Jag är hårt uppfostrad till att förakta och undvika, avsky, förbanna och hata alltvad kvinnor heter. Jag har aldrig känt någon kvinna, ty det är mig spått att en kvinnaskall störta mitt liv och mig själv i misär och djup olycka. Därför har jag alltid fruktatoch aktat mig för kvinnors sällskap. Men det var förr än du kom in i mitt liv.""Om du avskyr och ringaktar fruntimmer, varför tog du hand om mig då?""Jag kunde ej annat. En mänska som döende ligger på vägen är man illa tvungenatt hjälpa om det till och med råkar vara en kvinna. Men nu har jag levat med dig iett år, och nu vet jag att du ej är farlig och att jag kan lita på dig. Du har härmed mittfulla förtroende."Men efter denna bekännel<strong>se</strong> var Eivors sinne förmörkat. Hon kände sig såradsom kvinna och kränkt, och hon ruvade länge på att ge igen för den skickligesmedens förringande ord om det kvinnliga släktet. Hon tänkte: "Om han så föraktaross kvinnor skall han nog få erfara att vi ej är mindre sluga och sämre än männen."Och hon beslöt sig för att utnyttja Volund så gott hon det kunde.Hon tänkte: "Den Volund är en ganska mystisk, svåråtkomlig och re<strong>se</strong>rveradnatur. Sällan ger han mig någonting av sin personlighet, sällan ger han någonting avsig själv åt mig. Jag måste komma hans hemlighet och hans själs krafter på spåren.Jag måste ta reda på vem han egentligen är, vad han gör och vad meningen är medhans liv."Och hon låtsades att vara foglig och samarbetsvillig och medgörlig för honom.Hon trädde in i den erbjudna rollen som pålitlig och tillförlitlig god vän. Ja, i allt vadhon gjorde försökte hon blott ställa in sig hos honom. Och han var naiv, oerfaren,helt godtrogen, oskyldig och kunde ej tänka någonting ont om en kvinna, så hantrodde att den roll som kvinnan spelade överensstämde med Eivors reella ochverkliga inställning till honom själv och till livet hos honom. Och på hennes kanskesmått tjatiga uppmaning började han mer och mer att bekänna för henne vad hanfaktiskt sysslade med och egentligen i det fördolda höll på med. Han vågade invigahenne i sina för världen helt okända stora oskattbara och ovärderliga arbeten. Ochhon blev blott mer och mer intres<strong>se</strong>rad ju mer hon fick veta och ville ej nöja sig medVolunds lillfinger utan blev därav allenast mer hungrig och glupsk och svårt, farligt,oroande lysten på handen och armen tillika. Och Volund var godtrogen och drog sigej för att visa alltmera av sina omätliga skatter för henne. Och samtidigt blev han avhennes intres<strong>se</strong> mer ivrig och flitig och mer inspirerad i sitt ädla hantverk ochlockades till att begiva sig på alltmer svåra och krävande uppgifter. Den svårauppgift som han alltid mest hade lockats av och fascinerats av var att frambringa ettämne med vilket man kunde omvandla vad ämne som helst till rent guld. Och avhennes förtroliga tjusiga charmiga och inspirerande vä<strong>se</strong>n och goda personligheteggades han till att driva allt hårdare på sina experiment i den vägen. Han sökte enformel, den yttersta yppersta ämnesfusionen, den enda perfekta legeringen, menaldrig löste han gåtan hur nära dess lösning han än ibland kom.Men dock lyckades han med att smida tillsammans de tre skilda <strong>del</strong>arna av detfantastiska svärd, som han dödat en örn för att få, och han smidde ihop detta svärdså att det blev mer underbart än vad det någonsin varit förut. Med sitt gränslösakunnande om stål och sten, mineraler, metaller och järn och de starkaste hårdasteämnena i denna värld gick han med mycket hårt och