skulle offentligen brännas på bål och så dödas. Vid middag var dennapublikattraktion av<strong>se</strong>dd att äga rum.Tristan satt vid sin glugg hela morgonen för att i sitt sista ögonblick få <strong>se</strong> såmycket av lju<strong>se</strong>t som möjligt. Men plötsligt hör han hur det uppstår rabalder ifängel<strong>se</strong>t. Skrammel av vapen och stridsgny, upphetsade rop och ett ystertuppfriskande slagsmål, tumult och vilt upplopp fast i liten skala når fångensförvånade öron. Så hör han sin ädle vän Herberts röst över allt annat. Då in<strong>se</strong>r hanatt detta bråk är ett tappert försök av hans vänner att ge honom friheten.Och Herbert lyckas. De lyckas för tillfället få alla vakter ur vägen och släpper utTristan ur cellen. De ger ädle Tristan ett svärd, och nu gäller det för kämpaskaran attkämpa sig ut till naturen förbi alla mänskliga hinder.De lyckas. Men Herbert och vännerna måste tyvärr i det längsta för Tristans skullkämpa mot konungens tjänare. Medan de slåss skriker Herbert: "O Tristan, det ärblott för din skull vi slåss! Fly och rädda dig! Om du blott klarar dig först skall viklara oss <strong>se</strong>dan! Men vi kan ej klara oss om vi ej vet att du satt dig i säkerhet!" OchTristan flydde. Han flydde mot bergen i väster, mot vildmarken bortom dengrönskande fjordbygden, mot vargens ödsliga Hardangervidder, mot Guds egetingenmansland.Och med tiden blev Herbert och vännerna tvungna att fly även de. De lät icke sigtagas till fånga, men ej heller kunde de få något övertag över den statsliga lagligamakten. De flydde, och konungen lyste dem alla i bann såsom fredlösa som nuförverkat sitt liv hopplöst tills de var döda och glömda för evigt. Men Herbert ochvännerna struntade konungen blankt i, men Tristan beordrade han mycket strängtatt till döds skulle jagas, förföljas och hetsas. Han skickade genast ut tre grupperspejare åt trenne olika håll och längs tre skilda vägar att söka och finna och expedieraden dödsdömde lagöverträdaren."Vad skall vi göra med drottningen?" frågade bödlarna."Hon skall ej dö förrän Tristan har dött." Och hans ord skulle även besannas,trots det att han själv minsann skulle försöka att få det att komma på skam.Tristan flydde men märkte snart att man förföljde och jagade honom. Då styrdehan kosan mot norr. Intet visste han om vännen Herbert och hans andra vänner. Hanmåste blott fly för sitt liv.En natt satt han i trädet som spejarna rastade under. Han vågade ej ge sig sömnoch ta risken att neddimpa och väcka konungens sovande vakter. När morgonenkom gav sig väktarna av utan att ens ha anat hur nära de varit sitt byte.Till Mjösa gick flyktingens väg och så vidare norrut längs Lågen och dalen somdå ännu ej givits namn åt av Gudbrand. Men dalen var osäker för honom, ty det varlätt för hans jägare med sina hästar att röra sig där. Och snart härjade alla tregrupperna av kungens spejare där, när det blivit bekant att man <strong>se</strong>tt Tristan där.Dessa trettio<strong>se</strong>x svarta spejare hunsade folket och gjorde blott tillvaron osäker föralla människor var de än uppträdde, och någon Tristan fick de icke tag i, ty alla blevglada som fick det behagliga spännande nöjet att inhysa Tristan och dölja densällsamt förföljda förvisade konungasonen. Folk älskar i allmänhet att hjälpa sådanasom är förföljda av makten, ty makten är sådan att den blott inbjuder till trots. Ochsnart blev det för spejarna klart att de ej kunde hitta sitt offer av även den orsaken atthan nu flytt upp till de otillgängliga bergen i väster. Han hade flytt till Jotunheimen,de vilda och farliga vidderna vart ingen vågade sig, ty där härskade ju <strong>se</strong>dangammalt de människoätande örnarna.Men dessa örnar som forntida konungar drivna i landsflykt från Uppsala tränatoch umgåtts med var just naturligtvis sådana flyktingar som riddar Tristanbehjälpliga. Tristan blev kär i dem när han först såg dem. De var ju så ovanligt storaoch granna och hade så ovanligt breda och kraftiga vingar. En örn blev den fredlö<strong>se</strong>ssärskilda vän. Tristan lyckades komma i så god kontakt med den örnen, att örnen7
