Han menade att om han <strong>se</strong>grade skulle han samtliga fiender skona och själv drasig stillsamt tillbaka för gott. Det var männernas tolkning av uttalandet.Striden inleddes. De fyra furstarna var överens om sin fega taktik: att främstkomma åt Vilgot och skilja den jarlen från alla de andra, så de kunde skåda hans ringoch ta ringen ifrån honom, om han fortfarande hade den.Och deras lömska taktik gick i lås. Snart var Vilgot allena helt skild från de sinaoch kringränd av ilskna och fradgande tigande lystna barbarer, men de rådde icke påhonom.De övriga av hans män var även de svårbe<strong>se</strong>grade. Fotfolket skingrades,slaktades, flydde och var snart försvunnet, men hans egna närmaste gav icke vika.De slogdes och dräpte och spred skräck och fasa och död i vart led som de blevkonfronterade med.Även Vilgot slog friskt ihjäl alla som kom honom nära. Men striden var hopplös.Han såg på ett avstånd som ej kunde minskas hur hans bästa män blev allt färre ochmindre när de stred sin sista förtvivlade strid. Därvid drog han sig ständigt alltnärmare floden. Det visste han, att han ej någonsin skulle bli tillfångatagen. Han sågsina vänner bli åtta och sju, <strong>se</strong>x och fem. Han drog med sina egna förföljare närmarefloden. Nu återstod tre av hans män. Floden var inom pilbågshåll för honom. En avhans män föll. Själv kämpade han nu mot fem. Två av furstarna hade han självhuggit nackarna av. Där blev nu nummer tre genomborrad i bröstet. Han såg att detännu fanns en man kvar av hans folk som alltjämt slogs, och då kunde han ej längrehålla tillbaka sitt sista förtvivlade avskedsrop:"Fly för ditt liv! Vilgot ger dig sin sista befallning, ty själv har han flytt och ärdöd!"Och så sporrade han sin än oskadda och outtröttliga hingst och bröt sina tre sistamotståndares linje, varunder han kastade sin sista kniv i den fjärde rebellfurstenshjärta, men samtidigt kände han hur någon slungade i honom ett digert spjut, somgick rätt in i ryggen på honom och ut genom lungan och bröstet. Han sporrade dockendast mer eftertryckligt sin hingst emot floden för att klara sträckan på femtio metertill stranden.Då skallade från randen av norra kullen basuner och klara trumpeter, ochmarken begynte att skälva av ryttartramp. Där kom en härskara till Vilgots hjälp! Detvar granne Leif Hårfager från fjärran Norge som äntligen kom till sin länsherreshjälp, men det var nu för <strong>se</strong>nt. Vilgots siste än levande kämpe red Leif och hanshärliga skara till mötes, och de sista upprorsanstiftarna flydde mot öster och sågsaldrig mer till i världsliga skeden.Men Leif och den siste av Vilgots förbundsbröder såg hur den lysande vita grantflygande hingsten med Vilgot i sa<strong>del</strong>n flög upp på en klippa som höjde sig över denforsande virvlande floden, och hur denna hingst med den märklige Vilgot med spjutgenom kroppen men upprätt i sa<strong>del</strong>n med högerarm upplyft som till <strong>se</strong>gerteckenmed lillfingrets åtrådda guldring starkt blixtrande i middagssolskenet, tog ettfantastiskt språng rakt ut i luften och över de skummande vågorna, och hur denvackra omstrålade kentaurgestalten dök ner i den vilda och levande, frossandeforsande Rhenfloden. Så syntes ingenting mer.Efter någon stunds andäktig tystnad tog Leif så till orda:"Nu är Vilgot Jarl och hans borgs saga all."Överlevande sista förbundsbrodern svarade dock:"Men en skönare död har ej skådats, ty han dog en fri man."Och inga försök att få tag på den drunknade spjutgenomborrade hövdingenmedförde något som helst resultat, även om den omstrålade och triumferande hästensågs ensam bestiga den motsatta stranden ur vågorna och ta sig upp för dess kullaroch fritt ge sig av emot ett ouppnåeligt fjärran.79
