Rapport Integration 2002
Rapport Integration 2002
Rapport Integration 2002
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
har utrett frågan (Denton, <strong>2002</strong>). I Sverige kan vi<br />
jämföra med början av nittiotalet då många flyktingar<br />
kom från Bosnien och ett stort antal privatpersoner<br />
engagerades som flyktingguider i det s.k.<br />
Kontaktnätet.<br />
Allt färre tas emot via privat sponsring<br />
Utvecklingen i Kanada har emellertid gått mot en<br />
kraftig minskning av antalet sponsrade flyktingar och<br />
begränsas för närvarande till som mest ca 3 000 om<br />
året, trots önskemål inom regeringen om en ökning.<br />
Idag har nästan samtliga av alla privat sponsrade flyktingar<br />
valts ut genom någon privatperson i Kanada,<br />
vanligen en släkting. Övriga privat sponsrade fall<br />
ingår i det man kallar Joint Assistance, inom vilket<br />
CIC och privata organisationer samverkar för att<br />
bistå flyktingar som regeringen valt ut och som har<br />
särskilda behov. Den gamla modellen, där en tänkbar<br />
sponsor ber regeringen om en flykting, är nästan<br />
överspelad. Idag handlar det i praktiken huvudsakligen<br />
om familjeåterföreningar inom s.k. utvidgade<br />
familjer, dvs. familjemedlemmar som inte ryms inom<br />
invandringslagens relativt snäva familjekategori.<br />
Färre frivilligarbetare<br />
Den folkrörelse som flyktingmottagande sponsorer<br />
en gång utgjorde är idag minimal. Det är ett fåtal<br />
grupper som arbetar, de flesta allierade med någon<br />
Non-Governmental Organization, NGO. Förklaringen<br />
är dels en växande trötthet inför frivilligarbete,<br />
dels att aktiviteten kanaliserats via kyrkorna och<br />
att deltagandet där har minskat kraftigt liksom deras<br />
finansiella resurser. Mottagandet hänger för närvarande<br />
på en skör tråd och är starkt beroende av ett<br />
fåtal eldsjälar betonar Tom Denton.<br />
På tvärs emot den avvecklingen har antalet avtal<br />
mellan regeringen och olika organisationer om att<br />
sponsra flyktingar ökat. Bland dessa finns numera<br />
också etniska organisationer, vilket Denton ser som<br />
en uppmuntrande trend.<br />
Mest anhöriginvandrare<br />
I den gamla modellen var det vanligt att sponsorerna<br />
fick ägna en hel del tid åt att samla pengar till mottagandet.<br />
När det numera mest handlar om familjeanknytningar<br />
blir det familjen ifråga som får ta det<br />
ekonomiska ansvaret och även svara för det praktiska<br />
mottagandet inom det avtal som den inblandade<br />
organisationen har med CIC.<br />
Tidigare var organisationens (oftast en kyrka)<br />
sponsorgrupper vanligen församlingarna. Organisationen<br />
bör emellertid, om den fungerar bra, hålla ett<br />
vakande öga på introduktionen och finnas till hands<br />
som stöd för familjen. Organisationen har också<br />
ansvaret för den månatliga avrapporteringen till CIC.<br />
Erfarenheterna från Winnipeg är, enligt Dentons<br />
undersökning, att ungefär en procent av sponsorfallen<br />
får något slags problem, oftast ekonomiskt. Den<br />
mottagande familjens försörjare kan t.ex. förlora<br />
jobbet. Vissa organisationer har beredskap för att<br />
rycka in, både med personella och finansiella resurser,<br />
andra saknar sådana. Beredskapen i Winnipeg är<br />
extraordinär enligt Denton, där har aldrig någon privat<br />
sponsrad flykting behövt vända sig till välfärdssystemet<br />
under det första årets bosättning. Det är heller<br />
inte vanligt att dessa familjeanknytningsfall utnyttjar<br />
den introduktionsservice som finns – utöver språkkurserna.<br />
Motverka avfolkning<br />
I Manitoba och då speciellt i Winnipeg utgör flyktingarna<br />
en betydande andel av invandrarna och fler<br />
invandrare behövs för att upprätthålla befolkningen.<br />
Det finns också en stark medvetenhet i området att<br />
invandrarna och flyktingarna behövs. Kyrkorna har<br />
dessutom sett verksamheten som en naturlig utvidgning<br />
av sin missionsverksamhet.<br />
Framgången har framför allt hängt på engagemanget<br />
hos ett fåtal individer påpekar Denton.<br />
Antalet aktiva frivilliga är emellertid begränsat och<br />
verksamheten svår att planera och få kontinuitet i.<br />
Det är alltså svårt att bygga en invandringsstrategi på<br />
flykting- eller anhöriginvandring.<br />
Invandrarna föredrar storstäderna<br />
Den invandrade befolkningen bor idag huvudsakligen<br />
i Kanadas storstadsområden. Motsvarande 60<br />
procent av de invandrade lever i de tre största städerna,<br />
jämfört med 27 procent av infödda kanadensare.<br />
Den invandrade befolkningen utgör 42 procent<br />
av Torontos befolkning, 35 procent av Vancouvers och<br />
18 procent av Montreals. Närmare 85 procent av alla<br />
utlandsfödda bor i städer med mer än 250 000 invånare<br />
jämfört med 51 procent av de infödda.<br />
Inte bara i Manitoba utan även i övriga landet har<br />
man ambitionen att få en mer balanserad fördelning<br />
av invandrarna. I en nyutkommen rapport från CIC<br />
skriver man att det är få tecken på att program som<br />
försöker uppmuntra invandrare att bosätta sig någon<br />
annanstans än i de tre storstadsområdena har någon<br />
framgång, framför allt inte på längre sikt. Trots ambitionen<br />
att placera flyktingar i hela landet, så flyttar de<br />
till storstäderna. Uppskattningar säger att åtminstone<br />
en tredjedel av de flyktingar som tagits emot i Manitoba<br />
har lämnat provinsen inom tre år efter ankomsten<br />
– trots goda möjligheter att få jobb i Manitoba.<br />
214 RAPPORT INTEGRATION <strong>2002</strong>
Change language