snart kunde förstå Tristans tankar och teckenspråk. Denna örn blev Tristansnärmaste vän och mest nyttiga tjänare. Örnen kom ofta med någonting matnyttigt tillden landsflyktige så att han fick något att uppehålla sitt liv med. De sov även oftatillsammans på så sätt att örnen beskyddade Tristan från kyla. Så levde tronföljarenfredligt hos örnarna i några månader, som han mest tillbringade med att fundera.Han tämjde sin örnvän och lärde den vilda köttätande fågeln att verka sombrevduva. Snart kunde kungsörnen till och med nästan förstå Tristans språk. En dagvågade Tristan att skicka sin vän på ett uppdrag. Han skar in ett brev i ettbjörknäverstycke och band detta brev vid sin gode väns fot. Tristan sade: "Min vän,flyg med detta till min bäste manlige vän. Endast du med din andeblick kan spåraupp honom. " Och örnen lyfte och hade förstått.Hur det kom sig vet ingen, men en dag kom en väldig örn till det ställe därHerbert med sina kamrater framlevde i fredlöshet. Örnen slog ner någon bit ifrånHerbert och började slita i remmen som höll Tristans brev på dess plats. Remmenbrast, örnen tog det i munnen och flög rakt mot Herbert. Han släppte det ner framförfötterna på honom och hade slagit till honom med vingen i ansiktet om han ejduckat. Men örnen flög icke iväg utan satte sig ned i ett träd. Herbert rullade uppnäverbladet och läste en fråga med underskrift: "Lever Isolde?" och namnet varTristan. Den trogne förstod och skrev genast på samma naturpergament några ord,varpå han slängde det åt den mörka och farliga örnen som snappade upp det med engång och lyfte ej utan att än en gång nästan ha slagit brevvännen med vingen iansiktet. Örnen flög rakaste vägen till Tristan som läste de två ord som gav honomsvar på hans fråga. Så läste han: "Isolde lever," och blev bortom vettet av lycka ochsalighet, fröjd och förtjusning. Han dansade ut på de ödsliga vidder och skrek så detdånade, ekade och aldrig dog mellan Glittertind och Galdhöpiggen: "Säg, hör ni detalla? Min älskade lever! Hon lever! Isolde är ännu vid liv! Hon är min, och hon lever!Vår kärlek är ej ännu hopplös och skall aldrig bli det! Vår kärlek skall leva så länge nidystra och mäktiga fjäll ännu tronar på jorden! Hon lever och hon skall bli min! Honskall komma till mig, och jag skall även komma till henne! Vi skall komma samman!Ha ha! Hon är ännu vid liv, min Isolde, mitt livs enda kärlek, som är större än helavärlden!" Och Tristans förryckta och dånande lyckorop och mäktigt sjungande starkalycksalighetsskrik flögo ekande mellan de massiva bergen från fjälltopp till fjälltoppoch ekar där ännu, ty aldrig har någon så jublat. Men detta hans jublande tystnadefort när han plötsligt blev snöblind. Då insåg han att han var tvungen att uppsökamänskorna åter.Han bad sin vän örnen: "Ack, svik mig ej, fast jag är blind! Var mig alltid inärheten. Vaka, bevaka och iakttag mig vad jag än gör och var jag än är. Håll digundan från mänskorna när jag är bland dem, men släpp aldrig Tristan med blicken!Ty Tristan behöver dig såsom sin skugga och skyddsängel tills han får åter sinälskade och kanske även därefter."Och Tristan begav sig, och örnen var med honom. Snart kom han åter blandmänniskor. När han var ensam var örnen hans ögon, men