"Är allt detta sant som jag upplever? Är det då Eivor själv som kommit hit för attinbjuda mig till den ljuvaste kärlek och icke en dröm eller vålnad? Nej, detta ärverkligt och sant. Eivor har kommit hit till mig av egen vilja, och hon vill bli älskadav mig! Aldrig anade jag att det skulle gå så. Eivor, menar du allvar?""Den man är tok som ej tar mänskokänslor på allvar och som icke känner igendem när de uppenbarar sig utan som blott ignorerar dem liknöjt och likgiltigt såsomett lik! Volund, älska mig!""Gärna! Men tro mig: det trodde jag aldrig att du utan motstånd helt skulle gedig hän åt mig. Säkert visste jag att du en dag trots allt skulle bli min och att jag trotsde oöverstigliga hindren en dag skulle göra dig havande, men så svårt såg dettaföretag ut att jag trodde att jag aldrig skulle dig kuva förutom med våld. Jag väntademig att få locka dig ut hit med list, söva ner dig med droger och kränka dig i mer änredlöst berusat omedvetet tillstånd. Men berget som såg så omöjligt ut för mig medmina orörliga träben att klättra till toppen av har du nu själv burit upp mig till lättsom en plätt. Är det då ej naturligt och mänskligt av mig att smått tvivla på att det ärmöjligt och att icke fullt våga tro på den lycka som uppfyller mig och som jag aldrignågonsin föreställt mig?""Varför ville du kränka mig? Var det blott för att befläcka mig och göra migdräktig enbart med skam? Var ditt hämndbegär så outsägligt fanatiskt?""Ja, jag ville hämnas. Jag ville ha åter den ring som du tog från mig utan att bemig om lov. Men för att du nu frivilligt kommit till mig för att ge mig din kärlek ochej något annat än kärlek och för att ock kräva det endast och ej något annat av migskall du härmed få hålla den ringen.""Nej, tag den. Jag vill icke ha den. Se här! Den är din!""Något säger mig att det är bäst att du håller den själv. Men om du bliverhavande av detta möte och om barnet bliver min son, så giv ringen åt honom. Hanskall mycket bättre förvalta den än någon av oss förbannade olycksbarn, som såokristligt har handlat och så illa sårat varandra.""Du har aldrig sårat mig, Volund. Det är endast jag som har gjort ont mot dig.""Vållar jag dig ej lidande nu?""Denna smärta du vållar mig nu är den ljuvaste av alla smärtor.""Gud give att vi icke ångre den."Och i sin kärlek grät arbetaren och prin<strong>se</strong>ssan de bittraste ljuvaste tårar avsmärta och njutning av smärtan tillsammans tills de sjönko in i denkänslobe<strong>se</strong>grande allt mänskligt övermod tillfälligt kuvande sömnen, som drömmenförgyller och lockar all själsstorm och tungsinne att glömma bort sig i, till rättvis<strong>se</strong>ger för friden, som är enda tillfället någonsin som friden får någon chans alls atthävda sin rätt: när det mänskliga sover."Min älskade Eivor, så har du trots allt nu till slut blivit min, till min olycka. Ja,det var min stora olycka att våra vägar förenades. Om jag ej någonsin <strong>se</strong>tt dig, såhade jag fortfarande varit fri, vild och färdig i kroppen. Bekantskapen med dig harfråntagit mig mina ben och gjort mig till en träl, och jag fruktar att den till och medskall beröva mig livet. Nej, inte ett ord! Det är morgon nu och dags för dig att ge dighärifrån. Och kom icke tillbaka, det ber jag dig, förrän du vet om du blivit befruktad.Låt mig då få veta det. Fram till dess skall intet nytt vederfaras dig eller de dina. Seså,vi har talat tillräckligt i natt med varandra på ett för subtilt språk för att det skallytterligare ge oss något gott att nu samtala vanligt om. Ge dig tyst iväg."Tu<strong>se</strong>n saker var det som mön Eivor än önskat att prata om, som dräpta barnetoch Oskar och kronprin<strong>se</strong>ns död, men lemlästade hantverkaren var ej hågad attprata. Hon uppsköt på grund därav sådana ämnen att samtala om till en annan gång."Vi skall dock träffas igen," sade Volund som löfte och avsked."Ja, Volund, tids nog skall vi än en gång mötas."63
Så rodde hon bort ifrån holmen. Hon kände sig lycklig och lätt om sitt hjärta,som om hon just fullgjort en tyngande plikt. Även vädret var vackert och varmt.Vattnets krusade vågor bjöd ej båten motstånd. Och ringen, den glänste än på hennesfinger, som tecken på att Volund faktiskt och oåterkalleligt älskade henne.6. VolundOch under den vecka som följde inträffade intet av vikt, men så följde den aftondå Oskar i hemlighet uppsökte Volund på ön. Det var efter ett åskväder. Luften varall<strong>del</strong>es frisk, klar och ren, och den slocknande himlen var upprörd av splittrademörkblåa moln. Oskar sade:"Min herre, jag har ett problem.""Har du det? Varför kallar du mig för din herre, när du när som helst kan slå neroch ihjäl mig?""Du är nog den siste jag skulle slå ner. Hellre dräpte jag Uppsalas konung.""Du dräper nog både din Uppsalakonung och mig, men om det blir i en personeller i två vet jag icke. Men vad är problemet?""Det är ett moraliskt problem. Om du hade en son och din svärfader dräpte densonen, vad skulle du då ta dig till?""Dräpa svärfadern.""