"Jag skall slåss vid hans sida mot Atle, och om han går åt må jag där vid hanssida själv bita i grä<strong>se</strong>t. Och om vi får <strong>se</strong>ger och Atle blir slagen och drar sig tillbakamed svan<strong>se</strong>n skalperad är han icke så helt och hållet be<strong>se</strong>grad som ni då är, usla ochtredskande, grälsjuka kortsynta kvinnor!"Så svarade menande Gunnar sin maka, och hon sade den gången intet.10. KrigetAtles omätliga grymma blodtörstiga härskaror vällde fram över Europa motnorr. Ingen visste var han själv höll hus, men hans män kändes blott alltför väl igenpå deras blodtörst, förstörel<strong>se</strong>lusta och gräsliga djuriskhet och barbari. De utplånadestäder och byar och folk så att ingen kom undan. Och mot dessa mordiska alltför välorgani<strong>se</strong>rade mördarehopar drog Sigfrid och Gunnar med tre tu<strong>se</strong>n hjältar.Vid Lemberg stod slaget som blev ett förintande nederlag för Nordens hjältar. Deskildes åt i stridens hetta, och få var de hjältar som klarade sig från den slakten medlivet. Med Sigfrid kom åttiosju tappra män ifrån slaget med livet, och med Gunnarflydde ett tvåhundratal. Men kontakten var bruten emellan dem. Sigfrid och Gunnarvar åtskilda med sina män, och emellan dem stod Atles hunner. Det var Sigfrids livsförsta nederlag, och icke var det hans svärds fel. Det hade idag skurit av flerahuvuden på blott en dag än vad det skurit av förr totalt. Felet var Atles övermakt ochframför allt Atles trolldom. Han hade ej själv synts till alls under slaget, men destomer ohygglig hade hans gengångarhärskara varit.Men svidande motgången fick Sigfrid att tänka skarpt, och han sade till sinakamrater:"Kamrater, nu är alla goda råd dyra. Nu väller den vilde barbarkungensfrämmande härskaror upp i Europa och bränner ner bygder och utrotar släkten ochdriver bort vårt folk från deras rättmätiga land. Endast vi står emot dem, och vi ärbe<strong>se</strong>grade. De har be<strong>se</strong>grat oss genom sin trolldom, ty ej var det mänskor vi slogsmed idag. Det var allt utom mänskor, ty de hade betar i stället för tänder, och de varså djuriskt blodtörstiga att de som gamar drack blod ur var döende krigare. Om debehagar att kämpa med helvetets makter som bundsförvant måste vi även ta till allame<strong>del</strong> mot dem. Annars tar de vårt folk, våra kära, vårt hem och vårt land, vårabygder och fäderneärvda domäner och kuster och landskap ifrån oss. Om de slåssmed terror skall vi med än grymmare terror försvara oss.Nu sprider hunnerna sig över hela vårt land. Överallt infiltrerar de sig och tarhustrur ifrån oss så att de får avkomma stygg och omänsklig och vidrig som de.Även vi skall då sprida oss och bruka mot dem det hemliga kriget, ett hämndensförbannel<strong>se</strong>s och oförsonlighets tysta men bittra, långvariga envisa lilla men ändlösaoch kon<strong>se</strong>kventa utrotningskrig. Sprid er i bygderna, lev som de utstötta, fredlösa,hemlösa, fattiga, spetälska, sjuka, lemlästade landstrykarna. Dra de spetälskes gråaavskräckande dödskåpor på er så att ingen känner igen er, och täck era ansiktenäven. Ta på er vad u<strong>se</strong>l maskering som helst, så att ingen blott tror ni är stridbar, menbär i ett veck alltid tillgängligt vapen. Och så, var ni än stöter på någon intet ontanande fiende, skall ni när han som minst anar det lönnmörda honom helt spårlöst.Sök varje snedögd och mörkhyad, tunnhårig gulkindad, bettandad främling ochutrota