Men vilken idiot var ej Tristan som tackade nej till de heliga Uppsalaprästernashärliga erbjudande! Tristan kunde ha blivit och slutat som Nordens mest mäktigastörsta mest lysande konung, men för sin Isoldes skull vågade han tacka nej. Hellreälskade han sin Isolde än vann hela världen med all dess förgänglighet, härlighet.,rikedom, ära och makt. Hellre var han sin älskade trogen än nedlät sig till att vulgärtta sig an den förbannade världen. Men han fick ej älska Isolde förutom i tankarna ochfantasin. Han blev tvungen att älska Isolde och utan att någonsin <strong>se</strong> henne. De tvåsom hade mest kärlek att giva varandra fick mest vara utan varandra. Så grym är dennyckfulla kärleken, men det är just därför den är så ljuv.Min Mathilda, var är du? Jag blöder av kärlek till dig. Det är kärleken som blöderfram ur mitt hjärta och dränker all världen i blod. Tristan blöder ihjäl av sin kärlek.Hans liv flyter bort med den kärlek till dig som han var och är så generös med. Vadrör det väl honom att han måste blöda ihjäl av sin kärlek? Han älskar så gärna ihjälsig. Han älskar sin Mat-Hilda mer än vad hans kroppsfysik orkar med. Det ärkärleken som rinner ut ur hans kropp med hans blod, ty han vill ju så gärna totaltöversvämma och dränka all världen i sin stackars kärlek. Men världen har troligennågot emot att han dränker all världen i blod. Därför kan den ej mottaga ochacceptera den döendes kärlek. Den avvisar honom emedan den icke vill dränkas iblod. En mans kärlek är nog för att dränka all världen i blod, om blott kärleken ärriktigt äkta. Och därför får den riktigt äkta sannfärdiga kärleken ej givas utlopp ochej bli bemött. Den får ej bära frukt. Den får ej vara fri, och de älskande får absolut ejbli lyckliga och leva samman, ty världen vill ogärna bli dränkt i blod. Därför fickvärldens yppersta kärlekspar aldrig varandra, ty världen förnekade dem deras rättatt få njuta av kärlekens goda. Den lät dem blott avsmaka kärlekens bitterhet, smärta,tragik, sorg och ensamhet och det i större mått än någon älskande före dem. Mendetta gjorde de gärna, ty kärlek i dess mest beklagliga form är att föredra framförsteril och omänsklig och kall kärlekslöshet.Mathilda! Så hette du väl, du den ende som lät mig få leva och känna på livetsgudomlighet? Och jag var Tristan väl, eller var mitt namn ett annat? Mitt minnefalerar. Det mörknar. Jag somnar. Jag kan ej mer hålla mig vaken. Jag hoppas få <strong>se</strong>dig, Isolde, när jag vaknar upp nästa gång i en ljusare, klarare, mer tolerant och merredlig och friare värld. Men den världen är svart såsom stormnatten enligt erstackare som måste fortleva i det påtagliga och realistiska världsmörker som grymtförnekar det ljus som är större än döden, som övergår döden och som själva dödenegentligen är."Tristan kände ej den heta kropp som omfamnade honom och vars tårar tävlademed hans blods flöde i ymnighet. Han kunde ej höra gråten, de tröstande orden ochej känna de ömma armar som ödmjukt omfamnade honom. Han kunde ej <strong>se</strong> ellerfatta att någon var hos honom som icke skydde att nedsmutsa sig med hans forsandeblod. Tvärtom bidrog hon rikligt till floden och blandade upp den med de allrasaltaste bittraste tårar. Hans kärlek fann utlopp i blodet och hennes fann utlopp itårarna. Kraftkarlen blödde ihjäl sig och flickan grät ut sina ögon. Så verkade det.Men vem var denna flicka som fläckade sin himmelsvita och solljusa dräkt medhans blod? Aldrig hade Isolde den mörka nedlåtit sig till att fördärva sin dräkt för attorealistiskt försöka att trösta den sjuke och mildra hans yr<strong>se</strong>l. Nej, denna blondin