Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

avvaktade vad gubben Cato så skulle ge honom för dom, sade gubben heltgodmodigt:"Tristan, min gosse, allt är klart som korvspad. Naturligtvis är denna jungfrublott din. Om du icke gör henne till din är du världens mest inkompetentaförbannade kruka! Din far vill ju ej komma vid henne, och ni två älskar varandra. Såräds ej de himmelska gudarnas vrede, regeringens sönderfall, statens ruin, folketsvanära och din ätts utslocknande, utan älska Isolde! Det måste du göra. Du har ingetval, för hon väntar sig det. Ert förhållande och er tilltalande kärlekshistoria skall nogbli tragisk och kanske olycklig, men långt mer olyckliga skall era liv bli om ni låterkärleken bli och ej älskar varandra. Då skall din ätt utslockna och med den kanskevår världs allra ädlaste blod, ty vem vet? Då går era liv båda åt fanders, och alltrinner snöpligen ut och försvinner i sanden, och som prins av blodet med ansvar förhela ditt folk skulle detta på samma sätt torka ihjäl av pur ledsnad som du och dinmö skulle torka ihjäl som en trädgård i öknen som inte får vatten. Nej, du måsteabsolut göra Isolde till din. Strunta blankt i kung Markus och hans tomma äktenskap.Han är en nolla. I längden har han ingen större betydelse, men din och jungfruIsoldes blir oerhörd om ni uppfyller er plikt och blott älskar varandra. Var inte en fegidiot. Tänk på framtiden och på din lycka, ditt folk och det härliga saftiga för alltidlysande drama som din kärlek till denna mö visst skall bli. Om du fegt underlåter attskaffa dig avkomma med henne vare du oduglig såsom en knöl och en vanheder förallt ditt kön!"Det var Catos uppriktiga råd till furst Tristan i dennes mest kinkiga situation ochmest brännande svåra personliga djupa problem; och hans gäst skulle nog tänka överhans ord med stor noggrannhet, allvar och djupsinne. Kort efter detta högst givandesamtal begav sig prins Tristan iväg. Han och Cato, den mäktige svulstige romaren,skildes som de bästa vänner, som mera än fader och son; och den åldrade Cato badTristan att medföra till fru Isolde en mycket personlig och välmenad hälsning frånhonom. Det lovade Tristan att göra. Så skildes de, och båda visste att de nog ej merskulle träffa varandra i detta liv mera.Så seglade Tristan med ett stolt fenikiskt högst sjödugligt fartyg tillbaka tillNorden. Hans goda fenikiska vänner var sådana att de ej någonsin svek honom.Skeppet som han hade kommit med var ganska gammalt och ruttet, så det kundeknappast igenomgå en resa till över stormiga Nordsjön; och därför fick han hjälp avsina fenikiska vänner som lovade hemföra honom till Norge med Herbert och allahans landsmän.En kulen novemberdag nådde de Norge, där Herbert och Tristan och deraskamrater ilandsattes. Havet var blygrått och skummande av raseri, blåsten pinadeansiktet, och föga hårdföra trogna fenikierna var ganska glada för det att de nukunde styra tillbaka mot södern. De ville ej ens ha betalning och icke den ringasteersättning av sin vän Tristan. Så gästfria och generösa var de mot en mänska som detyckte om. Och när skeppet försvunnit ur sikte mot söder, så inledde Tristan ochHerbert med sina kamrater sin vandring längs kusten mot hemmet.Tristans saga.1."Välsignade hemland, var hälsat! Var hälsade, ödsliga klippor och stormpintahedar, ofruktbara vildmark, oländiga steniga hårda terränger och fattiga utsugnahemjord! Var hälsad, o ljuvliga älskade härliga fattigdom! Älskade köld, blåst ochgisslande hagel och midvinterland, var välsignade! Ljuvt är att komma tillbaka tilldet kära helvete som man hör hemma i!"3