Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

"Men varför? Vad är det egentligen med den?""Kan du icke märka, du gamle, att träden på holmen är svarta, att löven är svartaoch gräset och riset är svart? Kan du ej se att molnet i himlen som är över denna ö äricke blott det mest svarta men det enda svarta på himmelen? Denna ö är enförbannad ö, och dess jord, blåbär och lingonris är allt förbannat, ty allting som växerpå holmen är svart.""Du är vidskeplig, rorsman.""Nej, kunnig om sanningen. Ty på den ön blev förövat ett brott, värsta brottet imänniskans sinne. Där mördades ett litet konungabarn, Sveriges siste kungskronprins. Han lockades ut till den ön av en ond liten dvärg som förhäxade gossen,och där på den ön tog den onde den oskuldens liv. Gossens blod slog den saten påflaska, och av gossens tänder och huvudskål gjorde den boven en bägare smyckadmed pärlor. Och ur just den bägaren tvingade den samme dvärgen sin konung attdricka hans ende sons blod, och därav dog den konungen. Så tog ren ondska ochdjävulskap död på vårt konungahus. Så går sagan, och därför går ingen i land på denonda förbannade ön.""Stackars usle okunnige gubbe, det är ju den ön som jag söker! Ro mig genastdit!""Herre, aldrig i livet. Ni får ro dit ensam."Så sade han, och han var envis. Han rodde i land, och han sade till gamlingen närdenne rodde iväg:"Jag har varnat dig, svagsinte gubbe. Jag väntar mig ej att du kommer tillbaka."Men gamlingen Odin med det långa skägget och gråkappan och luffarhattenbegav sig ändå. Medan han rodde ut syntes mörka moln samlas på himmelen, och enkall vind kom från norr. Det var sen eftermiddag. Men Odin var ej rädd för någotoch rodde lugnt vidare liksom en van yrkesfiskare.När han ilandsteg på holmen bröt ovädret ut. Åskan mullrade, blixtar klöv skyn,men det rörde ej Odin. Var han icke sonsons son till själve Tor, den som trotsadeåskan och skrattade åt den mer mullrande än åskan själv? Odin stannade framme vidlunden där fem tunna spretiga trän stod halvvissna på långt avstånd från varann.Mellan de träden låg tydligt ruinerna av vad som för hundrafemtio år sedanbevisligen varit en stuga med smedja och ässja. Det vittnade stenarna om."Volund, lever du än? Är det du som argt gråter i skyn? Har ej du klagat färdigt?Nej, Volunds rop klagar för evigt. Du skriker för evigt på rättvisa och återupprättelsei fåfängaste pathos, ty din ätt är utslocknad. Du fick en son som så hatade sin egenmoder, din skändliga hustru, att han aldrig ville vidkomma en kvinna. En son hadeArthur, en son hade Tristan, en son hade Volund, men Vilgot dog barnlös. Men vadser jag där?"Och han upptäckte vid en av grundmurens stenar ett mer än till hälften begravetobjekt. Stålblankt skimrade det."Vad är det för metall som på sekler ej rostat?"Det hade ett handtag. Han grep det. Då blixtrade skyn. Odin tycktes ej höra det.Ut drog han klingan, som på hundrafemtio år icke rostat. Den blixtrade starkare i detstarkt flammande blygråa vädret än blixtarna själva. Men gamlingen ropade:"Volund, du lever ännu! Allt ännu är du världsalltets yppersta smed. Endast duhar förmått göra någonting rostfritt. Du lever, din ande förgås ej, och ickeförgängliga andar kan aldrig utslockna på jorden. Så sjunger ditt svärd, Hamletskonungasvärd, att du än äger ättlingar med ditt livslevande blod i sitt hjärta, och detsvär jag heligt vid Gud: din arvtagare skall jag uppspåra och giva den mannen dittsvärd och ta honom som konung till Uppsala! Odens tron, min gamle namnes, skallaldrig försättas ur spel!Men vad månde ha hänt med den ring Volund smidde tillsammans med svärdetsom vackert förevigande av sin kärlek, sitt hjärta, sitt hjärteblod? Den fick hans82