"Jag kallar det Sigfrid.""Ett vackert namn," svarade dvärgen, och flickan gick bort därifrån. Dvärgen såghenne aldrig mer.Men ner i djupet av Rhen låg den sällsamma ringen och skimrade och endastväntade på att få sin kärlekshemlighetskraft lagd i dager för världen.Final.1. OdinI Sverige bodde en man vid den tiden som kallades Odin. Han var jämte kejsarAugustus sin tids mest inflytel<strong>se</strong>rika och mäktiga man, men hans rike varvildmarken, fria naturen, allt vilt folk i Norden, de fria germanerna, vilda barbarernaoch alla lösa folk. Han var erfaren och gammal och vittberest och ganska trött, närhan som fritidsgöromål började forska i den gamla Uppsalakonungasläktens <strong>historia</strong>.Allt var känt och nedskrivet, och gamle prästen Merlins gamla krönika tjänstgjordeän som den yppersta urkund, men efter kung Arthur tog all säker kunskap i ämnetabrupt slut, ty efter Merlin hade ingen mer upptecknat konungaättens annaler,emedan man ej vetat något att uppteckna.Men gamle Odin i Sigtuna fattade då ett beslut och svor heligt en ed:"Som mitt livs sista verk skall jag utforska hur det har gått för kung Arthursfamilj. Om det än finns en ättling i världen till konungen skall han av migåterupprättas, krönas till konung i Uppsala och bilda Sveriges kungafamilj förevärdliga tider."Så inleddes hans digra forskningsarbete. Han vandrade kring i all Norden tillViken, till Lejre, till Valamo och till det fallna Jarlsborg. Han fick här och där veta detena och andra, och småningom kunde han pussla ihop en otrolig <strong>historia</strong>. Tristan avNorge, kom han under fund med, var kung Arthurs livs ende son och arvinge, ochdennes son var smeden Volund från Värmland. Om detta var sant hade Volunds sonvarit piratkungen Vilgot i Jarlsborg, som dock aldrig umgåtts med damer. Det varvad han efter tre års stora mödor av forskning kom fram till. Dock tvivlade han påden sanning han uppdagat, och för att slutligen antingen få den bekräftad av klarabevis eller jävad av brist på nödvändiga sådana tog han sig före att utforska vilkenav holmarna i rika Mälaren som hade varit lemlästade smedens, men detta var ettganska omöjligt företag. Varenda holme i sjön genomsöktes, men något spår efter ensmedja på någon av dem förblev oupptäckt.Emellertid fanns det en liten anspråkslös holme med rätt vida vatten omkringsom väl var den minst lämpliga av alla öar i sjön för en mänska att bo på. Där fannsnågra sparsamma trän som ej ens gav full skugga på dagen nå'nstans. Den var litenoch ganska förbjudande. På denna ö hade ej någon människa landstigit på kanske tvåhundra år, ty det var något skrämmande med den. Den hade det ryktet att därförsiggick spökerier.Men på en av sina hemfärder i roddbåt på Mälaren råkade Odin den gamlepas<strong>se</strong>ra den ödsliga ön, och han frågade båtsmannen:"Vad är den holmen för någon?""En ganska förbjudande holme. Det <strong>se</strong>r du väl. Där går ej någon i land utom föratt avvattna sig.""Men ändå borde väl den även sökas igenom?""Nej," sade roddaren. "Där går ej någon i land.""Varför det?""Ingen får gå i land där."81
"Men varför? Vad är det egentligen med den?""Kan du icke märka, du gamle, att träden på holmen är svarta, att löven är svartaoch grä<strong>se</strong>t och ri<strong>se</strong>t är svart? Kan du ej <strong>se</strong> att molnet i himlen som är över denna ö äricke blott det mest svarta men det enda svarta på himmelen? Denna ö är enförbannad ö, och dess jord, blåbär och lingonris är allt förbannat, ty allting som växerpå holmen är svart.""Du är vidskeplig, rorsman.""Nej, kunnig om sanningen. Ty på den ön blev förövat ett brott, värsta brottet imänniskans sinne. Där mördades ett litet konungabarn, Sveriges siste kungskronprins. Han lockades ut till den ön av en ond liten dvärg som förhäxade gos<strong>se</strong>n,och där på den ön tog den onde den oskuldens liv. Gos<strong>se</strong>ns blod slog den saten påflaska, och av gos<strong>se</strong>ns tänder och huvudskål gjorde den boven en bägare smyckadmed pärlor. Och ur just den bägaren tvingade den samme dvärgen sin konung attdricka hans ende sons blod, och därav dog den konungen. Så tog ren ondska ochdjävulskap död på vårt konungahus. Så går sagan, och därför går ingen i land på denonda förbannade ön.""Stackars usle okunnige gubbe, det är ju den ön som jag söker! Ro mig genastdit!""Herre, aldrig i livet. Ni får ro dit ensam."Så sade han, och han var envis. Han rodde i land, och han sade till gamlingen närdenne rodde iväg:"Jag har varnat dig, svagsinte gubbe. Jag väntar mig ej att du kommer tillbaka."Men gamlingen Odin med det långa skägget och gråkappan och luffarhattenbegav sig ändå. Medan han rodde ut syntes mörka moln samlas på himmelen, och enkall vind kom från norr. Det var <strong>se</strong>n eftermiddag. Men Odin var ej rädd för någotoch rodde lugnt vidare liksom