingkvinnor som UNHCR
bedömer saknar traditionellt skyddsnät och därför
är i behov av särskilt skydd från flyktingmottagarnas
sida. Australien, Canada och Nya Zeeland har särskilda
program för »women-at-risk«. Kvinnor som
avses har utsatts för traumatiserande upplevelser och
många saknar personliga resurser som utbildning och
yrkeserfarenheter. De flesta saknar också familjestöd.
Det kan behövas särskilda insatser för att identifiera
dessa utsatta kvinnor och också kraftfullare stödprogram
enligt UNHCR.
Våld inom familjen förekommer i alla samhällen,
tvärs över kultur-, etniska och socioekonomiska
gränser. Flyktingkvinnor som utsätts för våld inom
familjen är emellertid särskilt utsatta eftersom de
– saknar stöd från familj och omgivning
– kan vara okunniga om vilket skydd de kan få
genom lag och annat
– ofta är överdrivet toleranta mot sin partner om han
i sin tur är offer för traumatiserande upplevelser
– inte kan språket i det nya landet och inte vet vilka
möjligheter de har att få hjälp m.m.
Utsatta kvinnor
Många flyktingkvinnor kommer från samhällen där
traditioner väger tungt och där det finns starka normer
mot separation och skilsmässa.
Utsatta kvinnor möter ökad risk att isoleras socialt,
drabbas av depression och ångest och tappa förmågan
att ta hand om och stötta sina barn. I vissa länder
har man försökt samla dessa kvinnor för att överbrygga
isolering och främja ömsesidigt stöd och få
kvinnorna att bekämpa de hinder som finns för deras
integration. Kvinnor som kommer från könssegregerade
samhällen, som haft en roll som underställda
och utsatta för manligt våld kan känna sig särskilt
otrygga eller obekväma att diskutera inför män.
Erfarenheterna från etablerade flyktingmottagande
länder är att vissa flyktingkvinnor tenderar att utebli
från språkträning och samhällsorientering, som sker i
könsblandade grupper.
Det kan alltså finnas behov av att inrätta särskilda
kvinnogrupper i språkundervisningen samt att ge
samhällsorientering i grupper där kvinnorna kan
känna igen sig och ge varandra stöd. I Kanada har
man bland annat avtalat med etnisk/kulturella servicebyråer
att skräddarsy program efter de specifika
behov som kan finnas i gruppen. Här har man också
försäkrat sig om att språkundervisningen och samhällsorienteringen
också tar upp frågor som sexuella
trakasserier, våld inom familjen och könsdiskriminering
på arbetsplatserna. Det gäller också att organisera
programmen så att kvinnorna har praktiskt
möjlighet att delta, dvs. att det finns barnomsorg,
att de kan transportera sig till kurserna m.m. Det är
också viktigt att lärarna blir medvetna om frågor som
rör könsdiskriminering och kvinnors utsatthet.
Statistik från UNHCR visar att det är markanta
skillnader mellan män och kvinnor i många av flyktingarnas
ursprungsländer – när det gäller analfabetism,
utbildning, inkomster. Alltid till kvinnornas
nackdel.
FN emot könsstympning
I många av flyktingarnas ursprungsländer tillämpas
kvinnlig könsstympning ( i 28 länder i Afrika
samt några i Asien och Mellanöstern). Åtskilliga av
dessa kvinnor lider av långvariga komplikationer av
könsstympningen som kräver särskild omvårdnad,
speciellt inför graviditet och förlossning men också
mer allmänt. Det finns familjer som önskar att deras
döttrar går igenom denna tradition, vilket utgör ett
dilemma för mottagarländerna som ska respektera
flyktingarnas kultur samtidigt som man ska bekämpa
könsstympningen. Olika organ inom FN har emellertid
bestämt uttalat sig emot könsstympningen,
som något oacceptabelt, något som måste elimineras.
Kulturer är dessutom inte statiska utan förändras och
reformeras ständigt. Könsstympningen är förbjuden
i ett antal mottagarländer – något som flyktingarna
inte alltid är medvetna om. Könsstympning är också
förbjuden i ett antal av flyktingarnas ursprungsländer,
även om förbudet inte respekteras av alla.
I flyktingkommissariatets handbok påpekar man
att det är viktigt att både män och kvinnor får information
om vilket stöd och vilka lagar som gäller.
Kunskap i frågorna måste ges både till personal som
arbetar med introduktion av flyktingar och även i
andra delar av samhället som kan komma i kontakt
med flyktingar, särskilt polisen.
Hur gör man i andra länder?
Sammanfattande diskussion
Invandringspolitiken skiljer sig starkt mellan USA,
Kanada och länder som Sverige och Nederländerna.
Målet att befolka landet öppnar åtminstone skenbarligen
dörren i de förra medan målen i de senare snarare
synes vara att stänga dörrar. Målet att bidra till
den ekonomiska utvecklingen i de s.k. invandringsländerna
får sedan legitimera ibland snäva kriterier
för vem som tillåts invandra. Krav på utbildning ställs
där också på flyktingar och asylsökande. Invandrare
230 RAPPORT INTEGRATION 2002