Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

måste värja sig mot alla bråk och intriger. Hon skulle bli olycklig där liksom jag. Menjag måste åtminstone fara dit för att få klarhet i saken. Om jag blir befriad frånplikten att bli deras konung, så kanske jag kommer tillbaka men som hennes bror dåoch icke som hennes gemål. Jag kan aldrig mer leva med henne som man medhustru. Och du, Gustav, vare förbannad om du innan jag har fått komma tillbakaberättar för henne att hon är min syster. Det får du ej avslöja! Lovar du att icke göradet?""Jag skall ej göra det, och jag skall få alla präster jag känner att iaktta sammadiskreta förtegenhet i denna fråga som jag.""Det är bra. Du är hederlig. Om hon fick veta om det tror jag nämligen att hennessjäl skulle brista.""Det är icke omöjligt.""Nu skall jag smyga mig hem och ta hästen och rida min väg. Dölj min avfärd sålänge du kan."Gustav lovade i alla stycken att lyda och hjälpa sin skyddsling. Och Tristan redbort utan att hans sons moder uppdagade det förrän när det var afton och mörkt. Dåvar gudsmannen tvungen att avslöja sanningen. Stackars Isolde blev fruktansvärtupprörd."Men varför begav han sig utan att säga farväl? Ville han inte ens ge sin sonnågon avskedskyss?"Men Gustav kunde blott tiga till svar på de frågorna, ty ljuga kunde han icke.Därav kunde stackars Isolde blott ana och gissa det värsta."Var han så begiven på makt, att han icke ens orkade bjuda sin hustru farväl?""Nej, det är icke sant," sade gudsmannen då. "Tvärtom ville han se om han ejkunde slippa ifrån detta svåra betungande kall, och han skulle om det gick då rasktkomma till dig tillbaka.""Det tror jag ej förrän han kommer tillbaka."Och hur Gustav än gjorde ansträngningar för att få henne att icke tro på attTristan var maktlysten lyckades han ej med detta, ty hon kunde icke på annat sättfatta sin makes märkvärdiga plötsliga avfärd. "Han kommer tillbaka," var allt Gustavkunde ge henne till tröst, men det tröstade icke Isolde, vars liv nu med ens tyckteshelt ha förlorat sin grund. Hennes son var det enda hon hade att ty sig till och sökatillflykt hos, ty Gustav hemlighöll något för henne. Det visste hon, och därför litadehon icke längre på honom.4.Till Uppsala var vägen lång och strapatsrik, men fram kom den mycket uthålligeTristan ändå, ty han var icke den som gav upp. Och där inställde han sig hosöversteprästerna vid stora rådet och fick dessa att baxna och kanske rentav blichockerade av hans naturliga rättframma helt oförskräckta uppförande."Är ni de präster som kallade mig att bli konung åt er? Varför gjorde ni det? Jagvar lycklig och fri såsom jägare uti de friska och gränslösa skogarna, och nu vill ni attjag skall foga mig in i ett vanskligt statsmönster. Får jag ej leva i fred i min vildmark?Finns det ej mer lämpliga tronpretendenter än jag?""Det är frågan om vad som är rätt," hördes översteprästen lugnt svara. "Vi kanicke låta ett anrikt och urgammalt konungadöme gå under. Ni är siste ättlingen avkonung Odd, Rolf och Hamlet, och därför är ni och blott ni arvsberättigad till dennatron. Endast ni äger rätten till konungadömet. Det finns ingen annan som har någonarvsrätt därtill.""Jag var lycklig tills ni stackars präster avslöjade för mig min identitet. Nu kanjag aldrig mera bli lycklig. Ni vet inte vad ni har gjort."20