Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

emellan dem, och detta något var kunskapen om att Isolde än levde och tänkte påhonom. Och då insåg Tristan att hela hans tillgivenhet för den nya Isolde blott var ettsjälvbedrägeri. Han förstod att han aldrig och inte ens påverkad av något rus skullenågonsin kunna försaka Isolde den blonda och vara sin sons moder otrogen. Honendast kunde tillfredsställa honom och ge honom lindring och tröst för hans smärta.Hon ensam var mäktig att restaurera hans själ, som blött ymnigt alltsedan hanskildes från henne. All annan tröst utom Isolde den blonda själv var ingen tröst utanbara uttröttande falska opålitliga resultatlösa drogmediciner som bara i längdenförgiftade. Nej, aldrig skulle Isolde den blondas gemål och bror kunna ge något avsin kärlek åt någon annan.På grund av det här blev nu Tristan än värre däran än han varit förut. Han blevretlig och började dricka och sökte allt mera riskabla och farliga äventyr. Svågrarna,svärfadern och hans oskyldiga hustru förstod att det var något som var på tok, mende kunde ej för sina liv fatta varför han ej kunde älska sin hustru. Och hon, som dengoda och älskliga kvinna hon var, blev sin man mera tillgiven blott ju mer likgiltighan blev mot henne. Hon älskade honom och ville till varje pris hjälpa sin make menutan att kunna. Hon älskade honom allt mera med tiden varunder han bara blevdystrare.En dag var han för förtvivlad för att kunna dölja det, och han bekände förHerbert: "Min vän, jag är tvungen att återse drottning Isolde. Jag måste bege mig tillhenne nu genast. Jag kan icke leva en dag mera utan att ha fått se henne. Jag tänkerbege mig till Norden som pilgrim. Vill du följa med?" Herbert tyckte att Tristan vargalen men följde dock med.Och de reste till den långa vinterns och norrskenets länder. De hade som ursäktatt vallfärda till Nordens heliga platser som de kände till sedan barndomen eftersomde voro komna från Norden. De led av sin hemlängtan, sade de, och ville bota denmed denna vallfärd.De nalkades sundet till Viken en strålande vårmorgon. Där var nu Dröbaks byligger slog vännerna sig ner vid stranden och tog sig därjämte ett dopp i det friskamen iskalla vattnet. Därpå diskuterade de hur de skulle uppföra sig inne i Viken."Du kan vara lugn, Herbert," menade Tristan. "Dig kan ingen känna igen eller bråkamed. Men det är nödvändigt att jag tar på mig en oigenkännlig förklädnad. Minpilgrimsdräkt är icke tillräckligt bra. Vem som helst kan igenkänna mig. Nej, jag skallvara trashank i stället. Mer usel, bedrövlig och ömkansvärd, trasig och jämmerlig,smutsig och låg skall jag vara än någon arm löskekarl i detta land. Folk skall skrattaåt mig, peka finger åt mig och behandla mig såsom en luspudel, vilket jag även skallvara. Jag skall bli ett åtlöje för alla mina kamrater och vänner och landsmän. Ej någonskall någonsin så ha förnedrat sig som jag i mitt eget land och i min egen stad skallförnedra mig nu."Och på Tristans förnuftiga önskan gick de skilda vägar mot staden. Och Tristanrev sönder de få hela kläder han hade och rullade runt sig i stoftet blott för att blismutsig och trasig. Han blandade lera och sand i sitt hår, så att det blev så tovigt somden döde Absaloms skalp. Och så fort han kom in i sin hemstad begynte folk göra siglöjliga över den trasiga stirriga skepnaden. Folk skrek: "En galning! En galning!" OchTristan var omedelbart med på noterna och gjorde sken av att verkligen vara en dåre.En grupp översittare och ädla lymlar av börd tog sig före att ta den vansinnigestackaren under behandling. De skämtade grymt med den arme och drev muntralekar med honom, och Tristan var helt med på leken och gjorde sig till för attverkligen verka så tokig som möjligt.Och lymlarna låtsades ta honom till en barberare eftersom han var så smutsig ihåret, och där klippte spjuvrarna av honom allt hår på hjässan och lämnade kvarblott ett kors. Han blev flintskallig så när som på dessa två stackars ränder av hårsom skar genom varandra och bildade ett löjligt kors. Och den flinande Tristan var26