en van yrkesfiskare.När han ilandsteg på holmen bröt ovädret ut. Åskan mullrade, blixtar klöv skyn,men det rörde ej Odin. Var han icke sonsons son till själve Tor, den som trotsadeåskan och skrattade åt den mer mullrande än åskan själv? Odin stannade framme vidlunden där fem tunna spretiga trän stod halvvissna på långt avstånd från varann.Mellan de träden låg tydligt ruinerna av vad som för hundrafemtio år <strong>se</strong>danbevisligen varit en stuga med smedja och ässja. Det vittnade stenarna om."Volund, lever du än? Är det du som argt gråter i skyn? Har ej du klagat färdigt?Nej, Volunds rop klagar för evigt. Du skriker för evigt på rättvisa och återupprättel<strong>se</strong>i fåfängaste pathos, ty din ätt är utslocknad. Du fick en son som så hatade sin egenmoder, din skändliga hustru, att han aldrig ville vidkomma en kvinna. En son hadeArthur, en son hade Tristan, en son hade Volund, men Vilgot dog barnlös. Men vad<strong>se</strong>r jag där?"Och han upptäckte vid en av grundmurens stenar ett mer än till hälften begravetobjekt. Stålblankt skimrade det."Vad är det för metall som på <strong>se</strong>kler ej rostat?"Det hade ett handtag. Han grep det. Då blixtrade skyn. Odin tycktes ej höra det.Ut drog han klingan, som på hundrafemtio år icke rostat. Den blixtrade starkare i detstarkt flammande blygråa vädret än blixtarna själva. Men gamlingen ropade:"Volund, du lever ännu! Allt ännu är du världsalltets yppersta smed. Endast duhar förmått göra någonting rostfritt. Du lever, din ande förgås ej, och ickeförgängliga andar kan aldrig utslockna på jorden. Så sjunger ditt svärd, Hamletskonungasvärd, att du än äger ättlingar med ditt livslevande blod i sitt hjärta, och detsvär jag heligt vid Gud: din arvtagare skall jag uppspåra och giva den mannen dittsvärd och ta honom som konung till Uppsala! Odens tron, min gamle namnes, skallaldrig försättas ur spel!Men vad månde ha hänt med den ring Volund smidde tillsammans med svärdetsom vackert förevigande av sin kärlek, sitt hjärta, sitt hjärteblod? Den fick hans82
- Page 2 and 3:
Gotisk Historia, del Vav John Bede(
- Page 4 and 5:
avvaktade vad gubben Cato så skull
- Page 6 and 7:
sin styvson så visade hon ingen h
- Page 8 and 9:
skulle offentligen brännas på bå
- Page 10 and 11:
vara på väg mot Jerusalem, där G
- Page 12 and 13:
alans och naturskicklighet. Men nä
- Page 14 and 15:
"Konung! Förvisso är ni värd att
- Page 16 and 17:
"Jag kan kanske rekonstruera den. J
- Page 18 and 19:
Här borde vi sluta vår krönika,
- Page 20 and 21:
Det bör nämnas att hon var långt
- Page 22 and 23:
"Vi har bara sagt sanningen och gjo
- Page 24 and 25:
Som väl var kom örnen till Herber
- Page 26 and 27:
näset, men där fick de veta att d
- Page 28 and 29:
ara belåten och nöjd över det at
- Page 30 and 31:
ärelöse och helt värdelöse och
- Page 32 and 33: deprimerande tunga beklämmande sv
- Page 34 and 35: komma! Det är ju nu redan två må
- Page 36 and 37: "Det är icke hans skepp.""Alltså
- Page 38 and 39: Men vilken idiot var ej Tristan som
- Page 40 and 41: Isolde sköt Herbert ifrån sig och
- Page 42 and 43: hade börjat att spöka där. När
- Page 44 and 45: hantverkarkunnighet närmade sig pe
- Page 46 and 47: Jag är hårt uppfostrad till att f
- Page 48 and 49: "Hur kan du hjälpa mig?""Genom att
- Page 50 and 51: tron och sin makt genom svek, avund
- Page 52 and 53: Men hur det nu var så gick tiden,
- Page 54 and 55: honom närmast, som var samme knekt
- Page 56 and 57: "Jag är Volund från skogarna.""Se
- Page 58 and 59: åt honom. Det är en juvelbesatt k
- Page 60 and 61: 5. Kung NidingEn dag var Eivor, den
- Page 62 and 63: "Mig synes, att Volund ej helt kan
- Page 64 and 65: "Är allt detta sant som jag upplev
- Page 66: även vill vara ärlig. Jag erkänn
- Page 69 and 70: "Det har han och jag kommit fram ti
- Page 71 and 72: Vilgots saga.1. Vilgot VargNär Vil
- Page 73 and 74: "Det synes mig att allas vilja att
- Page 75 and 76: skröt värre än den som förr skr
- Page 77 and 78: "Vill du hellre leva?""Ej så läng
- Page 79 and 80: Men medan så ringen gav upphov til
- Page 81: 6. Vilgots arvDen älskade Vilgot J
- Page 85 and 86: "Jägarn var mycket hemlighetsfull
- Page 87 and 88: "Han är världens nog skönaste po
- Page 89 and 90: Men jägaren dog inte genast. Han b
- Page 91 and 92: Och han tog Regins svärd, och han
- Page 93 and 94: "Ni är unge Sigfrid, den tappre oc
- Page 95 and 96: "Om du vill förskingra den? Aldrig
- Page 97 and 98: 7. Kvartetten"Är detta min Borghil
- Page 99 and 100: 'Kära Borghild, jag vill icke ha b
- Page 101 and 102: "Men Gudrun älskar min fosterbror
- Page 103 and 104: gallskrika, var de dök upp låg en
- Page 105 and 106: mördarfanatikerna hade nu hela lan
- Page 107 and 108: "Det skall trots allt bli mig ett n
- Page 109 and 110: När Jarlsborgen brann var han en a
- Page 111: Appendix: Konungalängd och släktt