Rapport Integration 2002

går för dem som inte lyckas skaffa sig arbete – utan
någon rätt till ekonomiskt bistånd. Vidare är inkomsterna
som erbjuds nyanlända flyktingarna ofta så
låga att det är mycket svårt att försörja en familj,
ens med två inkomster. Arbetsmarknaden ser som
sagt annorlunda ut i USA, med betydligt fler okvalificerade
jobb, men dessa är å andra sidan extremt
lågavlönade. Socialpolitiken i USA skiljer sig också
avsevärt både från den svenska, nederländska och
även kanadensiska. Resultatet är att både flyktingar
och andra lever under förhållanden som vi inte skulle
acceptera. Frågan är hur avgörande denna omständighet
är för framgången. Erfarenheterna från Nederländerna
ger hopp om att målen kan uppnås utan att
priset nödvändigtvis måste vara så högt för dem som
faller utanför.
Enligt PIN-modellen samlar man insatserna på ett
ställe, lägger vikt vid ömsesidig relationer (en kontaktperson),
intensiv språkträning och snabbast möjlig
start på programmet. PIN saknar emellertid den
starka betoningen på arbetsförmedling och jobbskapande.
Projektet har heller inte haft samma framgång
som de amerikanska, när det gällt att få ut folk i jobb.
Där kan också den höga arbetslösheten i Rotterdam
ha spelat en stor roll för nykomlingarnas svårigheter
på arbetsmarknaden. Samtidigt påverkar den målsättningarna
och innehållet i PIN. En anpassning till vad
tjänstemännen anser vara realistiskt att uppnå kan
verka förnuftigt för att inte inge falska förväntningar.
Å andra sidan kan ett sådant förhållningssätt verka
avkylande på flyktingarnas motivation. Faran ligger
i om målsättningarna och därmed innehåll i programmet
mer anpassas till tjänstemännens behov än
brukarnas. Det är självklart trevligare att arbeta med
målsättningar som är möjliga att uppnå än att slita
med att försöka uppnå det som man tror är omöjligt.
Exemplen visar att det kan finnas ett samband
mellan villkorat bistånd och framgång för introduktionsprogrammen.
Sanktioner eller hot om sanktioner
tycks emellertid inte vara tillräckligt. Gemensamt
för de framgångsrika insatserna är emellertid
att socialbidrag som alternativ, om man inte deltar,
antingen saknas eller försvåras. Erfarenheterna från
de här insatserna visar att det är få som i praktiken
behövt hotas av indraget bistånd. Problemen med
olovlig frånvaro har på de studerade programmen
varit små. Utvärderingar av vissa projekt antyder att
det är kvalitén på insatserna som är den viktigaste
motivationsfaktorn och som avgör vilka resultaten
blir. Ett intensivt arbete med att motivera var och
en av deltagarna finns också som en förklaring. Med
en hög kvalité på insatsen ökar också de ekonomiska
incitamenten, dvs. förväntan på framtida inkomster.
Inget av programmen som studerats här har använt
positiva sanktioner, men det finns andra amerikanska
program, där det ingår en bonus till de flyktingar som
tar det första jobb de erbjuds.
De framgångsrika programmen har emellertid
också en rad andra gemensamma drag samtidigt som
arbetsmarknaderna i de olika länderna skiljer sig en
hel del. Det är alltså svårt att dra slutsatsen att det
är tvånget som varit avgörande för framgången. Det
mest sannolika är att det är arbete med motivation
och eventuellt ett inslag av tvång i kombination med
ett bra program som fungerar bäst. Hot om sanktioner
måste dessutom vara trovärdigt, det räcker inte att
kalla biståndet för introduktionsersättning och låta
flyktingarna gå över till socialbidrag om de inte deltar
i introduktionsprogrammet. Om tvång ska ha någon
effekt måste det också bli tydligt vad som gäller för
flyktingarna. Upprepad information och även omedelbar
reaktion, om villkoren inte uppfylls. Vidare
krävs samordning mellan inblandade myndigheter, så
inte flyktingarna får motstridiga besked/signaler. För
att få kommunikationen att fungera är det enklast
om en och samma institution har hela ansvaret och
att flyktingen inom denna har kontakt med en och
samma person. Viktigt är också att insatserna är samlokaliserade.
Att ta emot flyktingar är en humanitär insats skild
från invandringspolitik. Med den gör det mottagande
samhället något för lidande medmänniskor. Flyktingar
ska inte behöva kvalificera sig med meriter
som arbetskraft som andra invandrare. Flyktingar är
människor i nöd, som behöver hjälp samtidigt som
de liksom alla andra invandrare har resurser. Här
krävs en balansgång inom politik, åtgärder och inte
minst opinionsbildning. Balansgång mellan generella
åtgärder, att behandlas som andra utan jobb etc., och
mellan säråtgärder för de specifika behov som flyktingskapet
kan medföra.
Information till det mottagande samhället, inte
minst lokalt ses i t.ex. Kanada som en viktig del av
introduktionen. Att betona de insatser som är flyktingspecifika
skapar också en positiv form av social
kontroll – »det här gör vi bara för dig«. Flyktingen
kan känna att det finns någon som bryr sig. De framgångsrika
programmen innefattar också en stark
förmedling av arbetsmoral, möjlighet att göra karriär
och personligt ansvar. Det etableras en relation mellan
introduktionsinstitutionen och flyktingen som
innefattar två subjekt. Flyktingens egna handlingar
ska ha konsekvenser för hans levnadsförhållanden.
Han är också medansvarig för introduktionsplanen
och ska behandlas som en jämbördig.
Slutligen undrar vi hur det gick sedan. Målen för
introduktion av flyktingar 233