Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

"Jag kallar det Sigfrid.""Ett vackert namn," svarade dvärgen, och flickan gick bort därifrån. Dvärgen såghenne aldrig mer.Men ner i djupet av Rhen låg den sällsamma ringen och skimrade och endastväntade på att få sin kärlekshemlighetskraft lagd i dager för världen.Final.1. OdinI Sverige bodde en man vid den tiden som kallades Odin. Han var jämte kejsarAugustus sin tids mest inflytelserika och mäktiga man, men hans rike varvildmarken, fria naturen, allt vilt folk i Norden, de fria germanerna, vilda barbarernaoch alla lösa folk. Han var erfaren och gammal och vittberest och ganska trött, närhan som fritidsgöromål började forska i den gamla Uppsalakonungasläktens historia.Allt var känt och nedskrivet, och gamle prästen Merlins gamla krönika tjänstgjordeän som den yppersta urkund, men efter kung Arthur tog all säker kunskap i ämnetabrupt slut, ty efter Merlin hade ingen mer upptecknat konungaättens annaler,emedan man ej vetat något att uppteckna.Men gamle Odin i Sigtuna fattade då ett beslut och svor heligt en ed:"Som mitt livs sista verk skall jag utforska hur det har gått för kung Arthursfamilj. Om det än finns en ättling i världen till konungen skall han av migåterupprättas, krönas till konung i Uppsala och bilda Sveriges kungafamilj förevärdliga tider."Så inleddes hans digra forskningsarbete. Han vandrade kring i all Norden tillViken, till Lejre, till Valamo och till det fallna Jarlsborg. Han fick här och där veta detena och andra, och småningom kunde han pussla ihop en otrolig historia. Tristan avNorge, kom han under fund med, var kung Arthurs livs ende son och arvinge, ochdennes son var smeden Volund från Värmland. Om detta var sant hade Volunds sonvarit piratkungen Vilgot i Jarlsborg, som dock aldrig umgåtts med damer. Det varvad han efter tre års stora mödor av forskning kom fram till. Dock tvivlade han påden sanning han uppdagat, och för att slutligen antingen få den bekräftad av klarabevis eller jävad av brist på nödvändiga sådana tog han sig före att utforska vilkenav holmarna i rika Mälaren som hade varit lemlästade smedens, men detta var ettganska omöjligt företag. Varenda holme i sjön genomsöktes, men något spår efter ensmedja på någon av dem förblev oupptäckt.Emellertid fanns det en liten anspråkslös holme med rätt vida vatten omkringsom väl var den minst lämpliga av alla öar i sjön för en mänska att bo på. Där fannsnågra sparsamma trän som ej ens gav full skugga på dagen nå'nstans. Den var litenoch ganska förbjudande. På denna ö hade ej någon människa landstigit på kanske tvåhundra år, ty det var något skrämmande med den. Den hade det ryktet att därförsiggick spökerier.Men på en av sina hemfärder i roddbåt på Mälaren råkade Odin den gamlepassera den ödsliga ön, och han frågade båtsmannen:"Vad är den holmen för någon?""En ganska förbjudande holme. Det ser du väl. Där går ej någon i land utom föratt avvattna sig.""Men ändå borde väl den även sökas igenom?""Nej," sade roddaren. "Där går ej någon i land.""Varför det?""Ingen får gå i land där."81