6. Vilgots arvDen älskade Vilgot Jarl dog utan barn, ty han älskade aldrig en kvinna.Nu vidtog en lång period av en ständigt tilltagande upplösning av allt vadordning och religion, tradition och <strong>historia</strong> innebar. Endast hos Tor och hans släktekvarlevde allt ä<strong>del</strong>t och vist, men det har vi re'n talat om. Men alla nordiska länderoch länderna kring hela Östersjön var nu i hundra år utan en hövding. Förfallet varfullständigt, katastrofalt, alltomfattande, univer<strong>se</strong>llt.Men i vågornas djup av den strida och farliga Rhenfloden levde fortfarandeVilgot Jarls ande. Den släppte ej kroppen men ruvade nere i djupet som orolig själsom bevakar en omistlig skatt. Även i vattnets djup sjöng och strålade ringen och detutan avmattning. Och över denna otroliga kärleksring vakade Vilgot.Med floden kom upp sällsam avkastning under det <strong>se</strong>klet. Man hittade längelängs stränderna guldsand, och härgenom blev floden Rhen nordens avgjort mestviktiga flod. Herrar sökte sig dit och uppförde där längs sina borgar och utstakadesina riken och län, och de blev alla rika och burgna.Och havet och särskilt just Nordsjön var i detta <strong>se</strong>kel självlysande dag och natt aven förtrollande mareld, som ock tycktes sprida sig vidare till andra hav.Vilgot Jarls ande även tog styrka och kraft av den lysande strålande ringen. Han<strong>se</strong>viga andliga ego tillväxte och tilltog med vart år och ingick i Gud men utplånadesicke i Gud. Han förblev fri och självständig även som ande.Han skred genom världen och såg allt där fanns. Med intres<strong>se</strong> tog han <strong>del</strong> i Romsständigt växande makt under Crassus, Pompejus och Caesar, och hans ande svävadenöjd över Rom när blott Caesar var kvar som all världens behärskare, och hanbevittnade även de tjugosju knivarnas slakt av vår världs förste kejsare ochimperator.Han följde med inbördeskrigen och såg hur Antonius be<strong>se</strong>grade Cassius ochBrutus och därefter själv i Egypten gick under med Nillandets sista självhärskare fruKleopatra. Han följde så med hur det fredliga Rom under kejsar Augustus blott gickmot upplösning, moraliskt fördärv och allt digrare ondska. Då tänkte han: "Nu är detdags jag gör något åt saken."Han tänkte på det att han medan han levde ej fått någon son. "Det är aldrig för<strong>se</strong>nt. Med min kärleksmakt kan jag så påverka levande människor att de på endastmitt initiativ avlar och föder barn åt mig.Jag skall ge liv åt en son. Jag skall giva åt världen min enfödde son, och han skallbliva konung och störst ibland konungar och evig fader åt eviga konungar. Underhans svärd skall tyrannernas Rom skövlas av min sons folk, och hans rykte och namnskall bli prisat, besjunget och läst om av alla för alltid. En hjältarnas hjälte, enälskarnas älskare, svärdets och kärlekens man skall han vara och oemotståndlig förevigt. Min son, jag skall bortgå ur världen och ur sinnevärlden när jag nu går ner föratt ge liv åt dig."Och han utvalde åt sig en kvinna, och åt henne valde han en lämplig man.Kvinnan var en naturfrom herdinna, och mannen var en enkel bonde. De möttes ochmåste då åtrå varandra. När de hade