åt honom. Det är en juvelbesatt kungsvagn med hästar och kusk och allt som därtillhör. De två hästarnas ben äro sådana att de kan röra sig, och så drar hästarna vagnen,om prin<strong>se</strong>n blott drager i hästarna. Är denna leksak ej vacker?""Den kunde förtjusa en vuxen.""Giv leksaken åt lille prin<strong>se</strong>n. Jag hoppas att därvid ha vunnit hans hjärta."Ej prin<strong>se</strong>n blott men hela kungafamiljen förtjusades av den med kärlek och rikfantasi fabricerade vagnen. Och prin<strong>se</strong>n kom själv ut till krymplingens holme ochbad att få flera så präktiga leksaker. Och Volund sade ej nej, och snart fick prin<strong>se</strong>nofta helt ensam besöka den sällsamme smeden, och smeden uppmuntradekronprin<strong>se</strong>ns tillgivenhet och intres<strong>se</strong> för honom och lät honom till och med någongång ge honom hjälp och ett handtag i arbetet. Och unge kunglige gos<strong>se</strong>n, denbarnslige om livets ondska ej kunnige ljust gyllenlockige pojken, den glade naiveokonstlade och oförstörde kungsättlingen, lärde sig snart tycka om och att ty sig tillsmeden och omfatta honom med kärlek. Kort sagt: smeden gjorde det nästan för bra.Pojken kom snart till ön på besök utan lov, eftersom hans föräldrar förbjödhonom fara till ön mer än en gång var fjortonde dag och ej utan eskort, och oskyldigegos<strong>se</strong>n klart ville <strong>se</strong> smeden mer ofta än så. Smeden själv insåg att det gick nästan förlångt, ty han började själv fatta klar sympati för den ärlige gos<strong>se</strong>n.Så hjälpsam var gos<strong>se</strong>n vid blästen, och så intres<strong>se</strong>rad av smedens utförligaarbete var han, som om han själv ville bli smed. Han beundrade guldsmedensutsökta arbeten och den otroliga minutiösa ordentlighet och precision som hanständigt presterade i sitt gudomliga arbete. Och varje gång prin<strong>se</strong>n kom dit fick hannågot med sig av smeden tillbaka: en leksak, ett käril, en bägare, en grann juvel ellerring eller något fint smycke. Och utan att han kunde göra det minsta åt saken sågsmeden hur kär pojken blev honom."Är det då enbart för hämndens skull och av beräkning som jag lockar hitkungens ende son och skämmer bort honom? Är det blott för att igenom denoskulden komma åt kungafamiljen som jag gör den gos<strong>se</strong>n så tillgiven mig? Ja, detvar det ursprungligen, och ur den synpunkten är det minsann infernaliskt av mig attså utnyttja gos<strong>se</strong>n och så odla hos honom tillgivenheten för mig, blott med det ondasyftet att göra den oskulden till instrumentet för min grova hämnd. Men nu älskarjag gos<strong>se</strong>n. Jag tycker mer om honom än vad han tycker om mig, och det är icke litet,och hur gärna skonade jag icke honom!Men jag har en plikt som bedrövligt nog jag måste uppfylla. Svek jag min pliktvore jag icke värd mer för framtiden och för historien och världen än vilkenbety<strong>del</strong><strong>se</strong>lös u<strong>se</strong>l människoflugskit som helst. Jag är tvungen att göra min plikt,genomföra min hämnd och med våld skipa rättvisa, hur det än bjuder mig mot ochvad offer det än måste kräva. Jag får icke svika min plikt, ty då sveke jag Gud ochmitt öde och världens <strong>historia</strong>."Och en dag var Volund ovanligt noggrann med att kungens arvprins vid sinnästa påhälsning strängt skulle hålla det hemligt för alla och ej låta någon få veta omsaken. Den godtrogne gos<strong>se</strong>n var helt i hans våld. Volund hade för oskulden avslöjatallt: Eivors svek, hennes förräderi, överfallet och stölden av hans allra dyraste svärd,den orättvisa domen och operationen av hans båda ben, som för alltid betydde att dealdrig mer kunde användas. Kronprin<strong>se</strong>n hade ock av själva Eivor fått höra en <strong>del</strong>:hennes dåliga samvete för Volunds öde och ytterst orättvisa dom hade hon ej förmåtthålla