Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

Han menade att om han segrade skulle han samtliga fiender skona och själv drasig stillsamt tillbaka för gott. Det var männernas tolkning av uttalandet.Striden inleddes. De fyra furstarna var överens om sin fega taktik: att främstkomma åt Vilgot och skilja den jarlen från alla de andra, så de kunde skåda hans ringoch ta ringen ifrån honom, om han fortfarande hade den.Och deras lömska taktik gick i lås. Snart var Vilgot allena helt skild från de sinaoch kringränd av ilskna och fradgande tigande lystna barbarer, men de rådde icke påhonom.De övriga av hans män var även de svårbesegrade. Fotfolket skingrades,slaktades, flydde och var snart försvunnet, men hans egna närmaste gav icke vika.De slogdes och dräpte och spred skräck och fasa och död i vart led som de blevkonfronterade med.Även Vilgot slog friskt ihjäl alla som kom honom nära. Men striden var hopplös.Han såg på ett avstånd som ej kunde minskas hur hans bästa män blev allt färre ochmindre när de stred sin sista förtvivlade strid. Därvid drog han sig ständigt alltnärmare floden. Det visste han, att han ej någonsin skulle bli tillfångatagen. Han sågsina vänner bli åtta och sju, sex och fem. Han drog med sina egna förföljare närmarefloden. Nu återstod tre av hans män. Floden var inom pilbågshåll för honom. En avhans män föll. Själv kämpade han nu mot fem. Två av furstarna hade han självhuggit nackarna av. Där blev nu nummer tre genomborrad i bröstet. Han såg att detännu fanns en man kvar av hans folk som alltjämt slogs, och då kunde han ej längrehålla tillbaka sitt sista förtvivlade avskedsrop:"Fly för ditt liv! Vilgot ger dig sin sista befallning, ty själv har han flytt och ärdöd!"Och så sporrade han sin än oskadda och outtröttliga hingst och bröt sina tre sistamotståndares linje, varunder han kastade sin sista kniv i den fjärde rebellfurstenshjärta, men samtidigt kände han hur någon slungade i honom ett digert spjut, somgick rätt in i ryggen på honom och ut genom lungan och bröstet. Han sporrade dockendast mer eftertryckligt sin hingst emot floden för att klara sträckan på femtio metertill stranden.Då skallade från randen av norra kullen basuner och klara trumpeter, ochmarken begynte att skälva av ryttartramp. Där kom en härskara till Vilgots hjälp! Detvar granne Leif Hårfager från fjärran Norge som äntligen kom till sin länsherreshjälp, men det var nu för sent. Vilgots siste än levande kämpe red Leif och hanshärliga skara till mötes, och de sista upprorsanstiftarna flydde mot öster och sågsaldrig mer till i världsliga skeden.Men Leif och den siste av Vilgots förbundsbröder såg hur den lysande vita grantflygande hingsten med Vilgot i sadeln flög upp på en klippa som höjde sig över denforsande virvlande floden, och hur denna hingst med den märklige Vilgot med spjutgenom kroppen men upprätt i sadeln med högerarm upplyft som till segerteckenmed lillfingrets åtrådda guldring starkt blixtrande i middagssolskenet, tog ettfantastiskt språng rakt ut i luften och över de skummande vågorna, och hur denvackra omstrålade kentaurgestalten dök ner i den vilda och levande, frossandeforsande Rhenfloden. Så syntes ingenting mer.Efter någon stunds andäktig tystnad tog Leif så till orda:"Nu är Vilgot Jarl och hans borgs saga all."Överlevande sista förbundsbrodern svarade dock:"Men en skönare död har ej skådats, ty han dog en fri man."Och inga försök att få tag på den drunknade spjutgenomborrade hövdingenmedförde något som helst resultat, även om den omstrålade och triumferande hästensågs ensam bestiga den motsatta stranden ur vågorna och ta sig upp för dess kullaroch fritt ge sig av emot ett ouppnåeligt fjärran.79