Gotisk historia, del 5 - fritenkaren.se

Men medan så ringen gav upphov till främmande tankar hos Vilgot fortgickhans liberalisering av sina domäner och hamnar och folk. Allting blev mindresträngt, hans fantastiska hjältar, förbundsbröder och trogna vänner i borgen togmindre och mindre allvarligt på reglerna, snart sov de ute med kvinnor ej två blottmen tre och i fyra-fem nätter i rad utan att synas till i den förr stränga borgen, ochden dagen kom, när det till och med kom kvinnor in till dem och där förblev hos deförr alltid kyska i ordenssällskapet. Men Vilgot var ej längre så intresserad avhärskandet utan var mer hågad att dra sig undan och endast se till att var enskildperson fick det bra och var fri. Icke trivdes han längre med att sätta sig över andra.Det fick snart en del konsekvenser. Det avföll från honom den ena lydborgen ochsamhället efter det andra. Det kom mindre skatt till Jarlsborg och snart allt mindreskatt. Hela sydkusten av österhavet förklarade sig vara helt oberoende, och mångaav Vilgots män for från borgen och gjorde sig till andra samhällens herrar. Blottkusterna, landen och städerna norrut förblev Vilgot trogna.Det spreds snart ett rykte att Vilgots makt enbart berodde på en magisk ring,som han hade som han kunde framkalla guld med. Och alla självständiga furstarsom uppkom längs kusten mot väster och söderut längs breda flodernas hamnargreps alltmer av avund mot Vilgot och blind lystnad efter hans ring. Och snart slötde sig samman mot Vilgot, den mäktige jarlen, som ägde de vises fantastiska sten.Först då fattade Vilgot vad timman var slagen. Han frågade strax efter sinasoldater. Det kom ingen."Var är mitt folk?""Herre, ert folk är skingrat och spritt över världen. Ni har ju gett samtliga frihet.""Men mitt folk behövs nu, ty falska upproriska furstar i söder och väster behövernu lära sig att veta hut.""Ni har högst femtio män här i borgen som lyder er, ty era lagars upphävandehar släppt er härskara fri härifrån.""Kalla hit alla män ifrån Norden som ännu vill hjälpa mig hålla min ställning."Men i hela Norden fanns då endast fridfulla handels- och sjöfartsmän. Ingen varvillig mer att slåss för Vilgot."Så får jag då ensam slåss med mina femtio mot hela världen i söder och väster.Med färre män har jag förut slagit digrare fiender långt mera fjärran."Och han drog i härnad med fyrtiosex tappra kämpar. De stred längs medWeichsel, de stred längs med Oder, de stred längs med Elbe, och alla upproriskakuvade de, men blott fler blev de lystna upproriska tredskarna ju längre Vilgots mänkom emot väster. När de hade segrat vid Rhen första gången förkunnade Vilgot:"Det här blir vår sista flod som vi skall kuva vart folk längs. Det blir mitt livsgränsflod och hela mitt väldes."Men kvar hade han endast trettio trogna förutom en lös skara fotfolk som ej varatt lita på, som ständigt gick och kom till och som skiftade från ena dagen till nästa.De utstod ett fyrtiotal drabbningar med ständigt seger som följd, men ju längremot söder de kom, desto svårare och mera talrika blev de upproriska. Hans egnakämpar blev färre och färre, och fotfolket tycktes bli mer och mer tvehågset i sitt rättplanlösa sätt att försvara sin herres rätt.Så blev det drabbning vid Schwarzenberg, som stället numera heter. Hos Vilgotvar femton beridna kamrater, hans yppersta vänner, och två hundra liebeväpnadeknölpåkeförande tygklädda barfota bönder. Men mot dem var fyra förenade furstarmed två tusen man och minst två hundra hästar. Och Vilgot Jarl med sina vänner varomringade, så de kunde ej fly eller finta. De kunde blott stå, kämpa, bryta sig genomoch dö eller segra. Så talade Vilgot:"Om detta ej är min och er sista strid skall jag aldrig mer ta någon ställning ivärlden."78