Rapport Integration 2002

yrkeskompetens samt kontakt med arbetslivet krävs
skräddarsydda program för att introduktionen ska bli
effektiv. Det förutsätter i sin tur en nära samverkan
mellan olika aktörer, som kommuner, landsting och
arbetsförmedling och sfi-anordnare.
Integrationsverkets enkät till introduktionsansvariga
tjänstemän i kommunerna visar att det som
dominerade för flyktingmottagandet 1999 var fortfarande
svenskundervisning utan varvning med någon
som helst praktik, till det kom samhällskunskap för
en del, datautbildning för några och rehabilitering
och medicinska insatser för ännu färre. Endast en
fjärdedel av dem som hade ett yrke och ville fortsätta
arbeta inom detta hade fått den utbildning som krävdes
och lika många hade fått praktik inom yrket. Siffror
som överraskar då det var över åttio yrkesområden
representerade i gruppen och mer än hälften ville
fortsätta inom sina yrken. De fyra »största« yrkena i
gruppen var gymnasielärare, försäljare, fordonsförare
samt maskin och motorreparatörer, yrken som samtliga
torde vara gångbara på den svenska arbetsmarknaden.
Svenskundervisningen var för de allra flesta heller
inte anpassad till tidigare yrkeserfarenheter eller
varvad med praktik i tidigare yrke. Den koppling till
arbetslivet som så länge talats om i samband med
introduktion och svenskundervisning saknades alltså
fortfarande för de flesta. Endast trettiofem procent
uppgavs ha praktiserat under introduktionen. Arbetsplatsförlagd
introduktion tycktes knappt existera.
Det paradoxala var att de tjänstemän som handlade
just denna grupps introduktion bedömde att
introduktionen individualiserats i en mycket eller
ganska hög grad för majoriteten av deltagarna. Något
som alltså stämde dåligt med resultaten av enkäten.
Tjänstemännen ansåg också att relativt många av de
flyktingar som inte nått sina mål inte behövde några
andra insatser än de som getts eller också att de inte
kunde bedöma om det behövdes andra insatser.
Bland annat ansåg de inte att validering behövdes för
de relativt högutbildade och yrkeserfarna.
Könsdiskriminering
Enkäten visade dessutom att männen fick introduktion
under fler veckotimmar, deltog i fler uppföljningar
av introduktionen, i flera typer av insatser,
fick godkända sfi-betyg i större omfattning, praktiserade
i större andel, arbetsmarknadspraktik i större
andel, omfattades av arbetsförmedlingens insatser
i större andel och uppnådde sina mål i högre grad.
Den visade att männen också fick sin introduktion
fördröjd i mindre omfattning. Skillnaderna kan bero
på positiv särbehandling av männen, brister i mottagningssystemet
med andra ord, eller könsrollsmönster,
t.ex. vård av barn, och bristande motivation från
kvinnornas sida när det gäller att skaffa sig arbete och
egenförsörjning.
Undersökningen visar att kvinnornas avbrott och
fördröjningar främst beror på föräldraledighet, vård
av sjukt barn och väntetider inom barnomsorgen,
vilket inte är fallet för männen. Skillnaden är här
emellertid inte så stor att den helt förklarar varför
kvinnorna i så stor utsträckning får färre och sämre
insatser under introduktionen. De långa fördröjningarna
bland kvinnorna påverkar inte heller introduktionsperiodens
längd. Män och kvinnor är kvar,
avbryter, har tillfälliga avbrott samt blir klara med
introduktionen i lika stor utsträckning.
En förklaring skulle däremot kunna vara den
utbildning och yrkeserfarenhet de nyanlända har
med sig. En större andel av männen har yrkeserfarenhet
och är högutbildade. En analys av arbetsförmedlingens
insatser visar emellertid att det inte är
utbildning och yrkeserfarenhet som särskiljer utan
just kön. Männen får i större utsträckning del av
arbetsförmedlingens insatser oavsett om jämförelse
görs mellan låg- eller högutbildade män och kvinnor
eller mellan män och kvinnor med eller utan yrkeserfarenhet.
Skolverkets uppföljning av sfi
Varje kommun är skyldig att erbjuda alla vuxna
invandrare (från och med 16 år) undervisning i
svenska för invandrare, sfi. Skyldigheten gäller alltså
även invandrare för vilka kommunerna inte får statlig
ersättning för introduktion, dvs. som inte räknas till
gruppen flyktingar.
Resultaten från sfi är fortfarande mycket dåliga,
vilket vi såg i uppföljningen av 1997 års flyktingar och
som också kan konstateras i Skolverkets egen statistik
(Skolverket, 2001). Av de ca 35 500 elever som började
sfi någon gång under 1993/94 hade 48,4 procent godkänts
till och med läsåret 1995/96, dvs. efter i genomsnitt
två och ett halvt år. Som vi såg i uppföljningen
av 1997 års flyktingar hade närmare en fjärdedel av
samtliga folkbokförda det året aldrig börjat sfi under
perioden fram till 2000. Av dem som börjat 1993/94
var enligt Skolverkets statistik 53,4 procent godkända
efter sammanlagt sex, sju år (till och med 1999/00).
Närmare hälften hade alltså fortfarande inte godkända
svenskkunskaper. Vid läsårets slut 1999/00
fanns 390 elever kvar i sfi av de som började under
1993/94. Skolverkets förklaring till resultatet är att det
introduktion av flyktingar 169