Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

gudsbegabbelse, lättja och lössläppthet rådde totalt överallt. Det var östernsförbannade sinnlighet, prakt och resursouttömlighet som här så illa hanterades medoch förslösades till men och säker ruin för civilisationen. Och det var mot dettabarbarvälde som de två vännerna samman med andra blå äventyrsmän for iväg föratt tukta och disciplinera. Men det var ett hopplöst och omöjligt företag, ty ju flerstäder, barbarhövdingar och tyranner som kvästes och bragtes på fall, desto fleråterstod blott, och desto fler fiender fick de. Oändligt var landet, och ju mer de gjordeåt eländet, desto mer eländigt blev bara eländet.Men Tristan fann av en slump en lugn hamn mellan slagen på ön av den väldigasjö som då ännu ej kallades Ladoga. På denna ö fick han bo hos en helig familj, sombestod av en fader, en dotter och en liten sonson. Konstantios var faderns namn, ochhan var mycket gammal och vördnadsvärd. Man kunde se på den härjade gubben,att han hade genomgått gränslösa lidanden. Gubben berättade gärna sin bakgrund.Hans förfader var en hebré som på Salomos tid i protest mot kung Salomos avfallfrån Gud hade utvandrat från sitt land Israel. Och han berättade allt vad hans släktoch familj hade genomgått. Då sade Tristan:"Det spår jag, o gubbe, att din ätt skall bli världens främsta mest mäktiga ochframgångsrika familj. Dina söner allenast skall lyckas bemästra det väldiga gränslösavilda otyglade riket i öster. Åt din familj anförtror jag världens makt, som min egenfamilj har försakat och avstått ifrån. Dina söners är världen med allt vad den rymmerfrån havet i väster till Ister i söder och bergen i öster. Din ätt skall besegra och tuktadet folk som ej jag lyckats klara. Din ätt skall bli så gloriös, mäktig, stor och berömdsom min egen skall bli förödmjukad, föraktad och undertryckt, men endast för någontid. Dina barn skall bli Roms vedersakare, men när ej Rom mer är till såsomvärldsmakt skall din ätt också sjunka ner till total obemärkthet, och då skall min ättåter framträda på maktens tinnar. Så spår jag.""Och vare sig du spår helt fel eller riktigt får vi två ej någonsin veta det. Det ärdet värsta med sådana spådomar. Man kan lugnt säga dem, ty det kan aldrig bevisasatt de är helt osanna under ens livstid.""Dock tror jag att jag talar Guds ord.""Och om du det gör är allt gott och väl, och gör det alltid i så fall."Så talade Tristan med den mycket sällsamme åldringen, och kort därpå for hanbort ifrån ön, som idag ännu bär namnet Valamo ö.5.Men han var ständigt bitter och vemodig, ensam och dyster till sinnes. Iblandkunde Herbert om natten se Tristans säng stå tom och öde. Om han då steg upp ochfann rätt på sin vän kunde han finna denne i skogen, på husets balkong eller uppe påberget i fullmånens kyliga blekhet, där han stod och klagade bittert inför Herrensjälv: "Giv mig åter Isolde! Giv åter min älskade! Varför tog du henne från mig? Hurkunde du vara så grym, obarmhärtig och hård mot mig? Varför fick vi inte älskavarandra? Är lycka då något förbjudet, omöjligt och falskt här i livet? Får man ickeälska den som man bäst passar för och håller mest av? O Gud, hur kan du vara sågränslöst orättvis! Giv mig tillbaka min hustru!" Så bitter var då Tristans klagan, attHerbert ej vågade störa den arme, men tyst och försiktigt blott hade att dra sigtillbaka till sin egen säng och där ligga och oroa sig för den olycklige tills hansomnade, medan den fridlöses säng fick stå tom. Ty den bittres problem och misärkunde ingen förmildra och lösa och icke ens Herbert.Det var efter flera års rastlöst kringflackande som Tristan en dag ej mer kundeuthärda, och han bestämde sig för att besöka sin son. De begav sig till Vänern och24