Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

"Det är icke hans skepp.""Alltså är det ett skepp som du ser?""Jag vill ej svara säkert förrän jag är säker på saken.""Har det något segel?""Det kan jag ej se ännu.""Hopplösa grymma och hjärtlösa kvinna! Det är ett svart segel, och det vill hondölja för mig!""Jag kan ännu ej se om det har något segel och om seglet då är ett vitt eller svart.Men det är icke Herberts skepp. Det kan jag se.""Alltså är det ett skepp! Medge det då åtminstone!""Ja, det ser ut som ett skepp.""Är det stort eller litet?""Det är mycket större än något som jag förr har skådat. Och därför kan jag redanse det fastän det fortfarande är så långt borta.""Det är konung Markus skepp! Är seglet svart eller vitt?""Det ser grått ut på så här långt avstånd.""Förbannade kvinna! Du spänner min livssträng med flit mer och mer blott föratt den skall brista! Du pinar mig mer än om du hade mig på en sträckbänk med dinaförsiktiga oklara och fegt undvikande svar! Jag skall själv komma till dig och titta ochså bloda ner hela golvet om du icke strax säger sanningen att kungens segel är svart!""Det är grått. Det ser grått ut på avstånd. Men dimmorna hänger likt slöjor därute på fjärden. Ibland tycks det väldiga skeppet försvinna totalt i dess töcken. Mennu kan jag åter urskilja det klart, och nu ser jag att seglet är gult.""Är det gult? Är då pesten ombord?""Nej, jag kanske såg fel. Det är snarare grönt.""Fantiserar du, eller försöker du driva mig helt ifrån vettet med flit?""Nej, det är icke grönt. Det är rött.""Är det rött? Är du säker på det? Har du ej blivit färgblind?""Det ser vackert rött ut åtminstone nu när det vackert belyses av solen.""Är du faktiskt säker på att det är rött?""Det är rött.""Då är drottning Isolde ej med. Hon är död och begraven. Men kärleken leveralltjämt, och de kommer hit med hennes lik för att låta mig omfamna det än en gång.Hennes kärlek för mig kan ej dö, liksom min för Isolde skall leva för evigt. Det ärblodets röda ohyggliga färg, som det nordiska skeppet bär på sina segel. Det varsnarom drottningens död och om hennes odödliga kärlek.""Jag har än en gång tagit miste. Det var det guldglänsande solglittret ute påvattnet som gäckade och som förförde mitt öga. Det är icke rött.""Seglet är icke rött? Vilken färg har det då? Du tycks verkligen vara helt färgblindidag.""Det är blått såsom himmelen.""Blått? Är det blått? Vad skall detta betyda? Är drottningen med eller inte? Jaglitar ej på dig, min hustru. Du ljuger för mig. Dina färger på seglet blir ständigt blottmörkare. Vad ser du härnäst för färg på det gräsliga seglet? Har det blivit lila nu?"Sköterskan teg. Hon såg helt klart och tydligt det smäckra och glänsandekungliga nordiska skeppet där det stilla gled fram på floden i kunglig prakt ochmajestät, och hon såg klart dess skimrande och triumferande segel, som bländademed sitt triumfskri mot henne: "Isolde den blonda är här för att slutligt bli lyckligmed Tristan och för att du själv skall bli olycklig!" Och skeppet nalkades lugnt derashamn, och det gled fram med odräglig självsäkerhet om den seger som det tycktesvara väl medvetet om att dess blotta framträdande måste betyda. Men sköterskansade:35