inne med, utan hon hade beklagat sig för lille bror och bekänt hur hon plågadesav dåligt samvete för smedens skull, som ju alls icke kränkt henne, utan det hade honfrivilligt låtit en annan och långt mindre ä<strong>del</strong> man göra. På så sätt kom kronprin<strong>se</strong>natt övertygas om guldsmedens oskuld och ta hans parti. Och det gick så långt attVolund lyckades att övertala sin unge vän att stjäla kostbara svärdet från slottet ochsmuggla det ut till dess ägare smeden på ön. Detta skulle nu göras en morgon i ottanså tidigt att alla ännu skulle sova och solen ej än skulle synas. Och det allra viktigaste57
var att ingen fick veta att kronprin<strong>se</strong>n den ottan ej låg och sov och var han var istället för tryggt i sin säng.Liksom Volund slets mellan sin känsla för pojken och medvetandet om sin plikt,slets ock pojken hårt mellan sin lojalitet mot familjen och känslan för rättvisan. "Jaggår emot far på detta sätt," tänkte han, "och kanske till och med mot min familj ochmot min egen framtid som konung. Men hur skulle jag kunna bli kung medveten omVolund smeds omänskliga orättvisa förnedring? Hur skulle jag kunna bli konung sålänge den duktige smeden förblir oupprättad? Han måste få upprättel<strong>se</strong>, så som hansjälv vill ha den. Det må leda till vad som helst. Det är rättvisans krav, och det måstebli infriat. Och det är min ljuva glädje att jag får bli verktyget." Så resonerade pojken.Och tidigt i gryningen steg pojken upp, smög till tronsalen, tog hand omkostbara svärdet, smög ut och begav sig till Volund. Han var absolut säker på att ejnågon fått <strong>se</strong> honom. Han satte ut lilla båten vid Mälarens strand och begynte rasktro över fjärden, så lycklig och glad i sitt hjärta för att han på detta sätt gjort en godgärning och bidragit till litet rättvisa. Volund tog tankspritt emot honom och mottogsvärdet i handen. Hans ögon begynte att glöda och glänsa när han höll sitt svärd i sinhand. Detta gjorde den fromsinte gos<strong>se</strong>n smått rädd, och han ville helst genast ro återtill stranden., men Volund förkunnade: "Nu har jag något vä<strong>se</strong>ntligt att säga dig,gos<strong>se</strong>. Kom med mig till smedjan." Och kronprin<strong>se</strong>n, som nu i ett halvårs tid hunnitvänja sig vid Volunds trygga osvikliga vänlighet, följde med smeden till stugan."Min son, jag är led<strong>se</strong>n. Du har gjort din plikt, och nu måste jag fullgöra min."Och där framför den torftiga ödsliga smedjan tog Volund sitt svärd och tog utan enmin och skar av pojken hal<strong>se</strong>n. Han grät när det äntligt var gjort. "Så har jag tagitlivet av min bäste och ende vän, för min rätts skull, för pliktens skull, för en idésskull, för hämndens skull. Sådan är hämnden: den kräver det yttersta offret. Denkräver det utan att man ens får blinka. Det är blott för hämnden som det gäller:ändamålet helgar medlen. Ty hämnden är en helig plikt, hur förfärlig och hemsk denän är. Det finns ingenting mer totalt hänsynslöst. Ty icke kunde jag vandra här i allmin livstid som krympling med kungafamiljen i Uppsala sittande självgoda på minaskatter, mitt svärd och min ring. Nu har jag åter svärdet. Nu gäller det ringen. Dutjänat mig väl, gode prins. Men du kunde ej tjäna mig mera som levande. Men såsomdöd skall du fortsätta tjäna mig. Ja, såsom död kan du fortsätta tjäna mig väl."Och han samlade upp prin<strong>se</strong>ns blod, och han slog det på flaska, som han <strong>se</strong>dangömde i verkstaden. Kroppen tog han <strong>se</strong>dan och brände upp den i ugnen. Skelettetoch kraniet särskilt tog han <strong>se</strong>dan hand om. Var blodfläck kring verkstadenutplånades mycket noggrant, och därefter, när solen steg upp på himmelen, tänkteden sällsamme krymplingen: "Nu kan de börja med sökandet efter den spårlöstförsvunne arvtagaren till rikets tron." Och de <strong>del</strong>ar