Hon föraktar och äcklas av honom och är som en istapp mot honom. Hon skulle minsjäl med sin stolta överläg<strong>se</strong>nhet lätt ta kål och fördärva och driva sin hanrej frånvettet och få honom till vad som helst. Och ju mera hon drar sig från honom, dessmera och starkare älskar han henne. Det är nästan pinsamt att <strong>se</strong>.""Vad kan vara emellan min hustru och Sigfrid? Kan de ännu älska varandra?Dock umgås de bara med hatiska sårande fra<strong>se</strong>r, och Borghild är ännu mer kylslagenmot honom än emot mig. Det är som om de båda brann i ett grymt helvete som de ejkan ta sig ur och som är deras alltför gemensamma stora förflutna. Kan då ännukärleken brinna i dem för varandra? Är kärleken levande ännu i Borghild, begravdunder lager av inlandsis? När jag <strong>se</strong>r dem bittert munhuggas bävar jag ochgenomilas av fasa och svartsjuka, ty de har fortfarande ett gemensamt språk somingen annan förstår. De förbannar sitt samliv i forntiden men kan ej någonsin frigörasig därifrån. Borghild kan aldrig glömma sitt barn, sin förlorade dotter, och därför såmåste jag ge henne ett annat barn som kan ge henne tröst. Och jag endast, hur välSigfrid och Borghild allt ännu förstår varandra och har samma tankespråk, kan talakroppsspråket med henne. Och med den facklan skall jag ännu lyckas att smälta bortall hennes is."8. Ringen"Käre make, vad är det med ringen egentligen?""Vilken ring?""Ringen du gav mig""Så du menar den ringen.""Ja.""Vad det är med den ringen?""Ja.""Det är det ingen som vet.""Ändå är den mer legendomspunnen än någon ring jag känner till. Alla talar omringen som världens mest kostbara dyrgrip. Då måste det vara nå't särskilt med den.""Jag har själv alltid undrat vad det är med ringen. Jag ärvt den från mina heltokända förfäder, och många har velat mörda mig för att få äga den, och icke vet jagsjälv varför. En dvärg som jag kände blev vansinnig för att få äga den.""Jag tror att den medför olycka.""Varför?""Jo, därför att alla vill ha den. Idag kom jag därför i <strong>del</strong>o med Borghild. Hon ävenvill ha den.""Säg, hur gick det till?""Jag gick ner för att bada i floden och tvätta mitt hår. Då var Borghild där medsina tärnor. Jag tänkte ej noga på saken men gick en bit uppströms för att ej riskerafriktion med min svägerska. Men hon blev vred då och ropade:'Satmara! Kommer du hit för att orena floden för mig? Tror du att du är bättre änjag som vill tvätta dig i bättre vatten än jag och ge mig ditt förbannade dyvatten attskölja av mig i?''Borghild,' försökte jag då, 'jag gick undan för dig enbart för att just slippa dittovett. Jag ville ej illa. Jag skall bada nedanför dig om du vill, om jag bara får bada ifred.''Så du undviker mig. Varför undviker du mig? Vill du icke bada tillsammansmed mig då?' Jag teg. 'Du tror att du är bättre än jag, men jag har älskat Sigfrid långtbättre än du. Jag fick barn med den bocken åtminstone. Hur många barn har du självfått?' Så nedlät hon sig till att grymt provocera mig. Jag stod ej ut.97
'Kära Borghild, jag vill icke ha bråk med dig. Säg ditt pris, om du vill köpa fred,bara jag <strong>se</strong>'n får vara i fred. Jag skall gärna ge dig vad du önskar vad det än må vara,om blott jag får leva i fred för dig.''Aldrig skall jag giva dig någon ro, som du icke förtjänar, så länge du bär Sigfridsring på din hand. Ty den ringen skall giva dig olycka och endast otur och olycka sålänge du är vid liv. Det är ringen som Sigfrid en gång som min äkta man lovade migmen ej gav mig. Och om jag än utbad dig om den så skulle ej du heller giva mig dentrots ditt ord, ty den kan endast Sigfrid ha givit dig som kärleksgåva. Och ändå hardu ännu icke fått barn med din man!'Slika dunkla förfärande ord överöste hon mig med, och jag kunde ingentingsvara. Jag gick därifrån hellre än att förbli offer för hennes uppkäftighet. Får honuppföra sig så fastän hon är Gunnars fru och Jarlsborgs blivande drottning? Och vadhar den ringen för hemlighet? Jag vill nog slippa den. Jag hade gärna den givit åtBorghild, om det icke eventuellt hade sårat dig. Helst ville jag sänka ringen i sjön.""Alltid denna förbannade ring! Alla talar om den med respekt, skräck och fasa,och aldrig skall jag slippa från den! Om du vill den slippa, så giv den åt mig, så skallden då åtminstone ej giva dig någon olycka. Men giv den inte åt Borghild. Den somförolämpar min hustru är icke förtjänt av den mer än ett svin.""Kasta bort den, o Sigfrid! Förstör den!""Den kan ej förstöras, ty den har en trolldomskraft som jag ej själv känner till. Jagär själv från min barndom förhäxad av den, och jag vill aldrig skiljas från den förränjag löst dess dunkla mysterium, som har med mitt öde att göra. Ge ringen åt mig, omdu icke vill ha den.""Då tror