Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

så stark. Jag är helt ointaglig. Du kan icke få mig, Guds mästersmed Volund, till attgiva efter och falla till föga, ge avkall på sin fromma envishet och giva upp. Aldrigskall Volund falla för djurisk och otacksam, vettlös och helt opålitlig och heltobehärskad och helt omoralisk lös kvinna. Ty kvinnan var ormen som i ljuv gestaltgrymt förledde den ädle och harmlöse Adam till synd. Ormen var det som en gångför alla då slugt tog sitt säte i kvinnan till mannens fördärv för all evighet." Ochaldrig lämnade han mer sin håla förutan att ha kedjat fast Eivor väl, så att hon säkertej kunde rymma och ge sig iväg, medan han var och skötte sin plikt mot sig själv ochmot Gud, vilken var hans kraftkrävande skapande arbete."Ack, hur fri, säll och lycklig var jag icke innan den usla förbannade käringenkom i min väg! Jag var då ett med världen, med Gud och naturen. Jag var fri och sällsåsom fågeln, och jag hade makt över vädret. Men kvinnan är till för att röva all maktifrån mannen, och det har just Eivor fult gjort ifrån mig. Hon har trälbundit mig ochfördärvat min själ. Har då jag icke rätt att ta hämnd därför med att fastkedja denlömska i hålan, som hon har för mig outhärdliggjort? Aldrig skall jag ge den häxan,den gnatande pladdrande skräcködlan, fri. Ty om den släpptes fri här i världen är jagsedan aldrig mer säker."Så tänkte den duktige smeden när han var och arbetade. Men hur häpen blev hanej när han en dag kom till sitt hem och fann fruntimret borta. Hon hade med listlyckats fly. Han betogs av förvåning och häpnad. Han satte sig ner och satt länge ochväl och blott stirrade på var hans fånge så länge nu hade haft vanan att sitta.Han kunde ej fatta hur hon hade kunnat ta av sig de kraftiga handbojorna, somlåg hela ännu där på golvet. Men småningom kunde han rekonstruera hur flyktengått till. Det fanns en enda möjlighet, och det var det att den fångna med flit hade ätitså litet så länge, att hon därmed väl hade lyckats att avmagra sig så att hon till sistblivit så tunn att hon kunde dra händer och fötter ur bojorna. Väl hade Volund lagtmärke till att Eivor ätit så litet, men han hade tänkt: "Hon behöver ej mycket, såmycket som hon sitter stilla här hemma." Men nu förstod Volund att det hade variten list, och att Eivor helt avsiktligt slugt hade bantat.Nu fann Volund i Eivors ställe ej annat än tomhet. Han saknade bittert sin fånge,och det gjorde han mer för var dag som gick. Han förlorade nästan sin arbetslust."Ack, kära Eivor, det var ju just därför att du icke skulle bege dig ifrån mig somjag höll dig fången! Jag ville just undvika att du en dag skulle ge dig iväg! Men duövergav Volund ändå, och nu skvallrar du säkert för alla du träffar om Volund ochom Volunds skatter och konstföremål, rikedomar och guld! Och den finastedyrgripen och största skatten av alla har du tagit med dig och rövat ifrån mig! Du togmed dig ringen, du falska! Men jag kan ej hata dig. Jag fick ju aldrig ens älska dig.Hur kan jag hata dig då? Det var mitt eget fel att du lämnade mig, ty jag visadealdrig hur mycket jag älskade dig. Men vem vet? Kanske du en dag kommer tillbaka?Vem vet? Kanske vi måste träffas igen?Jag kan endast sörja och klaga, begråta och bitterligt ångra att detta har skett. Tyjag älskade dig. Ja, jag älskade om inte annat din själ. Jag beundrade dig ochomhuldade varje minut av vår samvaro. Jag var en man i ditt sällskap. Jag kände migupprymd och lycklig och stark i din närhet. Du gjorde vad ej någon annan har gjort:inspirerade mig. Jag var aldrig så produktiv som när du genom att bo här och delamitt liv kraftigt sporrade, eggade och provocerade mig i mitt innersta. Vad är jag nu?Vad är mannen förutan den kvinna han älskar? Han är ingenting. Han är såsom ensvamp: slapp och fuktig, porös och helt utan ett uns av fri vilja och själskraft. Hanhar intet påtagligt, hårt och konkret längre i sig. Han är en förmultnande ruttnandemaskäten slapp äcklig svamp. Nej, jag vill inte arbeta längre. Min lust har försvunnit.Den lämnade mig med min älskade. Hon övergav mig och tog vid sin flykt med sigmin egen själ och min skaparkraft. Volund är själsdöd. Hans liv är nu utan allmening."50