Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

Här borde vi sluta vår krönika, när det är som allra ljuvast och vackrast ochlyckligast. Men livet går alltid vidare. Tristans son hade fått liv, och hur det livet änskulle bli var det kontinuerligt och skulle gå vidare ännu i många otaligagenerationer. Men för er, som kräver ett lyckligt slut på allt ni läser, ber jag er attavbryta läsningen här. Ty ni anar ej vad som nu väntar.Isolde och Tristan höll ej något hemligt för gudsmannen. De delgav honomprecis allt vad de själva visste om sina bakgrunder och liv, och härav tog den heligedjupa allvarliga intryck. Han såg genast klart att det var väldigt mycket som de äktamakarna ej kände till om sig själva, och detta gav honom bekymmer och grubbel.Han anade kanske långt mera av sanningen om dem än de själva gjorde.Ej långt efter det att den präktige gossen förlossats tog en dag den helige Herbertavsides och sade till honom:"Jag vet mera om dessa två än de själva. Jag vet vilka de är egentligen, och dennakunskap är tung för mig. Den är så tung, att jag ej med gott samvete kan ge denvidare åt dem och upplysa dem, ty därmed skulle jag kanske ej handla rätt, eftersomdenna kunskap kan vålla dem skada. Och därför förtiger jag den. Endast du vet nuatt jag vet något, och detta får du icke avslöja för dem förrän jag har rest, vilket jaggör i morgon, om vädret så tillåter."Och vädret tillät. Men Herbert fann det vara rådligast att icke avslöja vaderemiten avslöjat för honom.Profeten begav sig från sin sköna sommarsjö till sina vinterkvarter, som låg utepå näset i Vänern. Där hade han sitt goda kloster och sina medbröder i Gud och sinkära gudaktige ordensfar. Klostret var helt isolerat från omvärlden, och dessa heligabröder drev skolor och ägnade sig mest åt minnen från fornstora dagar, åt sanningenoch åt historien och det nödvändiga nedtecknandet av allt detta. När den klokefadern för klostret fick återse honom såg den gamle gudsmannen genast, att någotbekymrade den yngre gudsmannen. Denne berättade för den skärskådande om detvå mänskor han råkat i Dals djupa skogar. Den gamle, som kunde se tvärs genomvarenda människosjäl, blev förvånad och häpen, och när ett betydande vittert besökkom till honom från öster, så vågade han diskutera med den höga gästen problemet.Den höga prelaten blev gripen, förundrad och skakad, och denne tog upp saken medhöga präster vid Vättern, som han samarbetade med. Snart var denna sak allvarligtdryftad i klostret på Visingsö, som just vid denna tid erhöll sitt namn. Ty vid dennatid låg ett av svears och götars lands rikaste Gudsgård och klosteranstalt just pådenna ö, som därav kallades "visingars ö", alltså visa mäns ö, och därav namnetVisingsö. Och innan året var slut diskuterades saken av själva de heliga männen iUppsala. Och resultatet av dessa högheliga stordiskussioner blev ett heligt brev, somhögtidligen avfattades uti Uppsala av ett kollegium av de allra högsta mest heligaöverstepräster. Och detta högheliga och ytterst hemliga väl sigillerade och noggranttillslutna brev blev så småningom med prästerliga kurirer vid midvinter avsänt motde fjärran skogarna borta i väster. Kurirernas mål var det heliga klostret på näset iVänern.Och brevet blev högtidligt överräckt åt den profet, som lärt känna Isolde ochTristan, och som just var färdig att åter bege sig till Dals blåa vidder och vildmarker,blänkande sjöar och lummiga djupa oändliga skogar. Han fick brevet just innan hanskulle starta, och brevet var ämnat till Tristan. Den helige mottog det ödmjukt av sinöverordnade och tog det med sig när han nu begav sig mot sin sommarboning ivildmarken.Den sköne Volund var präktig och trind när den helige återsåg honom. Denhärlige Tristan var bliven en skarpare jägare än han förr någonsin varit. Hansträffsäkerhet var total: aldrig felade någon av hans pilar målet. Hans senaste pilbågevar ett mirakel av konstfärdighet och teknikprecision. Aldrig gjordes en mer efter17