honom för evigt från detta vårt land. Vi skall kriga i hemlighet individuellt iavskräckande spetälskekåpor och tiggarkostymer från bårar, på kryckor och meddårens fradga på läpparna. Så skall vi rensa vårt land från det folk som vill fläcka detoch våra hustrur. Vi slåss för vårt folk på så sätt och ej blott för oss själva."Så tillkom de sägenomspunna berömda vitt utspridda kåpmördarna, dessa sjukai kåpor som mördade överallt utan att man visste hur eller vem kåpan var. Och defruktades storligen var de dök upp. Varje barn som fick <strong>se</strong> dem begynte att101
gallskrika, var de dök upp låg en man död i diket, i fyra år spred de en ohyggligskräck i allt landet. Och alltid tog dessa män livet av fel folk, ty hunnerna var icketillgängliga. De dök upp och försvann utan att någon anade hur, och de kåpkläddamördarna fruktades därför snart mera än hunnerna. Kåporna mördade allt som blottluktade utländskt och främlingskap. Romare, ryssar, armenier, egyptier, zigenare,per<strong>se</strong>r och samer, allt annat folk mördades utom de rätta: de gåtfulla hunnerna, Atlesohyggliga gastar.En annan princip följde Gunnar. Han trodde sig ha genomskådathunnhärskarens trolldom och var icke rädd för hans makt. Därför tog han sig före attspåra och följa den mystiske Atle i spåren. Han kom under den jakten med sinavänner allt längre mot söder och upp i Karpaterna, där de fick kämpa med snö ochlaviner och andra besvärliga vinterstrapat<strong>se</strong>r. Och någonstans i dessa berg iSylvanien försvann Gunnar i denna jakt på sin hustrus trollkunnige gäckande bror,och med honom försvann alla som hade följt honom.Fastän det ej fanns en hunn kvar i landet, så fortsatte kåpklädda mördarna medsina värv. Sigfrid kunde ej stoppa dem. De blev allt fler och begynte att organi<strong>se</strong>rasig. Själva förfäktade de att de var Sigfrids utvalda kårer och trognaste följesmän,men Sigfrid kände dem ej. Och de såg som sin uppgift och som sitt livs mening attfullfölja kampen mot främmande ra<strong>se</strong>r och inslag i folket. Snart drog de omkring iförband, och snart bar alla samma kostym: hemska kåpor som dolde dess bärarebakom en mask av anonymitet. Och de kom endast skräck, ve och fasa, elände,massaker och orättvis onödig blodig ond bråd död åstad. Och de menade sigeffektivt göra slut på allt folk som ej var deras eget folk.Gunnar kom aldrig till rätta, och många var de som allvarligen varnade Sigfridför att följa Gunnars exempel och spåra kung Atle i bergen."Den nidingen får ingen tag i om ej för att själv bli en niding. Den trollkarlen Atleär ondskan själv, och han gör alla som kommer till honom till sådana onda odödligaandar som lever på dödligt folks blod som han själv är. Och ta dig i akt, så attGunnar ej själv en dag kommer och sätter sin tand i ditt kött för att suga ditt blod ochförgifta dig med evig odödlig ondska, så att även du blir en sådan."Så varnade dvärgarna honom i bergen, och han återvände därför hem från krigetallena och utan sin fosterbror Gunnar, ty trolldom och ondska var områden som hanej var riktigt hemma på och som han därför ej gärna beträdde.11. Försvaret"Var är min man Gunnar?" Det var Borghilds första ord när Sigfrid hälsadesvälkommen hem av sin hustru. Det var väl bekant hur det gräsliga utdragna krigetgått till och förlorats."Det vet ingen," svarade Sigfrid.Men Borghild som ensam var långt mera farlig än Borghild med Gunnar inärheten, och Sigfrid drogs obönhörligt till sin