Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

Men vilken idiot var ej Tristan som tackade nej till de heliga Uppsalaprästernashärliga erbjudande! Tristan kunde ha blivit och slutat som Nordens mest mäktigastörsta mest lysande konung, men för sin Isoldes skull vågade han tacka nej. Hellreälskade han sin Isolde än vann hela världen med all dess förgänglighet, härlighet.,rikedom, ära och makt. Hellre var han sin älskade trogen än nedlät sig till att vulgärtta sig an den förbannade världen. Men han fick ej älska Isolde förutom i tankarna ochfantasin. Han blev tvungen att älska Isolde och utan att någonsin se henne. De tvåsom hade mest kärlek att giva varandra fick mest vara utan varandra. Så grym är dennyckfulla kärleken, men det är just därför den är så ljuv.Min Mathilda, var är du? Jag blöder av kärlek till dig. Det är kärleken som blöderfram ur mitt hjärta och dränker all världen i blod. Tristan blöder ihjäl av sin kärlek.Hans liv flyter bort med den kärlek till dig som han var och är så generös med. Vadrör det väl honom att han måste blöda ihjäl av sin kärlek? Han älskar så gärna ihjälsig. Han älskar sin Mat-Hilda mer än vad hans kroppsfysik orkar med. Det ärkärleken som rinner ut ur hans kropp med hans blod, ty han vill ju så gärna totaltöversvämma och dränka all världen i sin stackars kärlek. Men världen har troligennågot emot att han dränker all världen i blod. Därför kan den ej mottaga ochacceptera den döendes kärlek. Den avvisar honom emedan den icke vill dränkas iblod. En mans kärlek är nog för att dränka all världen i blod, om blott kärleken ärriktigt äkta. Och därför får den riktigt äkta sannfärdiga kärleken ej givas utlopp ochej bli bemött. Den får ej bära frukt. Den får ej vara fri, och de älskande får absolut ejbli lyckliga och leva samman, ty världen vill ogärna bli dränkt i blod. Därför fickvärldens yppersta kärlekspar aldrig varandra, ty världen förnekade dem deras rättatt få njuta av kärlekens goda. Den lät dem blott avsmaka kärlekens bitterhet, smärta,tragik, sorg och ensamhet och det i större mått än någon älskande före dem. Mendetta gjorde de gärna, ty kärlek i dess mest beklagliga form är att föredra framförsteril och omänsklig och kall kärlekslöshet.Mathilda! Så hette du väl, du den ende som lät mig få leva och känna på livetsgudomlighet? Och jag var Tristan väl, eller var mitt namn ett annat? Mitt minnefalerar. Det mörknar. Jag somnar. Jag kan ej mer hålla mig vaken. Jag hoppas få sedig, Isolde, när jag vaknar upp nästa gång i en ljusare, klarare, mer tolerant och merredlig och friare värld. Men den världen är svart såsom stormnatten enligt erstackare som måste fortleva i det påtagliga och realistiska världsmörker som grymtförnekar det ljus som är större än döden, som övergår döden och som själva dödenegentligen är."Tristan kände ej den heta kropp som omfamnade honom och vars tårar tävlademed hans blods flöde i ymnighet. Han kunde ej höra gråten, de tröstande orden ochej känna de ömma armar som ödmjukt omfamnade honom. Han kunde ej se ellerfatta att någon var hos honom som icke skydde att nedsmutsa sig med hans forsandeblod. Tvärtom bidrog hon rikligt till floden och blandade upp den med de allrasaltaste bittraste tårar. Hans kärlek fann utlopp i blodet och hennes fann utlopp itårarna. Kraftkarlen blödde ihjäl sig och flickan grät ut sina ögon. Så verkade det.Men vem var denna flicka som fläckade sin himmelsvita och solljusa dräkt medhans blod? Aldrig hade Isolde den mörka nedlåtit sig till att fördärva sin dräkt för attorealistiskt försöka att trösta den sjuke och mildra hans yrsel. Nej, denna blondin varen mö som ej skydde att giva sig hän åt den man som hon älskade. Det gjorde ejhenne något att hennes så snövita klädedräkt och blonda hår blev helt nersölat avTristans klibbiga kladdiga smutsröda blod. Gärna hade hon själv blött som han,vilket hon även gjorde men bara i själen.När Tristan blev stilla och tyst som en död brast en sträng i Isolde den blondashårt ansträngda hjärta, som började blöda. Hon reste sig vacklande upp från densanslöses säng och tog stöd emot sängen. Helt nerblodad vände hon sig till de vännersom stod där omkring Tristans säng. Det var Herbert, kung Markus och trogna37