Rapport Integration 2002

utan utbildning göre sig t.ex. icke besvär – åtminstone
inte på den legala marknaden.
I Sverige och Nederländerna fanns en motsvarande
invandring av yrkesskickliga arbetare under tiden
efter andra världskriget och fram till sjuttiotalet.
Undantaget arbetsvandringarna över gränserna på
den nordiska arbetsmarknaden – och nu den europeiska
– har arbetskraftsinvandringen ersatts av människor
som söker asyl. Skälet för invandringen är för
många alltså behovet av skydd. Nyckeln till dörren är
här internationella åtaganden som t.ex. FN:s flyktingkonvention.
Möjligheten att få asyl beror helt på den
sökandes förmåga att övertyga prövningsmyndigheterna
om sitt skyddsbehov. I kölvattnet till flyktinginvandringen
kommer de anhöriga, också de genom att
åberopa en internationell konvention om rätten till
familjeåterförening.
En invandring på humanitär grund skiljer sig
starkt från den ekonomiska prövning som görs av
invandrare i länder som USA och Kanada. Båda
dessa länder har skrivit under samma internationella
konventioner med samma moraliska förpliktelse
att ge asyl och pröva asylansökningar. De tar också
emot s.k. kvotflyktingar och ger även en del asylsökande
uppehållstillstånd men dessa utgör en mycket
liten del av deras totala invandring. Att komma som
invandrare med krav på sig att bidra till den ekonomiska
utvecklingen är sannolikt en stor skillnad mot
att komma som flykting därför att man söker skydd.
Många flyktingar vittnar om hur de lever med siktet
inställt på återvändande och att det tar lång tid, innan
de bestämt sig för att stanna i värdlandet. Motivationen
för att delta i det nya samhället är då begränsad.
Det kan också vara skillnad i attityderna hos de mottagande
länderna beroende på om man uppfattar
nykomlingarna som resurser eller hjälpbehövande.
En viktig faktor som påverkar framgången inom
den ena eller andra introduktionsmodellen är individens
förutsättningar, inte minst när det gäller utbildningsnivå.
En person med lång utbildning antas ha
betydligt lättare att klara sig i mottagarländer, där
krav på utbildning allmänt sett är höga, än en som
har kort eller ingen utbildning. Har mottagarlandet
då redan från början sållat bort de kortutbildade så
borde framgångarna med introduktionen bli större
än där så inte skett.
*
Integrationspolitiken, med avseende på flyktingar,
har till skillnad från invandringspolitiken likartade
målsättningar i de olika länderna: egenförsörjning
och delaktighet, jobb så snabbt som möjligt. I Kanada
talar man också om Multikulturalism (även lagfäst
med skyldigheter och rättigheter) liksom man i
Sverige tidigare talade om Valfrihet, man skulle kunna
behålla sitt hemlands kultur och ändå vara delaktig
och respekterad i det svenska samhället. Idag talar
den svenska integrationspolitiken om Mångfald och
liksom i Kanada om integration som en ömsesidig
process. Noteras kan emellertid att i Kanada betonar
man samtidigt att det är viktigt att förmedla de normer,
traditioner och värderingar som är grunden för
det kanadensiska samhället, som »frihet, jämlikhet
och deltagandedemokrati«. De är inte förhandlingsbara
trots multikulturalismen. Nederländerna talar
man om minoritetspolitik som egentligen är en politik
med fokus på utsatta grupper – här kan vi jämföra
med den svenska storstadspolitiken.
De nyanländas rättigheter och tillgång till generell
politik och välfärdssystem skiljer sig starkt liksom
arbetsmarknaden. Samtliga har särskilda introduktionsprogram
för gruppen flyktingar, motsvarande
de som vi kallar kvotflyktingar, dvs. flyktingar som
valts ut av nationella delegationer i läger i andra länder.
Även här kan urvalet skilja sig betydligt. USA och
Kanada har stora delegationer och är de länder som
väljer först. Asylsökande som får uppehållstillstånd
får i vissa fall tillgång till introduktionsprogram, i
andra fall inte.
I Kanada, USA och Nederländerna är det de mottagande
myndigheterna som bestämmer var de nyanlända
flyktingarna ska bo. Flyktingarna får välja själva
i Nederländerna om de kan skaffa bostad, vilket anses
nästan omöjligt. Sveriges fria bosättning tillsammans
med introduktionsprogram verkar rätt unik vid jämförelse.
Både i Nederländerna och i Kanada försöker
myndigheterna sprida flyktingarna över landet. Erfarenheterna
är desamma som i Sverige, flyktingarna
flyttar efter en tid till större städer.
*
Hur sedan introduktionen lyckats är ibland svårt att se.
I Nederländerna finns t.ex. ett motstånd mot registrering
och där saknas statistik. I USA och Kanada finns
däremot särskilda program för kontroll och uppföljningar
av olika introduktionsprogram, i USA har man
också gjort jämförelser mellan federala program och
program som drivs av frivilligorganisationer.
Flyktingars möjligheter att klara sig i ett nytt land
hänger inte bara på vad de själva har i bagaget utan
också på förhållandena i det nya landet. Ett land med
god tillgång på arbete och toleranta invånare ger
uppenbarligen andra möjligheter för en invandrare
än motsatsen, hög arbetslöshet och intoleranta invånare.
En ekonomi, som den amerikanska, med inga
eller låga minimilöner, inget anställningsskydd, låga
introduktion av flyktingar 231