Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

alans och naturskicklighet. Men när Tristan nu åter var nere på jorden flög örnen ursynhåll för Tristan men ej så att Tristan försvann utom synhåll för honom.Nu insåg den blinde att det ej var säkert att uppträda såsom en vansinnig. Därförgrep han genast tillfället när han blev varse en skara av spetälska som drog förbi.Han iklädde sig kåpa och säckdräkt som de med en bjällra som varning till alla defriska som mötte dem. Sålunda dolde han i deras mitt både ansikte, identitet ochpersonlighet. Han blev en spetälsk som de utan namn, utan rätt, utan ego och utanett utseende. Och de hjälpte sin broder med synen, ty de hade ögon som han ännusaknade. Samtidigt hjälpte han dem med de lemmar som han ännu ägde men sommånga saknade av dem. De mottog hans praktiska hjälp med stor tacksamhet, och debevarade vänligt hans hemlighet i den totalt obetydliga mån de fick del av den. Tyhan var tvungen förvisso att omtala varför han gick bland dem fast han var frisk,men för sin egen skull sade han till dem mest bara lögner.2.Det var ungefär vid den här tiden som Herbert åter fick brev genom örnen. Detstod: "Går till Viken att hämta Isolde. Säg, lever hon än?" Herbert svarade lugnt, kortoch gott: "Ja, hon lever," men tänkte när örnen begivit sig, att det måhända var dumtatt han ej tillagt en liten uppmaning till riddar Tristan att skynda sig.Men i de spetälskas följe kom Tristan allt närmare Viken, som han mest predikatför att skaran skulle bege sig till. Och snart var han åter hemma i välkända trakter.Men synen var ännu frånvarande.Utan att avslöja sig tog han listigt och utförligt reda på hur allt var ställt vid detkungliga hovet. På torget där han satt och tiggde fanns ej något öra mer spetsat änhans, och var helst någon pratade om kung och stat fanns i närheten den dystrespetälske blinde, som tyst stod och lyssnade utan att låtsas därom. Men ej någonsinspetsades hans öra så som när han hörde Herberts namn yttras. Han lärde attHerbert med följe förklädda till pilgrimer kommit till byn. Varför? undrade spetälsketiggaren och fick en dag svar på frågan.Han satt mitt på torget och tiggde som vanligt, när plötsligt en pilgrim kom framoch gav honom en skilling, och pilgrimen var ingen annan än Herbert. Omedelbartkände den sjuke förklädde igen sitt livs käraste barndomsvän på dennes ljusatenorröst, och pilgrimen gav honom slanten och sade: "Du arme, det är just för det attfå sådana friska som du som jag far till Jerusalem." Och Tristan genmälde:"Pilgrimer är mycket sällsynta, och få vet om vad Jerusalem är och vad orsakenär till dess helighet. Det finns knappt hundra i Norden som vet det.""Du måste ha varit en ädel och lärd man en gång. Det hörs väl på ditt tal.""Varför har du så bråttom, o pilgrim? Vill du icke prata med mig, eller skyr dumin sjukdom?""Jag skall gärna kyssa en spetälsk, om han därav tillfrisknade.""Eller fruktar du för något? Kanske du fruktar att prata för mycket? Har dukanske något att dölja?""Min själ, din förbannelse har gjort dig klarsynt.""Var ej rädd för mig. Jag är oskyldig. Jag vet ej något. Men säg mig om ryktet ärsant blott, att konungen äger en drottning som aldrig får synas?""Du är då i sanning okunnig. Han äger en drottning, och just detta klockslag imorgon skall hon här på torget grymt brännas offentligt på bål.""Jaså, därför är du här i byn!" Tristan märkte för sent sin försägelse. Herbert blevvaksam."Vad menar du?""Det får du veta i morgon."11