varen mö som ej skydde att giva sig hän åt den man som hon älskade. Det gjorde ejhenne något att hennes så snövita klädedräkt och blonda hår blev helt nersölat avTristans klibbiga kladdiga smutsröda blod. Gärna hade hon själv blött som han,vilket hon även gjorde men bara i själen.När Tristan blev stilla och tyst som en död brast en sträng i Isolde den blondashårt ansträngda hjärta, som började blöda. Hon reste sig vacklande upp från densanslö<strong>se</strong>s säng och tog stöd emot sängen. Helt nerblodad vände hon sig till de vännersom stod där omkring Tristans säng. Det var Herbert, kung Markus och trogna37
Brangwayne, som följt med henne hemifrån Norden, samt Tristans gemål som varmörk men som hette Isolde som hon. Och hon sade till dessa:"Ni vet alla den hemlighet som Tristan <strong>del</strong>gav envar utom mig. Ni vet alla vadorsaken var till att Tristan försakade mig. Ve er alla om ni ej berättar det för mig! Nimåste nu avslöja sanningen för mig när Tristan är död.""Är han död?" Det var Herbert som vågade fråga."Han är lika död som en slaktad och flådd stackars val. Ser ni ej hur hans blodbörjar stelna och levra sig och bli till korvar och kakor? Han är icke mera vid liv, ochdet är någons fel."Då sköt det fram en blixt i den andra Isoldes mörkt brunsvarta ögon, och hondjärvdes säga:"Jag skall tala om Tristans hemlighet för dig, du arma. Du önskar ju dö liksomhan. Aldrig hade han dött om han icke själv velat det. Han var förvekligad genom sinkärlek till dig, och han dog av den svagheten, vilket nog du även kommer att göra.Så lyssna då! Hör Tristans hemlighet!" Längre än så kom hon ej innan Herbert kombakifrån och lade handen på munnen på henne. Han yttrade: "Tig! Du kan bli hennesbane!" Men hon slet sig lös, och hon fortsatte:"Har redan Tristan förgåtts genom mig kan hon göra det även. En till är av ringabety<strong>del</strong><strong>se</strong>. Tristan och hon kände kärleken. Jag har ej någonsin älskats och ej hellerälskat. Jag kan ej förstå hans och denna frus galenskap, och det skall bli mittsannskyldiga nöje att utföra plikten att avslöja och att kurera den en gång för alla.Herr Tristan, min fru, var er köttsliga broder. Hör på nu och blygs! När ni levde iskogen och älskade var det en broder som låg med sin köttsliga syster. När Tristanfick veta det en dag blev blyg<strong>se</strong>ln och skammen så stor för den fege att han <strong>se</strong>dan ejkunde uthärda åsynen av er person mer. Han flydde från er. Han försökte att flyifrån sanningen, men denna lämnade aldrig den fege i fred, och en dag hann den upphonom och tog hans liv. Och den sanningen, frun, var ni själv. Det är ni som har tagithans liv. Han gav er all sin kärlek, men den kan man aldrig ge bort utan att den manger den åt tackar för gåvan med att taga livet av givaren eller åtminstone krossa hanshjärta. Ni var bror och syster, och ändå har ni gått tillsammans och avlat ett barn.Blygs och skäms, frun, så länge ni än måste leva! Det är vad man kan kalla höjden avblodskam. Jag kan bara säga att jag tycker synd om det barnet. Det måste ha bliviträtt vanskapt. Men om ni har någon partikel av hut i er kropp tar ni livet av er, ochdet snarast!"Isolde den blonda stod orörlig. Hon bibehöll väl sin fattning och sade med lugn:"Om Isolde och Tristan var syskon, vem var deras fader? Om ni vet så mycket såborde ni ock kunna komma med starka belägg och bevis för er utsago."Den som nu talade var konung Markus."Du arma oskyldiga drottning, er fader var själve kung Arthur av England."Då bleknade drottning Isolde. Hon bleknade kraftigt, och alla blev var<strong>se</strong> därom.Alla