umgåtts så skämdes de och beslöt att aldrig <strong>se</strong>smera. Annars var mannen och frun båda rena och kyska. Det var enda gången i livetför båda att ha kroppsligt umgänge.Kvinnan blev havande, och under kallaste årstiden födde hon ensam en son. Honvar ensam då med sina djur i ett stall, och hon lade sitt barn i en krubba med engammal pälstrasa som enda skydd mot naturen och kylan. Men hon ville inte habarnet. Det var en belastning för henne, ty hon ville leva ett fritt och ett kyskt liv, ochdärför så lämnade flickan sitt barn åt en dvärg som där levde helt ensam i skogen.Den dvärgen var smed. Och han frågade modern:"Vad heter då barnet?"80
- Page 2 and 3:
Gotisk Historia, del Vav John Bede(
- Page 4 and 5:
avvaktade vad gubben Cato så skull
- Page 6 and 7:
sin styvson så visade hon ingen h
- Page 8 and 9:
skulle offentligen brännas på bå
- Page 10 and 11:
vara på väg mot Jerusalem, där G
- Page 12 and 13:
alans och naturskicklighet. Men nä
- Page 14 and 15:
"Konung! Förvisso är ni värd att
- Page 16 and 17:
"Jag kan kanske rekonstruera den. J
- Page 18 and 19:
Här borde vi sluta vår krönika,
- Page 20 and 21:
Det bör nämnas att hon var långt
- Page 22 and 23:
"Vi har bara sagt sanningen och gjo
- Page 24 and 25:
Som väl var kom örnen till Herber
- Page 26 and 27:
näset, men där fick de veta att d
- Page 28 and 29:
ara belåten och nöjd över det at
- Page 30 and 31: ärelöse och helt värdelöse och
- Page 32 and 33: deprimerande tunga beklämmande sv
- Page 34 and 35: komma! Det är ju nu redan två må
- Page 36 and 37: "Det är icke hans skepp.""Alltså
- Page 38 and 39: Men vilken idiot var ej Tristan som
- Page 40 and 41: Isolde sköt Herbert ifrån sig och
- Page 42 and 43: hade börjat att spöka där. När
- Page 44 and 45: hantverkarkunnighet närmade sig pe
- Page 46 and 47: Jag är hårt uppfostrad till att f
- Page 48 and 49: "Hur kan du hjälpa mig?""Genom att
- Page 50 and 51: tron och sin makt genom svek, avund
- Page 52 and 53: Men hur det nu var så gick tiden,
- Page 54 and 55: honom närmast, som var samme knekt
- Page 56 and 57: "Jag är Volund från skogarna.""Se
- Page 58 and 59: åt honom. Det är en juvelbesatt k
- Page 60 and 61: 5. Kung NidingEn dag var Eivor, den
- Page 62 and 63: "Mig synes, att Volund ej helt kan
- Page 64 and 65: "Är allt detta sant som jag upplev
- Page 66: även vill vara ärlig. Jag erkänn
- Page 69 and 70: "Det har han och jag kommit fram ti
- Page 71 and 72: Vilgots saga.1. Vilgot VargNär Vil
- Page 73 and 74: "Det synes mig att allas vilja att
- Page 75 and 76: skröt värre än den som förr skr
- Page 77 and 78: "Vill du hellre leva?""Ej så läng
- Page 79: Men medan så ringen gav upphov til
- Page 83 and 84: "Men varför? Vad är det egentlige
- Page 85 and 86: "Jägarn var mycket hemlighetsfull
- Page 87 and 88: "Han är världens nog skönaste po
- Page 89 and 90: Men jägaren dog inte genast. Han b
- Page 91 and 92: Och han tog Regins svärd, och han
- Page 93 and 94: "Ni är unge Sigfrid, den tappre oc
- Page 95 and 96: "Om du vill förskingra den? Aldrig
- Page 97 and 98: 7. Kvartetten"Är detta min Borghil
- Page 99 and 100: 'Kära Borghild, jag vill icke ha b
- Page 101 and 102: "Men Gudrun älskar min fosterbror
- Page 103 and 104: gallskrika, var de dök upp låg en
- Page 105 and 106: mördarfanatikerna hade nu hela lan
- Page 107 and 108: "Det skall trots allt bli mig ett n
- Page 109 and 110: När Jarlsborgen brann var han en a
- Page 111: Appendix: Konungalängd och släktt