svårt arbete slutligen tappert iland med att rekonstruera ett svärd som ej liknade och som ej ens överträffades avnågot annat svärd i styrka, skärpa och stridsduglighet. När han fullbordat svärdetklöv han sönder sitt allra hårdaste städ med det blott för att pröva dess blixtvassaklinga. Han kunde slå sönder och klyva och splittra de hårdaste bergarter med det.Och givetvis var han omåttligt om icke odrägligt och obotligt stolt över detta sittsvärd. Och han kallade svärdet för Makt, ty han ansåg att den som besatt detta svärdicke kunde betvingas av någon men däremot hur lätt som helst flinkt betvinga precisvem som helst och följaktligen göra sig till hela världens oinskränkte och obestridlige45
herre. Men detta svärd gav honom makt endast över allt våld, all materia och överallt världsligt. Han satte den makt mycket högre som kunde behärska naturen. Ochdenna makt trodde han sig kunna uppnå allenast igenom att frambringa denunderbara metall, som han kunde förvandla vad ämne som helst till rent guld med.Med svärdet besatt han all makt över våldet, men han ville även besitta all makt överfreden och friden. Han ville ha makten att kunna behärska naturen och styra denefter sin vilja. Han ville bli världens och hela historiens första och största mestsnillrika vetenskapsman. Kort sagt, han ville göra sig till herre över all skapel<strong>se</strong>nmed att frambringa ett ämne som ej fanns förut och med vilket han kunde behärskamaterien och världsalltets komposition, sammansättning och kosmos. Han ville heltenkelt betvinga och sätta sig över all världen, dess ting, kosmos och helavärldsordningen.Och just denna hans strävan var Eivor så nyfiken på. Hon fick honom så långt,att han nedlät sig till att uppvisa sitt svärd, demonstrera det och sätta in henne i dessförskräckliga kraft, makt och styrka. Och hon blev förskräckt först och häpnade<strong>se</strong>dan, när han högg sitt svärd i en stenbumling så, att den splittrades som om denkluvits av blixten.Men denna hans styrka och kraft gjorde ett så djupt intryck på henne, att hongreps av rädsla för honom. En så mäktig mästersmed måste man akta sig för, tänktehon, ty han är ju ej mänsklig. Och hon fick nu för första gången idén till att heltenkelt lämna och fly från hans håla.Han märkte dock att hon blev tillknäppt och att hon ej mer var så öppen mothonom. Han frågade henne då vad det var som var på tok, och när han envist ville hasvar på den frågan förklarade hon då till sist:"Jag vill ej mera bo här och leva hos dig."Då blev han väldigt upprörd och svarade:"Tänker du lämna mig, överge mig, gå ifrån mig och svika mig? Det kan du ejmena allvar med. Nej, så får du inte göra. Så kan du ej handla mot mig, ty jag har jugett dig mitt förtroende. Jag har ju litat på dig, satt dig in i min värld, visat dig minaskatter och givit dig allt. Nej, min Eivor, så kan du ej göra mot mig.""Men jag bor ju hos dig som en fånge. Vi bor här i hålan i vildmarkens mörker ienslighet år efter år. Aldrig sker en förändring. Jag slavar åt dig här i hålan dag utoch dag in, och själv är du ej någonsin hemma. Det enda som fattas är att dufastkedjade mig som ett bergtroll sitt offer vid hålan och sålunda tvingade mig att blikvar här för hela mitt liv.""Aldrig skulle jag kunna mot dig bruka våld.""Jo, det skulle du visst kunna göra. Du är ju så rädd om din skatt och dingränslösa praktfulla märkliga rikedom, att du av rädsla för att jag avslöjade den förall världen ej skulle försmå att med våld hålla mig i din bur.""Du har fel. Giv mig chan<strong>se</strong>n att visa för