Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

avsky till dem, ty de voro så granna. Mest fruktade romarna dessa omänskligakraftiga oemotståndliga oövervinnliga blonda och sköna germaner.Och vart de än kom fick de anhängare och vasaller som gav sig till dem, svordem trohet och lydnad och blev undersåtar. Så växte och tilltog den vackre ochoövervinnelige otillgänglige ynglingen Sigfrids fantastiska makt och inflytande frånår till år, månad till månad, vecka till vecka och från dag till dag. Och det tycktes ejalls komma honom vid. Han tyckte att det var självklart och verkade ganska sålikgiltig inför sin framgång.I norr fanns en fästning. Där levde det fruktade Nifelhemsfolket, ett mäktigt folk,som kuvat samtliga folk emot öster. Den fästningen kallades Nifelhem och var dåNordens mest mäktiga. Den var en dyster bastion byggd av slavar på slavarnas likoch med murbruket smutsrött av slavarnas blod. Och den var imponerande.Denna borg var en utmaning för Sigfrid, och Sigfrid var nageln i ögat påNifelhem. Alla bad Sigfrid befria de nordiska folken från Nifelhems skugga, och allai Nifelhem tyckte att Sigfrid utgjorde ett hot. Därför i ömsesidigt och ursinnigt hattog sig båda det före att krossa den andre.Det ledde till Nifelhems tunga belägring, ty samtliga som bara mäktade övergavNifelhemsborgen och slöt sig till Sigfrid. Ursprungligen hade den borgens namnblott varit Hemborgen, vilket namn lever ännu denna dag, men när tungsintahärskaren Nifel blev konung i borgen och där etablerade hela sitt släkte blev borgenbelägrad av dimmorna och blev då kallat det fruktade Nifelhem.Borgen och staden belägrades, och alla borgarna och alla skuldlösa slavar dogtragiskt av svält. Endast härskarna hade gömt tillräckligt mat och gav ej så lätt upp,ty den stenborgen var ointaglig. När alla var döda i staden förutom just Nifelfamiljenoch deras ohyggliga lastbara hov satte Sigfrid beslutsamt den dystra betryckandeborgen i brand.Och den brann, och de vilda germanerna under den oemotståndlige granne ochlånggyllenhårige Sigfrid satt utanför borgen och tittade på."De blir rökta först, grillade sedan och slutligen stekta, och det blir de levande,"anmärkte någon."De ville det själva. Nu när det är blivet för sent ger de upp minsann," svaradeSigfrid när vindbryggan firades ned.Men då visade sig en fatal uppenbarelse. Högst upp på tornet i borgen steg enensam vacker rödbrunhårig jungfru fram för allas blickar. Hon var ung och grannmed sitt utslagna hår, och där sjöng hon sin och sin ätts dödssång."Vem är hon?" Så frågade Sigfrid."En kvinna.""Och vad är en kvinna?""Det enda som kan vara farligt för dig.""Vad kan hon innebära för fara för mig?""Hon kan dämpa din vrede och tygla ditt trots. Hon kan tina upp ditt frusnahjärta och dra dig från kriget. Hon kan ge dig vila och frid, och din hårdhet kan hongöra mjuk. Hon allenast kan bliva din bane.""Om hon är så farlig är hon mig en hårdare utmaning än detta fåfängaNifelhem."Och med de orden red Sigfrid i väg, och när han red iväg kunde ej någon fåhonom att vända åter.Han red över Nifelhems vindbrygga, upp genom dödsborgens brinnandetrappor och rökkorridorer och vidare uppåt allt högre. Han red här och där ned envacklande irrande blind rökförgiftad och döende fiende men red så snabbt att hansjälv ej knappt nödgades hosta. Han kom ut på tornets terass och fann damen i fråga.Omkring dem stod borgen i lågor. Han nedsteg från hästen och frågade henne:"Hur mår ni?"91