av gos<strong>se</strong>ns skelett som han ickebehövde begrov han i skogen med svärdet, som han på så sätt noggrant gömde tillsdet skulle komma till användning. Båten, som kronprin<strong>se</strong>n kommit med, hade hanome<strong>del</strong>bart efter kronprin<strong>se</strong>ns död redan skjutit från stranden och så satt på drift.Han blev givetvis misstänkt av hovet för att veta något om prin<strong>se</strong>nsförsvinnande. Kronprin<strong>se</strong>n hade ju ofta besökt honom med eller utan föräldrarnaslov. Alla visste det, och särskilt Eivor, som gos<strong>se</strong>n ej sällan bekänt sina stunder hossmeden för, och fastän smedjeön noga utforskades, rotades genom och hårtgenomletades och man ej fann något spår visste Eivor bestämt i sitt hjärta att Volunddock visste var lille bror var.Det enda som gjorde att man kunde misstänka Volund var det att ej båten lågfastgjord vid stranden som vanligt. Men den hade ofta blott dragits upp något påland, och när båten omsider blev funnen så antog man, eftersom vattnet var högt, attden själv hade slitit sig.58
- Page 2 and 3:
Gotisk Historia, del Vav John Bede(
- Page 4 and 5:
avvaktade vad gubben Cato så skull
- Page 6 and 7:
sin styvson så visade hon ingen h
- Page 8 and 9: skulle offentligen brännas på bå
- Page 10 and 11: vara på väg mot Jerusalem, där G
- Page 12 and 13: alans och naturskicklighet. Men nä
- Page 14 and 15: "Konung! Förvisso är ni värd att
- Page 16 and 17: "Jag kan kanske rekonstruera den. J
- Page 18 and 19: Här borde vi sluta vår krönika,
- Page 20 and 21: Det bör nämnas att hon var långt
- Page 22 and 23: "Vi har bara sagt sanningen och gjo
- Page 24 and 25: Som väl var kom örnen till Herber
- Page 26 and 27: näset, men där fick de veta att d
- Page 28 and 29: ara belåten och nöjd över det at
- Page 30 and 31: ärelöse och helt värdelöse och
- Page 32 and 33: deprimerande tunga beklämmande sv
- Page 34 and 35: komma! Det är ju nu redan två må
- Page 36 and 37: "Det är icke hans skepp.""Alltså
- Page 38 and 39: Men vilken idiot var ej Tristan som
- Page 40 and 41: Isolde sköt Herbert ifrån sig och
- Page 42 and 43: hade börjat att spöka där. När
- Page 44 and 45: hantverkarkunnighet närmade sig pe
- Page 46 and 47: Jag är hårt uppfostrad till att f
- Page 48 and 49: "Hur kan du hjälpa mig?""Genom att
- Page 50 and 51: tron och sin makt genom svek, avund
- Page 52 and 53: Men hur det nu var så gick tiden,
- Page 54 and 55: honom närmast, som var samme knekt
- Page 56 and 57: "Jag är Volund från skogarna.""Se
- Page 60 and 61: 5. Kung NidingEn dag var Eivor, den
- Page 62 and 63: "Mig synes, att Volund ej helt kan
- Page 64 and 65: "Är allt detta sant som jag upplev
- Page 66: även vill vara ärlig. Jag erkänn
- Page 69 and 70: "Det har han och jag kommit fram ti
- Page 71 and 72: Vilgots saga.1. Vilgot VargNär Vil
- Page 73 and 74: "Det synes mig att allas vilja att
- Page 75 and 76: skröt värre än den som förr skr
- Page 77 and 78: "Vill du hellre leva?""Ej så läng
- Page 79 and 80: Men medan så ringen gav upphov til
- Page 81 and 82: 6. Vilgots arvDen älskade Vilgot J
- Page 83 and 84: "Men varför? Vad är det egentlige
- Page 85 and 86: "Jägarn var mycket hemlighetsfull
- Page 87 and 88: "Han är världens nog skönaste po
- Page 89 and 90: Men jägaren dog inte genast. Han b
- Page 91 and 92: Och han tog Regins svärd, och han
- Page 93 and 94: "Ni är unge Sigfrid, den tappre oc
- Page 95 and 96: "Om du vill förskingra den? Aldrig
- Page 97 and 98: 7. Kvartetten"Är detta min Borghil
- Page 99 and 100: 'Kära Borghild, jag vill icke ha b
- Page 101 and 102: "Men Gudrun älskar min fosterbror
- Page 103 and 104: gallskrika, var de dök upp låg en
- Page 105 and 106: mördarfanatikerna hade nu hela lan
- Page 107 and 108: "Det skall trots allt bli mig ett n
- Page 109 and 110:
När Jarlsborgen brann var han en a
- Page 111:
Appendix: Konungalängd och släktt