ara belåten och nöjd över det att hans oigenkännlighet ständigt blott blev meraoigenkännlig.Så kom han till hovet, uppmuntrad och eggad av hånande folket. De lockadehonom att självmant gå upp för den väldiga trappan till borgen, gå in och i matsalenuppvisa sig för allt hovet. Han gjorde i allt som det nyckfulla folket helst önskade.Famlande, vacklande och nästan raglande snubblade galningen in mitt förögonen på hela hovet. Där satt kung och drottning med vänner och hovfolk,väninnor och präster och hela det översta skiktet av a<strong>del</strong>skalendern. Och galningensblodsprängda blå ögon rullade, och fradgan stod honom nästan i munnen. Så breddehan ut sina armar, som ville han omfamna alla, och ropade lallande som en idiot:"Kära vänner, här har ni mig!" varpå han snavade och föll omkull, och då brastgenast hela församlingen ut i ett skallande gapskratt. Blott kungen var allvarlig ochindignerad, när han värdigt reste sig upp."Vem är detta? Vad gör detta missfoster här?" löd hans fråga. Då svarade någralakejer: "Det är en besynnerlig trashank, som hittades ute på gatan. Folk hade såroligt med honom, att de hade fräckheten att jaga in honom hit för att muntra upphovet.""Vem är du, eländige stackare?" frågade konungen."Jag är din son eller drottningens broder. Välj vad du vill ha mig till."Hovfolket skrattade. Kungen förfärades. "För ut den clownen!" löd konungensorder."Ack, kör inte ut mig!" kved galningen. "I tio år har jag levat i landsflykt och utanett hem! Låt mig få stanna här när det regnar där ute!" En a<strong>del</strong>sman frågade:"Varifrån kommer du då?""Från den iskalla södern, var man alltid fry<strong>se</strong>r i motsats till här, var man alltidhar det varmt och gott, ty här är man ju hemma, men nere i södern finns det barautlänningar."Hela hovet var uppmuntrat och intres<strong>se</strong>rat av dåren, och därför lät konungenhovfolket roa sig med honom. Men själv var han mycket illa till mods, och hanskrattade inte som alla de andra åt vad narren sade.En annan var allvarlig och <strong>del</strong>tog inte i skrattet. Det var den bedårande blondaungdomliga drottningen. En endast fäste sig vid att hon höll sig så allvarlig, och detvar mannen som spelade dåre.Till slut var han trött på det daltande fjantande hovfolket, och han begynte attnärma sig drottningen, allt medan han underhöll alla fnoskiga hovnarrar."Och hur kom ni hit till landet? Hur reste ni hit?""Om jag sade att jag kom hit ridande på en kamel skulle ni inte tro mig. Ej hellertog ni mig på orden om jag påstod att jag kom ridande hit på en häst eller åsna, tydet är för enkelt, och sådant gör icke en galning. Och därför skall jag säga sanningen.Jag kom hit flygande.""Flygande? Hur?""Jo, jag flög hit på de vingar som jag själv äger.""Är det dina armar?""Nej, driv inte med mig! Har ni så svag kopplingsförmåga att ni ej kan fatta enallegori? De två vingar som jag tog mig flygande hit på var kärlekens vingar!""Den dåren är kär!" skrek en dvärg glatt och vrålade hjärtligt av skratt."Är det sant? Är ni kär?" ljöd nu mångas respektfulla fråga."Ja, kärare än någon annan.""Och vem är då offret för er olycksaliga kärlek?""En iskall och död stackars snödrottning.""Ja, detta är rätta landet för snögubbar och dito damer!" skrek någon högborensuput."Och vem var denna snödrottning?" frågade nyfikna junkrar och ädlingar.27
"Detta är högst intressant," tänkte konungen."Hon var en gång icke fru<strong>se</strong>n. Hon levde en gång och var människa. Men påGuds order förvandlades hon till en ensam bedrövad och helt övergiven och tröttstackars snöstod. Dock är hon som snödrottning fortfarande lika vacker som hon varsom människa. Snökvinnans skönhet är fru<strong>se</strong>n men därför just så väl bevarad.""Vem var denna snödrottning?" frågade konungen."Det vet ni bättre än jag, höge narr, ty det måste ni vara som bär både mössa ochskramla." Allt hovfolket skrattade åt att den galne såg fel på hans majestäts krona ochspira. "Men det är min uppgift här vid detta hov att försöka få snöstoden levande. Jagskall försöka att väcka den frusna till liv. Men det kan icke lyckas. Och därför går jaghärifrån, nöjd med att ha fått <strong>se</strong> den ihjälfrusna än lika skön som på den tid, då jag ejvar galen."Nu vände sig galningen om för att gå, men det hördes en ny röst, och den röstenlystrade alla till, ty det var drottningens röst, och hon brukade aldrig i vanliga fallöppna munnen."O dåre, dröj ännu ett slag. Även jag vill dig spörja om något. Är det ryktet santatt du gift dig på nytt, fastän du redan var gift med snökvinnan?""Ja, jag har gift mig igen, ty mitt äktenskap med den jag älskade och som förfrösblev tyvärr <strong>se</strong>dermera förklarat och överbevisat om att vara ogiltigt.""Vem har du då gift dig om med?""En drottning som har samma namn som den vita förfrusna. Men denna min fruär ett lik, och jag föredrar levande snögubbar framför