Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

"Du får tre dagar på dig. Om tre dagar sticker jag borgen i brand om du ej givitmig guldframbringande ring och stenklyvande svärd."Och så red Gunnar hem mot de sina i borgen.Nu greps hela Norden av en allt förintande kyla. Det var just kring midvintersom detta skedde. På blott några timmar frös Östersjön till så att man kunde vandratill Skåne helt torrskodd, och norrskenet flammade för alla länder och folk norr omAlperna.Sigfrid var trettiotre när allt detta skedde. Han sade till Borghild:"Det var just en sådan kall vinter när jag kom till världen. Då knastradenorrskenet, då frös stannfåglarna alla ihjäl, då förfrös man lätt fingrar och tår omman bara gick ut på en kort promenad på tom mage, och då lyste denolycksbringande röda kometen i söder i sjuttio dagar i fiskbockens tecken. Så sademig Regin, min fosterfar, dvärgen, som gav mig min färdighet. Han sade vidare, attsådan kyla allenast, som givit mig livet, ock kunde ta livet ifrån mig. Men ingentinghar jag mer väl lärt mig trotsa än vinter och köld. Jag kan vandra på isskare barfotautan att frysa i dagar och nätter och sova i snön utan täcke. Jag kan icke frysa, men ejheller svettas jag lätt. Så kall är jag."Men samtidigt trasslade Gunnar naturligtvis in sig i vaktlösenceremonier ochdärav uppkommande härvor. Han visste ej lösen, och ingen tog honom på allvar närhan sade sig vara konungen, Gunnar, personligen."Kungen är spårlöst försvunnen i syd sedan fem år tillbaka. Och du ser mest utsom en hunn, klädd som du är i hunniska kläder och med dolska ögon somhunnerna. Du vill nog bara ta livet av Sigfrid och Borghild som alla de andra.""Tro mig, jag är Gunnar! Jag vill ej ta livet av någon!"Men ingen var hågad att tro denne våldsamt hysteriske man, och de spärrade inhonom.För varje stund blev det kallare. Folk frös ihjäl framför eldarna. Vargarna komoch stal åt sig soldater som sov. Fåglar ramlade döda ner från blåa himmelen: de frösihjäl under flykten. Och hästarna stelnade stående och blev som hårda statyer av is.Överallt smög den mördande kylan fram och knep allt liv som ej var på sin vakt.Gunnar hörde i källaren vakterna tala om kölden:"Det är Atles verk. Han är trollkunnig. Icke så länge vi uthärdar hårdabelägringen skall kölden upphöra. Den skall blott stiga så länge vi icke ger upp."Fåfängt skrek Gunnar dag och natt att han var Gunnar. Så otrolig nyhet togingen på allvar."Om du är kung Gunnar är jag Atles moster, som dog förra året," förfäktadechefskommendanten.Men på något sätt nådde ryktet fram till Gudruns öron att det fanns en fånge iborgen som trodde att han var kung Gunnar. Hon bad att få tala med fången."Det går icke an, drottning. Han är hysterisk och farlig: en galning. Ni får icke sehonom.""Är jag ej konungens syster och ansvarig för hans regering så länge han icke ärhär? Vem kan stoppa mig?"Hon släpptes ner till det stinkande fängelset och kände genast igen sin förloradebroder, hur mycket förändrad än stackaren var av umbäranden, sorger och fem årsgalärslavsarbete plus tre dagars misshandel, svältkost och feber."Min broder! Du har blivit tjugo år äldre!""Det är icke tid nu för vek sentimentalitet. Om jag icke nu genast får träffa dinman och min hustru skall Atle grymt sätta vårt slott och oss alla i brand.""Är det säkert att du är livs levande? Är det ej någon förgrämd stackars gast avmin broder som jag har framför mig?""Ni är så vidskepliga här norr om Alperna! Jag är precis lika verklig och köttsligsom Atle. För mig nu till Borghild och Sigfrid."105