Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

Det bör nämnas att hon var långt borta och ej kunde höra det minsta av samtalet."Missförstå nu icke mig! Hon är din egen köttsliga syster, en dotter till din farkung Arthur.""Du ljuger!""Hon är ett av Morgan le Fays barn. Det föddes åt Morgan le Fay nio månaderefter kung Arthurs visit hos den fala ett tvillingpar. Hon var den ena. Den andra varMordred, som liknade modern, men dottern var mer lik sin far.""Liknar då min Isolde kung Arthur?""Till kropp och till själ.""Liknar jag honom även?""Det gör du. Och du och Isolde har säkert lagt märke till att ni är lika varandra.Har ni icke märkt det? Det måste ni ha observerat.""Vi anade att vi var halvsyskon. Var även min moder Morgan le Fay?""Nej, din moder var drottningen Gunvor. Ni är bara halvsyskon. Men ni äroifrånkomligt barn av samme fader kung Arthur.""Vem var då Isoldes mor Morgan le Fay?""Hon var dotter till översteprästen Merlin, men en lastbar och ond sådan. Honvar en trollpacka, häxa, ragata och mörderska. Hon själv förföljde sin dotter Isoldeoch nästan till döds.""Vi är halvsyskon och även gifta och har även barn.""Ja, så ligger det till.""Vad är det för en fasansfull kunskap du delgivit oss?""Jag har bara sagt sanningen.""Men vad är det för en sanning? Kan du icke se att den sanningen omöjliggörvårt förbund och vårt äktenskap? Hur kan vi älska varandra mer medvetna om vemvi är?""Ja, jag erkänner att det är kinkigt.""Ack, Gustav, jag älskar dig, men dina heliga sanningar har förstört all frid ochlycka för mig!"Tristan skyndade bort genom skogen och hem till sin hustru och syster. Denstackars prelaten blev lämnad i sticket långt efter.När Tristan kom hem och fick se sin Isolde på avstånd greps hans stackars hjärtaav smärtparoxysmer. Han stannade upp och betraktade henne med gränslöst ochbitterljuvt vemod förutan att hon märkte honom. Han tänkte:"Isolde! Nog visste vi jämt att vi var bror och syster, men i vår förblindade kärlekförsökte vi strunta i det och dumt blunda för fakta. Men du vet ej ännu vad jag vet.Än kan då åtminstone din lycka räddas och frälsas från den bittra sanningens alltglatt förintande mördande mörkerstorm."Och Tristan vände sig om och sprang åter den samma väg han hade kommit ochmötte snart den stackars andfådde Gustav. Och Tristan förklarade kort:"Jag beger mig till Uppsala.""Jag trodde att du var hemma.""Jag går icke hem.""Kära pojke, vad menar du?""Jag far till Uppsala nu för att prata med prästerna och höra vad de egentligenvill mig och varför och se om jag icke kan slippa ifrån deras kungliga krav.""Skall vi icke först gå hem och äta nu?""Nej! Du får gå, men jag får icke mer se Isolde.""Min son, så får du icke skada dig själv.""Hindra mig från att mörda mig själv, om du kan det! Jag skall icke se henne merförrän jag blivit fri från den kungliga plikten i Uppsala. Hon önskar icke att jag reserdit och blir konung. Hon har varit lycklig med mig här i vildmarken, var vi har fåttleva fria och ostörda. Hon skulle ej trivas i en stor stad vid ett hov var man blott19