Även om han vore din egen herre och konung?""I synnerhet då, ty en man som tar livet av sin egen dotterson är föga konungsligoch knappast värd att få bära en konungakrona. Men detta problem är väl blottteoretiskt?""Nej, faktiskt.""Med andra ord: du är det som skändat Eivor?""Hon ville det själv.""Vad är det som du säger? Vad är denna falska prin<strong>se</strong>ssa för slinka?""Och nu när du känner till sanningen: skulle du ändå framhärda i din fällda domöver konungen som tagit livet av sitt enda barnbarn?""Det finns knappast några förmildrande omständigheter, i synnerhet sommannen genom att dräpa sitt barnbarn blott önskade åsamka svärsonen ont.""Du har avkunnat sakligt en opartisk dom, eftersom du ej visste vem det var dudömde. Må domen därför gå i uppfyllel<strong>se</strong>."Och det var Oskars ärende till smeden Volund den natten. Men när Oskar i Marsoch Jupiters sken rodde bort ifrån holmen stod Volund orörlig på stranden kvarensam och såg efter vännen och tänkte med bitterhet:"Aldrig mer vill jag <strong>se</strong> Eivor."Den följande dagen uppsökte den frejdade bågskytten den dummenidingakungen. Han stod inför Niding, hans drottning och Eivor och sade:"Herr konung, en opartisk domare har dömt dig skyldig till mord på dindotterson. Vad har du att säga till ditt försvar?""Oskar," svarade Niding, "det anstår min bågskytt ej att vara fräck. Med vad rättförebrår du din konung och herre, som du alltid tjänat så troget?""Du frågar mig med vilken rätt? Vet du då ej vad rätt är, barnmördare, eftersomdu måste fråga?""Du har ärligt trätt fram inför mig och inför mitt hov för att öppet behandla ensärskilt för mig obehaglig och brännande fråga. Din ärlighet skall bli belönad: jagskall icke genast bevisa min skuld med att be min till vrede mot dig väckta livvakt påfläcken av daga ta dig. Icke heller skall jag bedja någon person här i salen avlägsnasig. Öppet har frågan förts fram inför staten, och öppet skall den bli behandlad, ty jag64
- Page 2 and 3:
Gotisk Historia, del Vav John Bede(
- Page 4 and 5:
avvaktade vad gubben Cato så skull
- Page 6 and 7:
sin styvson så visade hon ingen h
- Page 8 and 9:
skulle offentligen brännas på bå
- Page 10 and 11:
vara på väg mot Jerusalem, där G
- Page 12 and 13:
alans och naturskicklighet. Men nä
- Page 14 and 15: "Konung! Förvisso är ni värd att
- Page 16 and 17: "Jag kan kanske rekonstruera den. J
- Page 18 and 19: Här borde vi sluta vår krönika,
- Page 20 and 21: Det bör nämnas att hon var långt
- Page 22 and 23: "Vi har bara sagt sanningen och gjo
- Page 24 and 25: Som väl var kom örnen till Herber
- Page 26 and 27: näset, men där fick de veta att d
- Page 28 and 29: ara belåten och nöjd över det at
- Page 30 and 31: ärelöse och helt värdelöse och
- Page 32 and 33: deprimerande tunga beklämmande sv
- Page 34 and 35: komma! Det är ju nu redan två må
- Page 36 and 37: "Det är icke hans skepp.""Alltså
- Page 38 and 39: Men vilken idiot var ej Tristan som
- Page 40 and 41: Isolde sköt Herbert ifrån sig och
- Page 42 and 43: hade börjat att spöka där. När
- Page 44 and 45: hantverkarkunnighet närmade sig pe
- Page 46 and 47: Jag är hårt uppfostrad till att f
- Page 48 and 49: "Hur kan du hjälpa mig?""Genom att
- Page 50 and 51: tron och sin makt genom svek, avund
- Page 52 and 53: Men hur det nu var så gick tiden,
- Page 54 and 55: honom närmast, som var samme knekt
- Page 56 and 57: "Jag är Volund från skogarna.""Se
- Page 58 and 59: åt honom. Det är en juvelbesatt k
- Page 60 and 61: 5. Kung NidingEn dag var Eivor, den
- Page 62 and 63: "Mig synes, att Volund ej helt kan
- Page 66: även vill vara ärlig. Jag erkänn
- Page 69 and 70: "Det har han och jag kommit fram ti
- Page 71 and 72: Vilgots saga.1. Vilgot VargNär Vil
- Page 73 and 74: "Det synes mig att allas vilja att
- Page 75 and 76: skröt värre än den som förr skr
- Page 77 and 78: "Vill du hellre leva?""Ej så läng
- Page 79 and 80: Men medan så ringen gav upphov til
- Page 81 and 82: 6. Vilgots arvDen älskade Vilgot J
- Page 83 and 84: "Men varför? Vad är det egentlige
- Page 85 and 86: "Jägarn var mycket hemlighetsfull
- Page 87 and 88: "Han är världens nog skönaste po
- Page 89 and 90: Men jägaren dog inte genast. Han b
- Page 91 and 92: Och han tog Regins svärd, och han
- Page 93 and 94: "Ni är unge Sigfrid, den tappre oc
- Page 95 and 96: "Om du vill förskingra den? Aldrig
- Page 97 and 98: 7. Kvartetten"Är detta min Borghil
- Page 99 and 100: 'Kära Borghild, jag vill icke ha b
- Page 101 and 102: "Men Gudrun älskar min fosterbror
- Page 103 and 104: gallskrika, var de dök upp låg en
- Page 105 and 106: mördarfanatikerna hade nu hela lan
- Page 107 and 108: "Det skall trots allt bli mig ett n
- Page 109 and 110: När Jarlsborgen brann var han en a
- Page 111: Appendix: Konungalängd och släktt