tystnade och såg på henne.Med ens stod allt klart för Isolde den blonda. Hon såg och förstod hela sanningenpå ett kort ögonblick. Hennes och Tristans gemensamma ursprung stod solklart förhenne. Den sköna gudomliga ljuva förskräckliga gräsliga och outhärdliga sanningenstack genom henne som hennes livs allra mest smärtsamma svärd, och en andrasträng brast i det bräckliga sårbara hjärtat. Hon tog sig för hjärtat med handen ochsänkte sitt huvud. Då skyndade Herbert fram till hennes sida. Hon sade:"Om vår fader var konung Arthur, så kan vi dock icke ha haft samma mor. Minmor var häxan Morgan le Fay, och hon var den mest sluga och lömska och ondabland kvinnor, och en sådan mor kan ej Tristan ha haft."Herbert sade: "Det stämmer. Ni var bara halvsyskon. Tristans mor var drottningGunvor."38
- Page 2 and 3: Gotisk Historia, del Vav John Bede(
- Page 4 and 5: avvaktade vad gubben Cato så skull
- Page 6 and 7: sin styvson så visade hon ingen h
- Page 8 and 9: skulle offentligen brännas på bå
- Page 10 and 11: vara på väg mot Jerusalem, där G
- Page 12 and 13: alans och naturskicklighet. Men nä
- Page 14 and 15: "Konung! Förvisso är ni värd att
- Page 16 and 17: "Jag kan kanske rekonstruera den. J
- Page 18 and 19: Här borde vi sluta vår krönika,
- Page 20 and 21: Det bör nämnas att hon var långt
- Page 22 and 23: "Vi har bara sagt sanningen och gjo
- Page 24 and 25: Som väl var kom örnen till Herber
- Page 26 and 27: näset, men där fick de veta att d
- Page 28 and 29: ara belåten och nöjd över det at
- Page 30 and 31: ärelöse och helt värdelöse och
- Page 32 and 33: deprimerande tunga beklämmande sv
- Page 34 and 35: komma! Det är ju nu redan två må
- Page 36 and 37: "Det är icke hans skepp.""Alltså
- Page 40 and 41: Isolde sköt Herbert ifrån sig och
- Page 42 and 43: hade börjat att spöka där. När
- Page 44 and 45: hantverkarkunnighet närmade sig pe
- Page 46 and 47: Jag är hårt uppfostrad till att f
- Page 48 and 49: "Hur kan du hjälpa mig?""Genom att
- Page 50 and 51: tron och sin makt genom svek, avund
- Page 52 and 53: Men hur det nu var så gick tiden,
- Page 54 and 55: honom närmast, som var samme knekt
- Page 56 and 57: "Jag är Volund från skogarna.""Se
- Page 58 and 59: åt honom. Det är en juvelbesatt k
- Page 60 and 61: 5. Kung NidingEn dag var Eivor, den
- Page 62 and 63: "Mig synes, att Volund ej helt kan
- Page 64 and 65: "Är allt detta sant som jag upplev
- Page 66: även vill vara ärlig. Jag erkänn
- Page 69 and 70: "Det har han och jag kommit fram ti
- Page 71 and 72: Vilgots saga.1. Vilgot VargNär Vil
- Page 73 and 74: "Det synes mig att allas vilja att
- Page 75 and 76: skröt värre än den som förr skr
- Page 77 and 78: "Vill du hellre leva?""Ej så läng
- Page 79 and 80: Men medan så ringen gav upphov til
- Page 81 and 82: 6. Vilgots arvDen älskade Vilgot J
- Page 83 and 84: "Men varför? Vad är det egentlige
- Page 85 and 86: "Jägarn var mycket hemlighetsfull
- Page 87 and 88: "Han är världens nog skönaste po
- Page 89 and 90:
Men jägaren dog inte genast. Han b
- Page 91 and 92:
Och han tog Regins svärd, och han
- Page 93 and 94:
"Ni är unge Sigfrid, den tappre oc
- Page 95 and 96:
"Om du vill förskingra den? Aldrig
- Page 97 and 98:
7. Kvartetten"Är detta min Borghil
- Page 99 and 100:
'Kära Borghild, jag vill icke ha b
- Page 101 and 102:
"Men Gudrun älskar min fosterbror
- Page 103 and 104:
gallskrika, var de dök upp låg en
- Page 105 and 106:
mördarfanatikerna hade nu hela lan
- Page 107 and 108:
"Det skall trots allt bli mig ett n
- Page 109 and 110:
När Jarlsborgen brann var han en a
- Page 111:
Appendix: Konungalängd och släktt