Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

Isolde sköt Herbert ifrån sig och ville stå ensam. Hon höll dock sin hand än påhjärtat. Det måste ha värkt något fruktansvärt. Herbert, Isolde den mörka, kungMarkus och trogna Brangwayne stod och iakttog henne med nästan sadistisktintresse. Och hon kunde ej låta bli att strax anta den utmaning som deras blickarbetydde."Med rätt ser ni på mig med bitterhet, anklagelser och förakt, ty jag ensam ärskyldig till Tristans onödiga död. Ingen bär på en större skuld i hela världen än jag,ty för min skull har min Tristan dött. Utan mig hade han aldrig skiljts från sin fader,sitt hem och sitt arv, sina vänner, sitt land och sitt folk. Utan mig hade han blivitkonung i Uppsala, och hela världsalltet skulle ha mått enbart gott därav. Utan mighade han ej blivit ensam och olycklig. Jag ensam bär hela skulden för alla hansolyckor och svåra lidanden. Och jag förtjänar ett straff, och det straff jag förtjänar ärdöden.Se här, mina vänner! Här är Tristans svärd med dess skida invid sängens sida.Tag fram det och döda mig med det. Jag ber att en av er skall vara barmhärtig ochdöda mig, ty jag kan ej leva vidare med all den skuld som jag bär på mitt hjärta. Omingen av er vill ta livet av mig skall jag ändå strax dö. Men jag antar att du, Herbert,syster Isolde och konungen, som alla älskade Tristan, har hämndkänslor och gärnarättvist vill straffa den själ som tog livet av Tristan. Ni får gärna göra det. Nu har nitillfälle, medan jag än är vid liv. Jag förtjänar att halshuggas för att jag är den jag äroch för min oerhörda totala skuld till Tristans död. Här är svärdet. Vem vill dra minbrors svärd ur skidan och skilja från livet hans mörderska som var hans syster?"Kung Markus var upptänd och muttrade: "Svärdet! Det heliga svärdet!""Vad väntar du på, min gemål? Här är svärdet. Vill du icke ta det och avrätta denusla mörderskan av din avgudade son?""Det är svärdet! Kung Arthurs berömda besjungna oskattbara klinga! Ge svärdettill mig!""Du får svärdet allenast, o konung, om du tar din hustru av daga med det," sadeHerbert och tog därmed ett bestämt steg mellan svärdet och konungen."Svärdet! Det heliga och legendariska helt ovärderliga svärdet!""Det tillhör ej dig, konung Markus. Det tillhör Isolde den blonda och hennes sonVolund," förkunnade Herbert med kyla och lugn."Vad kan hon ha för nytta av det? Hon är bara en döende kvinna. Och var harIsolde en son? Är han kanske i närheten? Hur har ni tänkt leverera det åt honom?"Nu sade plötsligt Isolde den mörka: "Ge svärdet åt mig. Jag skall dräpa min mansomoraliska mörderska.""Ingen får svärdet." Så sade nu Herbert bestämt. "Det tillhör Isolde och skall icketagas ifrån henne.""Giv svärdet hit!""Ja, ge svärdet åt mig!" skrek kung Markus och änkan i kör, och de dristade sigtill att göra försöket att ta Tristans svärd från Isolde med våld. Men den rättrogneHerbert höll kvinnan och konungen stången och ropade högt till Isolde:"Isolde, min väns enda älskade och enda maka, fly bort härifrån, och tag medbåde svärdet och skidan! Tag med dem åt Volund! Fly bort från de här vedervärdigaasgamarna!""Ja, min fru, fly och skynda dig bort från de här hemska mänskorna, som barakommit till Tristans ohyggliga dödsstund för att slåss om arvet!" uppmanade trognaBrangwayne. Och Isolde tog svärdet och skyndade ut.Hon sprang hastigt och tappade skorna men fortsatte barfota. Marken ochstenarna kändes som knivar och rakblad mot hälarna, men det bekom henne inte.Men hjärtat gav henne en olidlig smärta som ständigt blev större. Det var hjärtatstredje och sista sträng som farligt höll på att brista.39