när han kom i mänskorssällskap bevakade örnen hans väg.Han beslöt nu att ta sig tillbaka till Viken. Han sade ej mer vem han var utanspelade galen, och i detta spel hjälpte honom hans blindhet. Han var en erbarmligoch stackars fatal uppenbarel<strong>se</strong> i sina trasor, med haltande gång, utan skor och medsår på de kantstötta benen, där hålen på byxorna helt konkurrerade ut tygetsskyddande verkan, med skäggstubb på hakan och ovårdat stripigt och nerlusat hårsamt en skärm över ögonen, så att ej någon person någonstans kunde känna igen deså förr vackert lysande klarblåa ögonen. Allt i hans vä<strong>se</strong>n blott väckte bedrövel<strong>se</strong>,olust och medlidande med hans alltför patetiska ytterst frånstötande vidrighet. Alladrev gyckel med honom och det med grima<strong>se</strong>r av äckel. Han sjöng som sin visa att8
- Page 2 and 3: Gotisk Historia, del Vav John Bede(
- Page 4 and 5: avvaktade vad gubben Cato så skull
- Page 6 and 7: sin styvson så visade hon ingen h
- Page 10 and 11: vara på väg mot Jerusalem, där G
- Page 12 and 13: alans och naturskicklighet. Men nä
- Page 14 and 15: "Konung! Förvisso är ni värd att
- Page 16 and 17: "Jag kan kanske rekonstruera den. J
- Page 18 and 19: Här borde vi sluta vår krönika,
- Page 20 and 21: Det bör nämnas att hon var långt
- Page 22 and 23: "Vi har bara sagt sanningen och gjo
- Page 24 and 25: Som väl var kom örnen till Herber
- Page 26 and 27: näset, men där fick de veta att d
- Page 28 and 29: ara belåten och nöjd över det at
- Page 30 and 31: ärelöse och helt värdelöse och
- Page 32 and 33: deprimerande tunga beklämmande sv
- Page 34 and 35: komma! Det är ju nu redan två må
- Page 36 and 37: "Det är icke hans skepp.""Alltså
- Page 38 and 39: Men vilken idiot var ej Tristan som
- Page 40 and 41: Isolde sköt Herbert ifrån sig och
- Page 42 and 43: hade börjat att spöka där. När
- Page 44 and 45: hantverkarkunnighet närmade sig pe
- Page 46 and 47: Jag är hårt uppfostrad till att f
- Page 48 and 49: "Hur kan du hjälpa mig?""Genom att
- Page 50 and 51: tron och sin makt genom svek, avund
- Page 52 and 53: Men hur det nu var så gick tiden,
- Page 54 and 55: honom närmast, som var samme knekt
- Page 56 and 57: "Jag är Volund från skogarna.""Se
- Page 58 and 59:
åt honom. Det är en juvelbesatt k
- Page 60 and 61:
5. Kung NidingEn dag var Eivor, den
- Page 62 and 63:
"Mig synes, att Volund ej helt kan
- Page 64 and 65:
"Är allt detta sant som jag upplev
- Page 66:
även vill vara ärlig. Jag erkänn
- Page 69 and 70:
"Det har han och jag kommit fram ti
- Page 71 and 72:
Vilgots saga.1. Vilgot VargNär Vil
- Page 73 and 74:
"Det synes mig att allas vilja att
- Page 75 and 76:
skröt värre än den som förr skr
- Page 77 and 78:
"Vill du hellre leva?""Ej så läng
- Page 79 and 80:
Men medan så ringen gav upphov til
- Page 81 and 82:
6. Vilgots arvDen älskade Vilgot J
- Page 83 and 84:
"Men varför? Vad är det egentlige
- Page 85 and 86:
"Jägarn var mycket hemlighetsfull
- Page 87 and 88:
"Han är världens nog skönaste po
- Page 89 and 90:
Men jägaren dog inte genast. Han b
- Page 91 and 92:
Och han tog Regins svärd, och han
- Page 93 and 94:
"Ni är unge Sigfrid, den tappre oc
- Page 95 and 96:
"Om du vill förskingra den? Aldrig
- Page 97 and 98:
7. Kvartetten"Är detta min Borghil
- Page 99 and 100:
'Kära Borghild, jag vill icke ha b
- Page 101 and 102:
"Men Gudrun älskar min fosterbror
- Page 103 and 104:
gallskrika, var de dök upp låg en
- Page 105 and 106:
mördarfanatikerna hade nu hela lan
- Page 107 and 108:
"Det skall trots allt bli mig ett n
- Page 109 and 110:
När Jarlsborgen brann var han en a
- Page 111:
Appendix: Konungalängd och släktt