förra hustru. Han skildrade noga hurkriget gått till."Men vi såg aldrig Atle, och hans myriader av krigare var som fantomer somtycktes få liv genom att dricka döendes blod, och ju mera vi slog dem och nedgjordedem, desto fler tycktes de endast bli. Vad är din broder Atle egentligen för någotvä<strong>se</strong>n?""Tro mig: han har ej ännu hämnats min oförrätt. Ännu är du Gudruns make, entrolös fördömd bigamist, som förskjutit din första och enda lagenliga maka. Så längehon lever förskjuten i vanära skall Atles vrede och hämnd lura överallt på dig. Sålänge du nobbar mig hotar han dig, och du skall aldrig <strong>se</strong> honom förrän du dör.102
- Page 2 and 3:
Gotisk Historia, del Vav John Bede(
- Page 4 and 5:
avvaktade vad gubben Cato så skull
- Page 6 and 7:
sin styvson så visade hon ingen h
- Page 8 and 9:
skulle offentligen brännas på bå
- Page 10 and 11:
vara på väg mot Jerusalem, där G
- Page 12 and 13:
alans och naturskicklighet. Men nä
- Page 14 and 15:
"Konung! Förvisso är ni värd att
- Page 16 and 17:
"Jag kan kanske rekonstruera den. J
- Page 18 and 19:
Här borde vi sluta vår krönika,
- Page 20 and 21:
Det bör nämnas att hon var långt
- Page 22 and 23:
"Vi har bara sagt sanningen och gjo
- Page 24 and 25:
Som väl var kom örnen till Herber
- Page 26 and 27:
näset, men där fick de veta att d
- Page 28 and 29:
ara belåten och nöjd över det at
- Page 30 and 31:
ärelöse och helt värdelöse och
- Page 32 and 33:
deprimerande tunga beklämmande sv
- Page 34 and 35:
komma! Det är ju nu redan två må
- Page 36 and 37:
"Det är icke hans skepp.""Alltså
- Page 38 and 39:
Men vilken idiot var ej Tristan som
- Page 40 and 41:
Isolde sköt Herbert ifrån sig och
- Page 42 and 43:
hade börjat att spöka där. När
- Page 44 and 45:
hantverkarkunnighet närmade sig pe
- Page 46 and 47:
Jag är hårt uppfostrad till att f
- Page 48 and 49:
"Hur kan du hjälpa mig?""Genom att
- Page 50 and 51:
tron och sin makt genom svek, avund
- Page 52 and 53: Men hur det nu var så gick tiden,
- Page 54 and 55: honom närmast, som var samme knekt
- Page 56 and 57: "Jag är Volund från skogarna.""Se
- Page 58 and 59: åt honom. Det är en juvelbesatt k
- Page 60 and 61: 5. Kung NidingEn dag var Eivor, den
- Page 62 and 63: "Mig synes, att Volund ej helt kan
- Page 64 and 65: "Är allt detta sant som jag upplev
- Page 66: även vill vara ärlig. Jag erkänn
- Page 69 and 70: "Det har han och jag kommit fram ti
- Page 71 and 72: Vilgots saga.1. Vilgot VargNär Vil
- Page 73 and 74: "Det synes mig att allas vilja att
- Page 75 and 76: skröt värre än den som förr skr
- Page 77 and 78: "Vill du hellre leva?""Ej så läng
- Page 79 and 80: Men medan så ringen gav upphov til
- Page 81 and 82: 6. Vilgots arvDen älskade Vilgot J
- Page 83 and 84: "Men varför? Vad är det egentlige
- Page 85 and 86: "Jägarn var mycket hemlighetsfull
- Page 87 and 88: "Han är världens nog skönaste po
- Page 89 and 90: Men jägaren dog inte genast. Han b
- Page 91 and 92: Och han tog Regins svärd, och han
- Page 93 and 94: "Ni är unge Sigfrid, den tappre oc
- Page 95 and 96: "Om du vill förskingra den? Aldrig
- Page 97 and 98: 7. Kvartetten"Är detta min Borghil
- Page 99 and 100: 'Kära Borghild, jag vill icke ha b
- Page 101: "Men Gudrun älskar min fosterbror
- Page 105 and 106: mördarfanatikerna hade nu hela lan
- Page 107 and 108: "Det skall trots allt bli mig ett n
- Page 109 and 110: När Jarlsborgen brann var han en a
- Page 111: Appendix: Konungalängd och släktt