Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

ara belåten och nöjd över det att hans oigenkännlighet ständigt blott blev meraoigenkännlig.Så kom han till hovet, uppmuntrad och eggad av hånande folket. De lockadehonom att självmant gå upp för den väldiga trappan till borgen, gå in och i matsalenuppvisa sig för allt hovet. Han gjorde i allt som det nyckfulla folket helst önskade.Famlande, vacklande och nästan raglande snubblade galningen in mitt förögonen på hela hovet. Där satt kung och drottning med vänner och hovfolk,väninnor och präster och hela det översta skiktet av adelskalendern. Och galningensblodsprängda blå ögon rullade, och fradgan stod honom nästan i munnen. Så breddehan ut sina armar, som ville han omfamna alla, och ropade lallande som en idiot:"Kära vänner, här har ni mig!" varpå han snavade och föll omkull, och då brastgenast hela församlingen ut i ett skallande gapskratt. Blott kungen var allvarlig ochindignerad, när han värdigt reste sig upp."Vem är detta? Vad gör detta missfoster här?" löd hans fråga. Då svarade någralakejer: "Det är en besynnerlig trashank, som hittades ute på gatan. Folk hade såroligt med honom, att de hade fräckheten att jaga in honom hit för att muntra upphovet.""Vem är du, eländige stackare?" frågade konungen."Jag är din son eller drottningens broder. Välj vad du vill ha mig till."Hovfolket skrattade. Kungen förfärades. "För ut den clownen!" löd konungensorder."Ack, kör inte ut mig!" kved galningen. "I tio år har jag levat i landsflykt och utanett hem! Låt mig få stanna här när det regnar där ute!" En adelsman frågade:"Varifrån kommer du då?""Från den iskalla södern, var man alltid fryser i motsats till här, var man alltidhar det varmt och gott, ty här är man ju hemma, men nere i södern finns det barautlänningar."Hela hovet var uppmuntrat och intresserat av dåren, och därför lät konungenhovfolket roa sig med honom. Men själv var han mycket illa till mods, och hanskrattade inte som alla de andra åt vad narren sade.En annan var allvarlig och deltog inte i skrattet. Det var den bedårande blondaungdomliga drottningen. En endast fäste sig vid att hon höll sig så allvarlig, och detvar mannen som spelade dåre.Till slut var han trött på det daltande fjantande hovfolket, och han begynte attnärma sig drottningen, allt medan han underhöll alla fnoskiga hovnarrar."Och hur kom ni hit till landet? Hur reste ni hit?""Om jag sade att jag kom hit ridande på en kamel skulle ni inte tro mig. Ej hellertog ni mig på orden om jag påstod att jag kom ridande hit på en häst eller åsna, tydet är för enkelt, och sådant gör icke en galning. Och därför skall jag säga sanningen.Jag kom hit flygande.""Flygande? Hur?""Jo, jag flög hit på de vingar som jag själv äger.""Är det dina armar?""Nej, driv inte med mig! Har ni så svag kopplingsförmåga att ni ej kan fatta enallegori? De två vingar som jag tog mig flygande hit på var kärlekens vingar!""Den dåren är kär!" skrek en dvärg glatt och vrålade hjärtligt av skratt."Är det sant? Är ni kär?" ljöd nu mångas respektfulla fråga."Ja, kärare än någon annan.""Och vem är då offret för er olycksaliga kärlek?""En iskall och död stackars snödrottning.""Ja, detta är rätta landet för snögubbar och dito damer!" skrek någon högborensuput."Och vem var denna snödrottning?" frågade nyfikna junkrar och ädlingar.27