Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

Det blåste en kall och hård vind som skar genom den späda och tunna ochbräckliga kroppen som iskalla svärd. Hennes hår blåste för hennes ansikte, men dettaundvek hon strax med att springa mot vinden och rakt emot havet. Hon såg där iluften vid klippstranden en väldig örnfågel kretsa omkring som om den enkomväntade på henne, och just mot fågeln sprang hon, mot den brantaste klippan vidstranden, mot vinden som motade henne med hänsynslös hårdhet och mot detgudomliga eviga och majestätiska havet.Hon hörde dock bakom sig snart en och annan förföljare. Horn blåste hetsigt tillmänniskojakt, och hon undrade om kanske Herbert och trogna Brangwayne låg somlik redan vid Tristans sida.Snart hörde hon hästtramp bakom sig. Hon hade blott ett litet stycke kvar upptill den branta och höga symboliska klippan som stupade brant ner i havet, ochkungsörnen tycktes ha planer på att även han sikta på samma klippa. Hon såg detoch bävade av ett extatiskt gott hopp.Men det ursinniga galopperandet närmade sig med förfärande hastighet.Äntligen nådde den blonda ljushåriga liljemön klippan, och örnen flög henne tillmötes. Den ridande, som var en bror till Isolde den mörka, steg av hästen och klevmed stormsteg upp för samma klippa. Men i ett förtvivlans mod kastade sig denvälsignade mön ut i luften ifrån honom med det fantastiska svärdet högt upplyft ihänderna. Och hon hann säga till örnen, som fångade svärdet: "Till Volund! TillVolund!" Så vittnade sedan Isolde den mörkas pålitliga bror. Men det var denljusbländande möns sista ord. När hon avlämnat svärdet i kungsörnens händer fannsdet bara avgrunden kvar för den arma. Hon störtade ner utför berget och krossadesoch massakrerades mot de korallvassa klipphörnen. Havet omslöt hennesnackbrutna kropp, och det omslöt den väna i finkänsligt yrande sjöskum. Den evigastormiga upprörda alltid romantiska blå oceanen blev hennes omätliga namnlösagrav, och en vackrare grav kan ej någon man få. Och man fann aldrig något spår avhenne vid någon strand.Men mot himmelen svävade kungsörnen med konung Arthurs svärd säkert iskidan som den höll i klorna mer säkert och fast än ett skruvstäd. Den strävadeomedelbart emot norr för att uppfylla sitt sista uppdrag.I sin döde väns rum såg Herbert från fönstret hur allting gick till. Han sågdrottningen framgångsrikt fly, han såg en av förföljarna nästan få fast henne, och hansåg örnen och hur Tristans älskade togs bort av vinden. Och han kunde blott hjärtligttacka och prisa den Evige innan han dog. Det var änkan Isolde den mörka somsprättat upp tarmarna på honom. Trogna Brangwayne låg precis mitt i rummet i enväldig blodpöl. Hon såg ingenting, ty hon låg lugnt på rygg och var död.Herbert dog vid det fönster där han hade fått se den lyckliga utgången ochTristans älskades flykt. Rätten hade som vanligt besegrat intrigen och åtrån. Han dogmed ett leende på sina läppar, ty han var helt nöjd.Men till klippan kom efter en längre stund en ensam äldre man. Det var kungMarkus. Han stod där en lång stund i blåsten och blickade ner mot det ställe därvågorna rytande bröts mot de ståndfasta klipporna, men han såg ingenstans den vitafläckfria kropp som han sökte med ögonen. Han stod där länge och grät. Och var dagsom han stannade kvar som Isolde den mörkas och hennes hus gäst gick han någonstund till samma klippa och dröjde där i någon timme och grät. En dag kom han ejmera tillbaka från sin promenad ut till havet. Han hade följt efter sin älskade.Tristan, Brangwayne och Herbert begravdes tillsammans. Det byggdes ettstenmonument över dem. Samma stenröse fick gälla även för drottning Isolde ochNorges kung Markus. Men ingen text lades vid graven som vittnade om vem som lågdär.Isolde den mörka blev bitter och stängde snart in sig. Hon framlevde sitt liv ialltmer total isolering. Snart flyttade folket från hennes kastell, ty de tyckte att det40