Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

"Detta är högst intressant," tänkte konungen."Hon var en gång icke frusen. Hon levde en gång och var människa. Men påGuds order förvandlades hon till en ensam bedrövad och helt övergiven och tröttstackars snöstod. Dock är hon som snödrottning fortfarande lika vacker som hon varsom människa. Snökvinnans skönhet är frusen men därför just så väl bevarad.""Vem var denna snödrottning?" frågade konungen."Det vet ni bättre än jag, höge narr, ty det måste ni vara som bär både mössa ochskramla." Allt hovfolket skrattade åt att den galne såg fel på hans majestäts krona ochspira. "Men det är min uppgift här vid detta hov att försöka få snöstoden levande. Jagskall försöka att väcka den frusna till liv. Men det kan icke lyckas. Och därför går jaghärifrån, nöjd med att ha fått se den ihjälfrusna än lika skön som på den tid, då jag ejvar galen."Nu vände sig galningen om för att gå, men det hördes en ny röst, och den röstenlystrade alla till, ty det var drottningens röst, och hon brukade aldrig i vanliga fallöppna munnen."O dåre, dröj ännu ett slag. Även jag vill dig spörja om något. Är det ryktet santatt du gift dig på nytt, fastän du redan var gift med snökvinnan?""Ja, jag har gift mig igen, ty mitt äktenskap med den jag älskade och som förfrösblev tyvärr sedermera förklarat och överbevisat om att vara ogiltigt.""Vem har du då gift dig om med?""En drottning som har samma namn som den vita förfrusna. Men denna min fruär ett lik, och jag föredrar levande snögubbar framför ett lik.""Så du har ej bedragit den tragiskt förfrusna?""Och aldrig skall jag heller göra det, ty lika litet skall jag bedra henne som jagåter någonsin skall kunna älska min älskade. Låt mig nu fråga min frilla en fråga.""Vad kallar du henne din frilla för?" frågade konungen."Därför att hon är min syster i dårskapen. Hör nu, min frilla och syster idårskapen, som bär en narrmössa liksom er rolige oäkta karl...""Hör nu," frågade konungen, "varför är jag hennes oäkta karl?""Därför att hon har barn, och du är ej dess fader." Då tystnade konungen, medandet upprymda hovfolket skrattade utan att riktigt egentligen veta åt vad eller varförde skrattade. "Nu frågar jag denna narrfrilla som är min syster i dårskapen ochhögsta hönset i hönsgården näst efter tuppen som tycks vara färdig för att tuppa av ien tupplur: hur mår hennes son? Vet hon någonting om honom?""Nej, hon vet ingenting om honom. Vet hennes broder i dårskapen någonting omhonom?""Nej, han vet ingenting om honom, utom det att han är spårlöst försvunnen.""Har han kommit bort?""Han gav tusan i klostret och vandrade hädan och lever om han ännu lever iskogens och vildmarkens helvete."Hovfolket skrattade åt denna dråpliga konversation mellan dåren ochdrottningen så att de närapå kiknade. De tog för givet att drottningen talade till denvansinnige på detta sätt för att driva med honom. Men konungen skrattade inte. Hanvar mycket villrådig och visste icke vad han skulle tro. Till slut blandade han sig isamtalet, avbröt sin frus tal och dårens och sade:"Du arme, säg ut nu i klartext vem du nu egentligen är. Tala ej längre i dunklagåtor.""Du talar, o högste bland narrar, som om du vet mera om den saken än vad jagsjälv vet. Jag ber dig att själv säga mig vem jag är.""Och då påstår jag att du är Tristan, min fosterson, drottningens älskare."Därmed var klimaxen nådd. Alla kiknade. Kungen tog priset för narraktighet.Aldrig hade kung Markus gjort bort sig så grundligt förut. Att tro om denne löjligesmutsige stinkande korskrönte skallige ytterst vanärade och djupt förnedrade helt28