jag jag ändå behåller den, ty om den ringen betyder ditt öde vill jag bäraden som du själv bär ditt öde, och så må ditt öde bli mitt. Och så länge jag bärödesdigra klenoden på fingret skall jag veta säkert att du älskar mig, och det skalläven Borghild så länge ock veta. Så länge jag bär din ohyggliga ödesring skall allaveta att jag är din hustru och aldrig mer Borghild.""Ni kvinnor kan vara förskräckliga monster. Jag var mycket arg över att Borghildhade förnärmat dig för att du ej ännu blivit med barn, men din svartsjuka mot henneblott för att hon förut varit min hustru är minst lika ful. Om du icke försonas medBorghild skall jag aldrig älska dig eller ge dig något barn.""Då skall Borghild få ringen."Och för att få rå om sin Sigfrid och få barn med honom och älskas av honomordentligt gav Gudrun sin ring till sin svägerska."Du var hans hustru. Han älskar mig nu. Då kan du få hans ring," sade Gudrunnedlåtande till henne när hon var havande. Och intet kunde ha bränt Borghilddjupare och mera plågsamt i hjärtat än detta.Men Sigfrid såg det som en storsint beundransvärd gest att hans hustru gavBorghild sin vig<strong>se</strong>lring, och Sigfrid var <strong>se</strong>dan ännu mer fäst vid sin fru medan honyvdes över sin växande famn. Och det gjorde den hårdögda Borghild än bittrare.Hon drev nu sin lek med den stackars intet ont anande Gunnar till allt merbetänkliga avgrunder."Ser du att Sigfrid har gett åt mig sin hustrus ring?""Den har hon självmant givit åt dig. Det har hon själv berättat för mig.""Men hon gjorde det på Sigfrids inrådan, och du kan ej gissa varför.""Du får icke säga mig varför.""Tro bara ej att Sigfrid än håller av mig.""Så älskliga har aldrig Sigfrid och Gudrun förr varit tillsammans som de är idagmed sitt väntade barn.""Alltför skickligt och väl kamouflerar den ädle sin första ursprungliga flamma.""Du driver mig vansinnig, hustru! Vill du tvinga mig till att våldta dig?"98
- Page 2 and 3:
Gotisk Historia, del Vav John Bede(
- Page 4 and 5:
avvaktade vad gubben Cato så skull
- Page 6 and 7:
sin styvson så visade hon ingen h
- Page 8 and 9:
skulle offentligen brännas på bå
- Page 10 and 11:
vara på väg mot Jerusalem, där G
- Page 12 and 13:
alans och naturskicklighet. Men nä
- Page 14 and 15:
"Konung! Förvisso är ni värd att
- Page 16 and 17:
"Jag kan kanske rekonstruera den. J
- Page 18 and 19:
Här borde vi sluta vår krönika,
- Page 20 and 21:
Det bör nämnas att hon var långt
- Page 22 and 23:
"Vi har bara sagt sanningen och gjo
- Page 24 and 25:
Som väl var kom örnen till Herber
- Page 26 and 27:
näset, men där fick de veta att d
- Page 28 and 29:
ara belåten och nöjd över det at
- Page 30 and 31:
ärelöse och helt värdelöse och
- Page 32 and 33:
deprimerande tunga beklämmande sv
- Page 34 and 35:
komma! Det är ju nu redan två må
- Page 36 and 37:
"Det är icke hans skepp.""Alltså
- Page 38 and 39:
Men vilken idiot var ej Tristan som
- Page 40 and 41:
Isolde sköt Herbert ifrån sig och
- Page 42 and 43:
hade börjat att spöka där. När
- Page 44 and 45:
hantverkarkunnighet närmade sig pe
- Page 46 and 47:
Jag är hårt uppfostrad till att f
- Page 48 and 49: "Hur kan du hjälpa mig?""Genom att
- Page 50 and 51: tron och sin makt genom svek, avund
- Page 52 and 53: Men hur det nu var så gick tiden,
- Page 54 and 55: honom närmast, som var samme knekt
- Page 56 and 57: "Jag är Volund från skogarna.""Se
- Page 58 and 59: åt honom. Det är en juvelbesatt k
- Page 60 and 61: 5. Kung NidingEn dag var Eivor, den
- Page 62 and 63: "Mig synes, att Volund ej helt kan
- Page 64 and 65: "Är allt detta sant som jag upplev
- Page 66: även vill vara ärlig. Jag erkänn
- Page 69 and 70: "Det har han och jag kommit fram ti
- Page 71 and 72: Vilgots saga.1. Vilgot VargNär Vil
- Page 73 and 74: "Det synes mig att allas vilja att
- Page 75 and 76: skröt värre än den som förr skr
- Page 77 and 78: "Vill du hellre leva?""Ej så läng
- Page 79 and 80: Men medan så ringen gav upphov til
- Page 81 and 82: 6. Vilgots arvDen älskade Vilgot J
- Page 83 and 84: "Men varför? Vad är det egentlige
- Page 85 and 86: "Jägarn var mycket hemlighetsfull
- Page 87 and 88: "Han är världens nog skönaste po
- Page 89 and 90: Men jägaren dog inte genast. Han b
- Page 91 and 92: Och han tog Regins svärd, och han
- Page 93 and 94: "Ni är unge Sigfrid, den tappre oc
- Page 95 and 96: "Om du vill förskingra den? Aldrig
- Page 97: 7. Kvartetten"Är detta min Borghil
- Page 101 and 102: "Men Gudrun älskar min fosterbror
- Page 103 and 104: gallskrika, var de dök upp låg en
- Page 105 and 106: mördarfanatikerna hade nu hela lan
- Page 107 and 108: "Det skall trots allt bli mig ett n
- Page 109 and 110: När Jarlsborgen brann var han en a
- Page 111: Appendix: Konungalängd och släktt