Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

Förord.Vi har försökt få vår huvudansvarige medarbetare till detta verk, John Bede, attskriva något förord till dess femte och sista del, men han sade bara: "Ju mindre sagtdärom, desto bättre. Jag hade ett helvete med att avsluta verket."Det kanske säger något om dess karaktär. Tonen är en annan än i de föregåendeofta mycket romantiska och uppbyggliga delarna, en ny ironi märks som iblandskärps genom bitande cynism och sarkasm, och kulmen är väl det bistra Volunddramat,som i sig egentligen sätter punkt för hela "Gotisk historia". De följandeavsnitten, den uppsluppna Vilgotsagan och Finalen om Sigfrid, känns mera somefterdyningar och codor till avslutningen.I själva verket är denna femte avslutande del mera musikaliskt uppbyggd än detidigare, som en symfoni i fyra satser. Den stora Tristan-sagan ger tonen: maktensuppoffrande för kärleken, Volund-sagan är som ett stort stort allvarsamt Adagiodrama,Vilgot-sagan är då ett scherzo, och den kontrapunktiska finalen bär just somtitel Final.Det är också intressant att se hur författaren här formellt knyter ihop helheten i"Gotisk historia" genom den femte delen, som återanknyter till första delens Prolog,så att hela verket biter sig i svansen och kommer att utgöra en ringhistoria, somslutar där den börjar.Detta är väl verkets genialitet. Ingen kan i de första fyra delarna ana att verketskall kunna få någon form, men just formen fullkomnas på ett underbart sätt i denfemte delen, som i sig består av fyra olika delar, lika fristående från varandra somverkets tidigare fyra delar.John Bede har uttryckt sin innerliga önskan att denna femte del skall tillägnasminnet av Åke Ohlmarks, den kanske störste nordiska experten på den gamlaisländska sagoberättartraditionen.Göteborg 15 april 1999.Prolog.Så slutade Catos oändliga dikt. Tristan frågade:"Säg, vilket land var det dessa två män fann och stannade i?""Våra lärde vill tro att de stannade här i vårt eget land och blev de förstaetruskerna. Andra ser dem som veneternas ursprungs upprinnelse, men några trordet var något land långt bort i norr. Det var kanske ditt eget land."Och detta trodde naturligtvis Tristan så gärna."Och menar ni allvar med att låta mig få ta hand om det här manuskriptet?""Förvisso. I Rom skulle det endast väcka förtrytelse, ty här blir varje skaldmördad av avund. Så fort man är originell eller kommer med någonting eget förföljsman till döds av allt folket som icke tål någon som är annorlunda i samhället. Härtolererar man ej individer, ty sådant är detta välsignade romerska samhälle, dennagudomliga och idealiska välordnade ljusa platoniska stat. Tag den med till ditthemland. I Rom skall ej någonting bra mera uppläsas eller ens läsas. Du skall nog fåse hur, när jag är död, romarna kommer att tävla om att bränna upp mina skrifteroch dramer tills ingenting återstår utom den mest oansenliga billiga skriften."Och Tristan emottog den väldiga gåvan med yttersta tacksamhet och väldigvördnad. Och sedan tog han till sig modet att våga att dryfta sitt stora problem medden gamle herr Cato. Han talade om för den grå ärevördige romaren allt om sig självoch om drottning Isolde. När Tristan nervöst hade avslöjat allt och med spänning2