Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

6. Vilgots arvDen älskade Vilgot Jarl dog utan barn, ty han älskade aldrig en kvinna.Nu vidtog en lång period av en ständigt tilltagande upplösning av allt vadordning och religion, tradition och historia innebar. Endast hos Tor och hans släktekvarlevde allt ädelt och vist, men det har vi re'n talat om. Men alla nordiska länderoch länderna kring hela Östersjön var nu i hundra år utan en hövding. Förfallet varfullständigt, katastrofalt, alltomfattande, universellt.Men i vågornas djup av den strida och farliga Rhenfloden levde fortfarandeVilgot Jarls ande. Den släppte ej kroppen men ruvade nere i djupet som orolig själsom bevakar en omistlig skatt. Även i vattnets djup sjöng och strålade ringen och detutan avmattning. Och över denna otroliga kärleksring vakade Vilgot.Med floden kom upp sällsam avkastning under det seklet. Man hittade längelängs stränderna guldsand, och härgenom blev floden Rhen nordens avgjort mestviktiga flod. Herrar sökte sig dit och uppförde där längs sina borgar och utstakadesina riken och län, och de blev alla rika och burgna.Och havet och särskilt just Nordsjön var i detta sekel självlysande dag och natt aven förtrollande mareld, som ock tycktes sprida sig vidare till andra hav.Vilgot Jarls ande även tog styrka och kraft av den lysande strålande ringen. Hanseviga andliga ego tillväxte och tilltog med vart år och ingick i Gud men utplånadesicke i Gud. Han förblev fri och självständig även som ande.Han skred genom världen och såg allt där fanns. Med intresse tog han del i Romsständigt växande makt under Crassus, Pompejus och Caesar, och hans ande svävadenöjd över Rom när blott Caesar var kvar som all världens behärskare, och hanbevittnade även de tjugosju knivarnas slakt av vår världs förste kejsare ochimperator.Han följde med inbördeskrigen och såg hur Antonius besegrade Cassius ochBrutus och därefter själv i Egypten gick under med Nillandets sista självhärskare fruKleopatra. Han följde så med hur det fredliga Rom under kejsar Augustus blott gickmot upplösning, moraliskt fördärv och allt digrare ondska. Då tänkte han: "Nu är detdags jag gör något åt saken."Han tänkte på det att han medan han levde ej fått någon son. "Det är aldrig försent. Med min kärleksmakt kan jag så påverka levande människor att de på endastmitt initiativ avlar och föder barn åt mig.Jag skall ge liv åt en son. Jag skall giva åt världen min enfödde son, och han skallbliva konung och störst ibland konungar och evig fader åt eviga konungar. Underhans svärd skall tyrannernas Rom skövlas av min sons folk, och hans rykte och namnskall bli prisat, besjunget och läst om av alla för alltid. En hjältarnas hjälte, enälskarnas älskare, svärdets och kärlekens man skall han vara och oemotståndlig förevigt. Min son, jag skall bortgå ur världen och ur sinnevärlden när jag nu går ner föratt ge liv åt dig."Och han utvalde åt sig en kvinna, och åt henne valde han en lämplig man.Kvinnan var en naturfrom herdinna, och mannen var en enkel bonde. De möttes ochmåste då åtrå varandra. När de hade umgåtts så skämdes de och beslöt att aldrig sesmera. Annars var mannen och frun båda rena och kyska. Det var enda gången i livetför båda att ha kroppsligt umgänge.Kvinnan blev havande, och under kallaste årstiden födde hon ensam en son. Honvar ensam då med sina djur i ett stall, och hon lade sitt barn i en krubba med engammal pälstrasa som enda skydd mot naturen och kylan. Men hon ville inte habarnet. Det var en belastning för henne, ty hon ville leva ett fritt och ett kyskt liv, ochdärför så lämnade flickan sitt barn åt en dvärg som där levde helt ensam i skogen.Den dvärgen var smed. Och han frågade modern:"Vad heter då barnet?"80