dig att din misstanke om mig är fel.""Nåväl. Du har ej sagt vad du gör under nätterna borta i din stora gruvsmedjainne i berget, som du aldrig låter mig <strong>se</strong>.""Vad jag gör där kan du ej förstå.""Varför det? För att jag är en kvinna? Men ej ens en man kan förstå vad man ejhar försökt att berätta för honom och få honom till att förstå. Du kan ej rättvist påståatt jag ej förstår något som du ej givit mig chan<strong>se</strong>n till ens att förstå.""Jag försöker att experimentera fram en ny metall.""Vad är det för metall?""Den metall som kan göra vad annan metall som helst till äkta guld.""Det tror jag du kan lyckas med."En så oväntad replik kunde Volund blott baxna inför."Tror du det?""Om jag hjälper dig."46
- Page 2 and 3: Gotisk Historia, del Vav John Bede(
- Page 4 and 5: avvaktade vad gubben Cato så skull
- Page 6 and 7: sin styvson så visade hon ingen h
- Page 8 and 9: skulle offentligen brännas på bå
- Page 10 and 11: vara på väg mot Jerusalem, där G
- Page 12 and 13: alans och naturskicklighet. Men nä
- Page 14 and 15: "Konung! Förvisso är ni värd att
- Page 16 and 17: "Jag kan kanske rekonstruera den. J
- Page 18 and 19: Här borde vi sluta vår krönika,
- Page 20 and 21: Det bör nämnas att hon var långt
- Page 22 and 23: "Vi har bara sagt sanningen och gjo
- Page 24 and 25: Som väl var kom örnen till Herber
- Page 26 and 27: näset, men där fick de veta att d
- Page 28 and 29: ara belåten och nöjd över det at
- Page 30 and 31: ärelöse och helt värdelöse och
- Page 32 and 33: deprimerande tunga beklämmande sv
- Page 34 and 35: komma! Det är ju nu redan två må
- Page 36 and 37: "Det är icke hans skepp.""Alltså
- Page 38 and 39: Men vilken idiot var ej Tristan som
- Page 40 and 41: Isolde sköt Herbert ifrån sig och
- Page 42 and 43: hade börjat att spöka där. När
- Page 44 and 45: hantverkarkunnighet närmade sig pe
- Page 48 and 49: "Hur kan du hjälpa mig?""Genom att
- Page 50 and 51: tron och sin makt genom svek, avund
- Page 52 and 53: Men hur det nu var så gick tiden,
- Page 54 and 55: honom närmast, som var samme knekt
- Page 56 and 57: "Jag är Volund från skogarna.""Se
- Page 58 and 59: åt honom. Det är en juvelbesatt k
- Page 60 and 61: 5. Kung NidingEn dag var Eivor, den
- Page 62 and 63: "Mig synes, att Volund ej helt kan
- Page 64 and 65: "Är allt detta sant som jag upplev
- Page 66: även vill vara ärlig. Jag erkänn
- Page 69 and 70: "Det har han och jag kommit fram ti
- Page 71 and 72: Vilgots saga.1. Vilgot VargNär Vil
- Page 73 and 74: "Det synes mig att allas vilja att
- Page 75 and 76: skröt värre än den som förr skr
- Page 77 and 78: "Vill du hellre leva?""Ej så läng
- Page 79 and 80: Men medan så ringen gav upphov til
- Page 81 and 82: 6. Vilgots arvDen älskade Vilgot J
- Page 83 and 84: "Men varför? Vad är det egentlige
- Page 85 and 86: "Jägarn var mycket hemlighetsfull
- Page 87 and 88: "Han är världens nog skönaste po
- Page 89 and 90: Men jägaren dog inte genast. Han b
- Page 91 and 92: Och han tog Regins svärd, och han
- Page 93 and 94: "Ni är unge Sigfrid, den tappre oc
- Page 95 and 96: "Om du vill förskingra den? Aldrig
- Page 97 and 98:
7. Kvartetten"Är detta min Borghil
- Page 99 and 100:
'Kära Borghild, jag vill icke ha b
- Page 101 and 102:
"Men Gudrun älskar min fosterbror
- Page 103 and 104:
gallskrika, var de dök upp låg en
- Page 105 and 106:
mördarfanatikerna hade nu hela lan
- Page 107 and 108:
"Det skall trots allt bli mig ett n
- Page 109 and 110:
När Jarlsborgen brann var han en a
- Page 111:
Appendix: Konungalängd och släktt