Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

skulle offentligen brännas på bål och så dödas. Vid middag var dennapublikattraktion avsedd att äga rum.Tristan satt vid sin glugg hela morgonen för att i sitt sista ögonblick få se såmycket av ljuset som möjligt. Men plötsligt hör han hur det uppstår rabalder ifängelset. Skrammel av vapen och stridsgny, upphetsade rop och ett ystertuppfriskande slagsmål, tumult och vilt upplopp fast i liten skala når fångensförvånade öron. Så hör han sin ädle vän Herberts röst över allt annat. Då inser hanatt detta bråk är ett tappert försök av hans vänner att ge honom friheten.Och Herbert lyckas. De lyckas för tillfället få alla vakter ur vägen och släpper utTristan ur cellen. De ger ädle Tristan ett svärd, och nu gäller det för kämpaskaran attkämpa sig ut till naturen förbi alla mänskliga hinder.De lyckas. Men Herbert och vännerna måste tyvärr i det längsta för Tristans skullkämpa mot konungens tjänare. Medan de slåss skriker Herbert: "O Tristan, det ärblott för din skull vi slåss! Fly och rädda dig! Om du blott klarar dig först skall viklara oss sedan! Men vi kan ej klara oss om vi ej vet att du satt dig i säkerhet!" OchTristan flydde. Han flydde mot bergen i väster, mot vildmarken bortom dengrönskande fjordbygden, mot vargens ödsliga Hardangervidder, mot Guds egetingenmansland.Och med tiden blev Herbert och vännerna tvungna att fly även de. De lät icke sigtagas till fånga, men ej heller kunde de få något övertag över den statsliga lagligamakten. De flydde, och konungen lyste dem alla i bann såsom fredlösa som nuförverkat sitt liv hopplöst tills de var döda och glömda för evigt. Men Herbert ochvännerna struntade konungen blankt i, men Tristan beordrade han mycket strängtatt till döds skulle jagas, förföljas och hetsas. Han skickade genast ut tre grupperspejare åt trenne olika håll och längs tre skilda vägar att söka och finna och expedieraden dödsdömde lagöverträdaren."Vad skall vi göra med drottningen?" frågade bödlarna."Hon skall ej dö förrän Tristan har dött." Och hans ord skulle även besannas,trots det att han själv minsann skulle försöka att få det att komma på skam.Tristan flydde men märkte snart att man förföljde och jagade honom. Då styrdehan kosan mot norr. Intet visste han om vännen Herbert och hans andra vänner. Hanmåste blott fly för sitt liv.En natt satt han i trädet som spejarna rastade under. Han vågade ej ge sig sömnoch ta risken att neddimpa och väcka konungens sovande vakter. När morgonenkom gav sig väktarna av utan att ens ha anat hur nära de varit sitt byte.Till Mjösa gick flyktingens väg och så vidare norrut längs Lågen och dalen somdå ännu ej givits namn åt av Gudbrand. Men dalen var osäker för honom, ty det varlätt för hans jägare med sina hästar att röra sig där. Och snart härjade alla tregrupperna av kungens spejare där, när det blivit bekant att man sett Tristan där.Dessa trettiosex svarta spejare hunsade folket och gjorde blott tillvaron osäker föralla människor var de än uppträdde, och någon Tristan fick de icke tag i, ty alla blevglada som fick det behagliga spännande nöjet att inhysa Tristan och dölja densällsamt förföljda förvisade konungasonen. Folk älskar i allmänhet att hjälpa sådanasom är förföljda av makten, ty makten är sådan att den blott inbjuder till trots. Ochsnart blev det för spejarna klart att de ej kunde hitta sitt offer av även den orsaken atthan nu flytt upp till de otillgängliga bergen i väster. Han hade flytt till Jotunheimen,de vilda och farliga vidderna vart ingen vågade sig, ty där härskade ju sedangammalt de människoätande örnarna.Men dessa örnar som forntida konungar drivna i landsflykt från Uppsala tränatoch umgåtts med var just naturligtvis sådana flyktingar som riddar Tristanbehjälpliga. Tristan blev kär i dem när han först såg dem. De var ju så ovanligt storaoch granna och hade så ovanligt breda och kraftiga vingar. En örn blev den fredlösessärskilda vän. Tristan lyckades komma i så god kontakt med den örnen, att örnen7