Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

Och de spetälska tågade bort med sitt offer. De hurrade och drevo gäck med sinblinde kamrat för Isoldes skull. "Sådan är kärleken," sade de. "Blindheten leder den.Kärleken vandrar i blindo. Ni borde egentligen båda två vara helt blinda. Skall visticka ut hennes ögon? I så fall kan vi sedan lättare ha henne i vår kontroll."Men då sade strax Tristan: "Jag har redan lovat vår fru att vi skall visa henne denmildhet och vänlighet som landets konung ej hade till övers för henne. Vi har nu enkvinna som kan sköta om oss och hjälpa oss. Tror ni hon gör det om vi begår våldemot henne? Ju bättre vi tar hand om henne, dess längre kan vi då få ha henne kvar."Och då fann sig de andra, men det ville de ej gå med på, att man löste henne frånrepen.Och konungen vände tillbaka till sin dystra borg, där han nu med allt hjärta ochhela sin själ hopplöst skulle försöka gå in för att glömma de två som han älskat mestunder sin levnad.Men pilgrimen började snart med försiktighet ta samma väg med sitt följe somde stackars spetälska tagit, och det var den östliga vägen längs Viken, som ledde motsöder.Och när Tristan blind ledde spetälskehopens slavinna i band tänkte han: "Ack,hur skall jag nu bära mig åt? Jag kan omöjligt avslöja mig för Isolde så länge jagalltjämt är blind, ty hon skulle ej kunna bevara min hemlighet med att förställa sigoch hålla inne med den fröjd som det skulle ge henne, och mot de spetälskas hop harvi ej någon chans medan jag förblir blind. Därför måste jag hålla min hemlighet doldför mig själv. Men hur är det i längden väl möjligt att hålla min identitet dold för densom jag älskar och som jag är tvungen att ansvara för?"Och trälinnan blev snart intresserad av sin blinde spetälske fångvaktare. Honbegynte att snart intressera sig för den person och den människa och denpersonlighet som låg fördold bakom den gråa kåpan, den tragiska blindheten ochden ohyggliga sjukdomen. En dag lät hon slippa ur sig en sak, som fick hennesbevakare att haja till: "Ibland påminner ni mig om en som jag före min olycka kände."Men Tristan lät sig icke tas ur sin roll utan svarade:"Hur kan en blind stackars spetälsk ha något gemensamt med någon i er finakungliga aristokratiska värld?""Det är bara ert gångsätt som påminner mig. Ni har samma sätt att föra stegensom den som jag kände en gång.""Går jag icke mer osäkert?" Dessa ord undslapp den blinde ofrivilligt, och hanförbannade sig när han sagt dem."Vad menar ni?" frågade drottningen häpen."Jag menar, att jag som är blind måste gå mera osäkert än den ni kände, som nogej var blind.""Hur kan ni veta det?"Tristan tystnade i sin förlägenhet. Räddningen kom från en broder i sjukdomen,som plötsligt anmärkte:"Tala ej med vår trälinna i onödan! Eljest får du ej ha ansvaret för henne mera!"Och den blinde spetälske teg, och han yttrade ej något mera. Men fången begynteatt nu ännu mer noggrant iaktta honom i smyg och på avstånd, försiktigt menforskande med eftertanke.En dag när ej någon av de andra grå kunde höra, förklarade hon för den blinde:"Jag vet vem du är.""Då vet du mer än någon av oss. Säg mig då vem jag är.""Du är Tristan. Jag vet det.""Hur visste du det?""Hur kom du bland de spetälska, och hur har du blivit blind? Är du spetälsk?""Det är en oändlig historia."14