ett lik.""Så du har ej bedragit den tragiskt förfrusna?""Och aldrig skall jag heller göra det, ty lika litet skall jag bedra henne som jagåter någonsin skall kunna älska min älskade. Låt mig nu fråga min frilla en fråga.""Vad kallar du henne din frilla för?" frågade konungen."Därför att hon är min syster i dårskapen. Hör nu, min frilla och syster idårskapen, som bär en narrmössa liksom er rolige oäkta karl...""Hör nu," frågade konungen, "varför är jag hennes oäkta karl?""Därför att hon har barn, och du är ej dess fader." Då tystnade konungen, medandet upprymda hovfolket skrattade utan att riktigt egentligen veta åt vad eller varförde skrattade. "Nu frågar jag denna narrfrilla som är min syster i dårskapen ochhögsta hön<strong>se</strong>t i hönsgården näst efter tuppen som tycks vara färdig för att tuppa av ien tupplur: hur mår hennes son? Vet hon någonting om honom?""Nej, hon vet ingenting om honom. Vet hennes broder i dårskapen någonting omhonom?""Nej, han vet ingenting om honom, utom det att han är spårlöst försvunnen.""Har han kommit bort?""Han gav tusan i klostret och vandrade hädan och lever om han ännu lever iskogens och vildmarkens helvete."Hovfolket skrattade åt denna dråpliga konversation mellan dåren ochdrottningen så att de närapå kiknade. De tog för givet att drottningen talade till denvansinnige på detta sätt för att driva med honom. Men konungen skrattade inte. Hanvar mycket villrådig och visste icke vad han skulle tro. Till slut blandade han sig isamtalet, avbröt sin frus tal och dårens och sade:"Du arme, säg ut nu i klartext vem du nu egentligen är. Tala ej längre i dunklagåtor.""Du talar, o högste bland narrar, som om du vet mera om den saken än vad jagsjälv vet. Jag ber dig att själv säga mig vem jag är.""Och då påstår jag att du är Tristan, min fosterson, drottningens älskare."Därmed var klimaxen nådd. Alla kiknade. Kungen tog pri<strong>se</strong>t för narraktighet.Aldrig hade kung Markus gjort bort sig så grundligt förut. Att tro om denne löjligesmutsige stinkande korskrönte skallige ytterst vanärade och djupt förnedrade helt28
- Page 2 and 3: Gotisk Historia, del Vav John Bede(
- Page 4 and 5: avvaktade vad gubben Cato så skull
- Page 6 and 7: sin styvson så visade hon ingen h
- Page 8 and 9: skulle offentligen brännas på bå
- Page 10 and 11: vara på väg mot Jerusalem, där G
- Page 12 and 13: alans och naturskicklighet. Men nä
- Page 14 and 15: "Konung! Förvisso är ni värd att
- Page 16 and 17: "Jag kan kanske rekonstruera den. J
- Page 18 and 19: Här borde vi sluta vår krönika,
- Page 20 and 21: Det bör nämnas att hon var långt
- Page 22 and 23: "Vi har bara sagt sanningen och gjo
- Page 24 and 25: Som väl var kom örnen till Herber
- Page 26 and 27: näset, men där fick de veta att d
- Page 30 and 31: ärelöse och helt värdelöse och
- Page 32 and 33: deprimerande tunga beklämmande sv
- Page 34 and 35: komma! Det är ju nu redan två må
- Page 36 and 37: "Det är icke hans skepp.""Alltså
- Page 38 and 39: Men vilken idiot var ej Tristan som
- Page 40 and 41: Isolde sköt Herbert ifrån sig och
- Page 42 and 43: hade börjat att spöka där. När
- Page 44 and 45: hantverkarkunnighet närmade sig pe
- Page 46 and 47: Jag är hårt uppfostrad till att f
- Page 48 and 49: "Hur kan du hjälpa mig?""Genom att
- Page 50 and 51: tron och sin makt genom svek, avund
- Page 52 and 53: Men hur det nu var så gick tiden,
- Page 54 and 55: honom närmast, som var samme knekt
- Page 56 and 57: "Jag är Volund från skogarna.""Se
- Page 58 and 59: åt honom. Det är en juvelbesatt k
- Page 60 and 61: 5. Kung NidingEn dag var Eivor, den
- Page 62 and 63: "Mig synes, att Volund ej helt kan
- Page 64 and 65: "Är allt detta sant som jag upplev
- Page 66: även vill vara ärlig. Jag erkänn
- Page 69 and 70: "Det har han och jag kommit fram ti
- Page 71 and 72: Vilgots saga.1. Vilgot VargNär Vil
- Page 73 and 74: "Det synes mig att allas vilja att
- Page 75 and 76: skröt värre än den som förr skr
- Page 77 and 78: "Vill du hellre leva?""Ej så läng
- Page 79 and 80:
Men medan så ringen gav upphov til
- Page 81 and 82:
6. Vilgots arvDen älskade Vilgot J
- Page 83 and 84:
"Men varför? Vad är det egentlige
- Page 85 and 86:
"Jägarn var mycket hemlighetsfull
- Page 87 and 88:
"Han är världens nog skönaste po
- Page 89 and 90:
Men jägaren dog inte genast. Han b
- Page 91 and 92:
Och han tog Regins svärd, och han
- Page 93 and 94:
"Ni är unge Sigfrid, den tappre oc
- Page 95 and 96:
"Om du vill förskingra den? Aldrig
- Page 97 and 98:
7. Kvartetten"Är detta min Borghil
- Page 99 and 100:
'Kära Borghild, jag vill icke ha b
- Page 101 and 102:
"Men Gudrun älskar min fosterbror
- Page 103 and 104:
gallskrika, var de dök upp låg en
- Page 105 and 106:
mördarfanatikerna hade nu hela lan
- Page 107 and 108:
"Det skall trots allt bli mig ett n
- Page 109 and 110:
När Jarlsborgen brann var han en a
- Page 111:
Appendix: Konungalängd och släktt