Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

hade börjat att spöka där. När hon blott trettio år gammal en vinternatt avled var honhelt allena i slottet. Man sade att hon hade tagits av spökena, ty någon vanligdödsorsak stod inte att finna hos hennes i en vacker varm och bekväm stol lugntsittande lik. Hon begravdes i slottskällaren, men det slottet blev sedan ej någonsinmera bebott. Snart begynte det att deklinera och plundras och bli till en gåtfull ruin.Men det stenrös som snart allmänt kallades "stoden av Tristan" och som även gömdetvå andra personer står kvar än idag.Volunds saga.1. EivorMen långt borta i hjärtat av Norden i Värmlands oändliga och otillgängligaskogar, som få var så kunniga om och så hemma i att de begav sig dit och komtillbaka i livet, arbetade en ensam yngling. Han smidde, ty han hade byggt åt sig enpräktig smedja. Han hade smitt kostbara och mycket konstfärdiga attiraljer somsmycken och ringar och verktyg och hjälpmedel. Han var en mästersmed redan ochdet fastän han bara var sjutton år. Men nu lämnade han elden, järnet och smedjan förresten av dagen. Ty nu var han hungrig, och eftersom han icke hade mat hemma varhan nödd och tvungen att vackert bege sig på jakt. Han begav sig med båge och pilarpå ryggen.Snart fick han upp spåret av ett lämpligt rådjur. Han spårade det till det klippigaStenberget. Där uppe såg han helt riktigt ej ett rådjur endast men en hel familj. Ochhan klättrade upp från ett håll var han minst kunde synas och där ingen vittring avhonom av rådjuren kunde förnimmas.Men mitt i sin klättring fick han syn på ett fenomen uppå himmelen. Det var denstörsta och mest majestätiska kungsörn som han hade sett, men det var någotkonstigt med den. Den bar någonting sällsamt i klorna. Var det blott en käpp, ellervar det ett annat rakt liknande föremål? Och varför skulle väl en hungrig örn flygakring med en föga aptitlig och matnyttig stav, som ej ens hade sav eller kåda? Detvar något som inte stämde med fågeln.Han glömde sin rådjursstek och följde med örnens rörelser. Rådjuren upptäcktehonom och flydde. För sent kom han på att ta av sig sin båge och lägga en pil på sinsträng innan hjorden var borta, och rådjuren var redan borta. Då blev han förargadoch på mycket dåligt humör. Och han sade:"Ditt fel är det, örn, att jag missade djuren. Men det skall du härmed få sota för.Du skall i stället nu bliva min middag."Den satte men kraftige ynglingen var en skytt som aldrig missade. Omsorgsfulltsiktade han på den kretsande kungsörnen innan han lät pilen vina och sjunga i väg.Och han tänkte: "Nu får vi väl se vad vår pippi bär med sig i klorna."Den blixtsnabba pilen flög närapå rakt upp i luften och träffade örnen i vingen.Den tjöt med ett ångestfullt skri, och den började tappa balansen och jämvikten. Meden tung börda var det svårt att flyga med skadskjuten vinge och med ett vasstpinande föremål tvärs rätt igenom den. Örnen gled över på sidan, men svärdetbegynte att då glida ut ur sin skida. Det märkte ej örnen, som kämpade hårt för atthålla sig uppe. Men svärdet gled ut, och det föll. Örnen fick någon grad av sinjämvikt tillbaka på grund av en lättnad i vikten.Men svärdet föll ner emot jorden. Det föll rakt mot berget var bågskytten stod.Med ett rungande klingande träffade det själva berget med en sådan kraft och såolyckligt att det sprang sönder i tre stycken bitar. Men Volund, som hörde denkraftiga skrällen, begav sig i hast emot ljudet och såg de tre delarna av det41