Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

märkvärdiga svärdet. Då ropade han: "Örn, du har något mera i klorna åt mig! Duhar blott tappat hälften! Jag skall även utkräva av dig det som du har kvar!" Och hanspände sin pilbåge för andra gången och siktade nu ännu längre och bättre. Till slutsjöng den sylvassa pilen iväg, och den här gången blev det en fullträff. Denmördande pilen gick rakt in i bröstet på örnen, som nu icke mer ens med skadskjutenvinge förmådde att hålla sig uppe. Den störtade men släppte ej svärdets skida urklorna.Den träffsäkre såg var hans offer tog mark, och han skyndade dit. Han tog medsig de tre skilda styckena av vad som nyss hade varit ett svärd.Han fann örnen och vad örnen hade i klorna. Så ädel och storslagen, vacker ochskön, majestätisk och grann var den härliga storväxta örnen, att jägaren uppriktigtångrade att han fått ner den på jorden för gott. Men den hade en skatt i sin klo.Volund fick skära av fågelns klor för att få den fantastiska skidan."Vad är det för örn som far kring med ett konungsligt svärd mellan klorna? Vadhar detta svärd för historia? Det får jag ej någonsin veta. Men svärdet skall jag smidahelt igen, ty ett mer grant och vasst svärd har jag aldrig sett maken till. Den smedsom gjorde det måste ha varit långt bättre än jag. Dock skall jag leva upp till hanshöga nivå.Kära örn, jag beklagar att jag tog ditt liv. Mycket gåve jag för att det ej hade skett.Men nu är du helt död redan, och jag är hungrig. Stekt rovfågel har jag ej någonsinätit förut. Är det bättre än svan eller stork? Hellre åt jag en gås dock, ty ankor ochgäss finns det gott om, men mord på en rovfågel är majestätsbrott."Och Volund åt fågeln till middag, och köttet var segt, tunt och magert, tykungsörnen hade ej varit en yngling som han.Själv var han ganska liten till växten, men ej fullt så liten som alla de dvärgar ochalver som levde i Norrland och som han väl kände, stod i god kontakt med ochhjälpte. Dock var han förvånansvärt kraftig och kunde lätt lyfta en oxe och släpa denmed sig ett stycke. Han bodde helt ensam i sin usla koja med jordgolv och torvtakoch bara en fönsterglugg. Men vilken rikedom dolde sig ej i den kojan! Han hadegrävt ner under golvet mer guld och mer silver och mer ädla stenar än vaddvärgakonungen och hela alvfolkets furste förfogade över. Och själv hade han brutitallt detta ensam ur berget i sin egen hemliga gruva. Han hade i sin hemska ensamhetarbetat hårdare och lärt sig mera än kanske en annan på jorden. Han var trots sinungdom sin samtids mest skickliga, duktiga, kunniga och ojämförliga smed. Oftasmidde han kvinnliga smycken av sitt dyra guld. Åt vem smidde han dessa? Åt densom han väntade sig att ej någonsin träffa.På klostret i söder vid sjön hade prästerna sagt honom: "Se aldrig åt någonkvinna! Om någon skall bli ditt fördärv skall det helt absolut bli en kvinna. Enkvinna är aldrig att lita på. Hon störtar bara var man i fördärvet. Om du blir enkvinnas man skall du bli dödens. Det enda som kvinnor ibland åstadkommer ochden enda följden av umgänget med dem är alltid blott hämnd, straff och bitterhet,ånger och djup depression."Volund hade beständigt de orden i minnet och undrade ständigt om han skulleta dem på allvar och lyda dem eller om han skulle trotsa dem.Trots allt så hade han ju sämre erfarenheter av män än av kvinnor. Han hade juflytt ifrån klostret emedan en helig person blivit kär i och våldtagit honom sompojke. Det hade för honom i hans ögon hopplöst fullkomligt fördärvat hans syn påGuds prästerskap. "Får en Guds smorde bete sig som en vanlig människa?"upphörde han ej att fråga sig någonsin.Åren gick ett efter ett. Volund levde i ensamhet, enslighet, tröstlöshet och hadedet mycket svårt. Men han fick ut av livet vad han ville ha i sitt flitiga ochouttröttliga arbete. Hans rikedomar och skatter blev större och större, och hans stora42